På hemväg med galgar

Temat murar verkar vilja hänga kvar, för när jag tungt lastad med en massa galgar – alltså sådana man hänger kläder på – steg av bussen utanför vårt hem, hörde jag plötsligt Hölderins ord eka i nån återvändsgränd bland mina hjärnvindlingar:

Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen

Skulle man kunna översätta till en haiku, kanske:

Murarna står där,
språklösa i snålblåsten.
Vindflöjlar klirrar.

Känns lite som när man bloggar politik. Hölderlin levde i ett skifte. Ungefär samma skifte som Beethoven levde i. Sekelskifte mellan sjutton och artonhundratal. Beethoven dedicerade sin tredje symfoni, Eroican, hjältesymfonin, åt Napoleon, men ångrade sig då Napoleon visade sig vara allt mindre av frihetshjälte och allt mer av kejsare. Makten är en lockelse som ibland tycks suga all mänsklig strävan in i sig. Makten är som ett svart hål, som upphäver alla idéer om världen och all logik vi har kring den, för den som kommer för nära. Frihetshjältarna sugs in och pluppar sedan upp i ett annat universum som tyranner. Franska revolutionens republik blev ett kejsardöme på krigsfot.

Hölderlin blev galen i samma skede. En omöjlig kärlek eldade på det hela. Han skrev långa och obegripliga hymner, som litteraturvetare allt sedan dess stirrat in i som spåkärringar i kaffesump, för att hitta stoff till sina långa avhandlingar. Sedan blev han inhyst hos en snickare i ett torn i Tübingen, menade sig heta Scardanelli och skrev formellt perfekta och vackra dikter om årstiderna och andra regelbundenheter, hemmahörande i ett universum i vilket politik och politicerande människor inte längre fanns. Han sögs också in i ett svart hål, och kom ut i ett annat universum.

Lever också vi i en övergångstid? Jag tror det. Men världen är så stor, det är inte bara Europa som är världen längre, utan hela världen är det. Det var ju tvunget att det skulle bli så. För oss i Europa är det kanske lika svårt som det var då prästerskapet en gång ställdes inför Kopernikus fullständigt galna idé, att det skulle vara jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom. I Europa och USA kommer vi kanske snart bara ha våra varumärken kvar, liksom den gamla adeln en gång i tiden bara hade sina vapensköldar, sedan borgarna tagit makten ifrån dem. Produktionen och makten kommer att förläggas på annan ort. Om det nu kommer att finnas något sådant som en ort, i geografisk mening, för den som vill tala om för oss var makten finns.

Så vad göra? Ställa oss vid de språklösa murarna, och skrika? Ställa oss tätt intill murarna och lågmält framföra det vi vill säga genom sprickorna som finns i desamma? Murar byggs och rivs ideligen, med stenar och med ord. Man måste tala så gott man kan.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Annonser

2 responses to “På hemväg med galgar

  1. ”Something there is that doesn’t love a wall…” skrev Robert Frost. Du har rätt, man måste tala så gott man kan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s