Nelly Sachs

På nattkröken när jag inte vill sova faller min blick på en pocketbok, Nelly Sachs’ samlade dikter, jag läste den aldrig efter det jag hade köpte den. Nelly Sachs har jag läst på tyska ur en blå pocketbok, har en massa blå pocketböcker med fantastisk tysk poesi. Men i natt var det ett spännande återseende att bläddra i den svenska pocketboken. Nelly Sachs flydde från Tyskland i maj 1940, hon var judinna och hon förlorade sin älskade i något av nazisternas utrotningsläger. Hon flydde till Sverige, bosatte sig på Rörstrandsgatan i Stockholm och började skriva poesi. Redan första dikten i första samlingen är otrolig:

O skorstenarna
Frihetsvägar för Jeremias och Jobs stoft –
Vem tänkte ut er och byggde sten för sten
Vägen för flyktingar av rök?

Det här är inte något fyndigt bildspråk. Skorstenarna fanns, och det var skorstenarna till de ugnar i vilka kropparna efter de i lägren dödade brändes. Röken är den konkreta röken efter dessa kroppar. Man kanske måste ha älskat någon av dem som så dödades och brändes för att kunna se dessa skorstenar som frihetsvägar. Längre fram blir de ”fingrar, Och Israels kropp i röken genom luften”.

Döden står där ständigt och viftar med sitt frihetsbrev. Lars Ahlin har skrivit om det i någon av sina böcker, har för mig det var den första, ”Tåbb med manifestet”. För om självmordet är alternativet, då ställs man ju inför en hissnande frihet. Det man kan göra i stället för att ta livet av sig – ja, det är ju i stort sett vad som helst. Resa sig upp och gå. Säga upp sig på jobbet. Börja prata med främlingar med en pånyttvunnen frihet, som bara den äger som inget har kvar att förlora.

Döden förnekar makthavarnas makt över oss. Makten kan utövas ända därhän att en människa är totalt underkuvad, men inte längre, för över den som dör har makthavaren ingen makt längre. Döden skrattar inte så mycket mot dem vars livstrådar det är dags att skära av, som mot dem som trodde att deras makt kunde förlängas in absurdum. Man kan döda människor, som av någon absurd anledning blivit förhatliga, man kan bränna deras kroppar, men man kan inte hindra att det sitter någon poet och skriver om skorstenarna till ugnarna i vilka kropparna brändes att de är ”frihetsvägar”. Det är detta som är så fantastiskt med sådan poesi.

Så länge sådan poesi kan uppstå bland oss överlever vi.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s