Mitt förvirrade irrande (och andras…)

Den här recensionen väcker minnen! Det var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, som väckte den vilsne och romantiske tonåring jag en gång var och fick mig att tro att jag var menat till något annat än den utstakade framtid jag i egenskap av gymnasist på teknis bävade inför. Jag skrev en uppsats i svenska om böckerna och bestämde mig för att jag skulle dit. Till Alexandria alltså. Så snart som möjligt.

Jag kom också till Alexandria, så fort jag gått ut gymnasiet, och mitt liv blev också mycket mer förvirrat än för de flesta ingenjörer in spe jag hade som klasskamrater. Men från dessa böcker bär jag också med mig min första bekantskap med Konstantin Kavafis, i Durrells böcker kallad ”Stadens poet”, och när jag tycker jag inte kommer någonstans i mitt irrande så läser jag gärna Kavafis:

Du säger till dig själv: Jag reser snart
till något annat land, ett annat hav,
till en stad långt skönare än denna
någonsin kan ha varit eller hoppas bli –
här stramas snaran åt vid varje steg;
ett hjärta begravt i en kropp, obegagnat;
hur länge, hur länge måste jag stanna här
inspärrad bland dessa den alldagliga tankens
trista utmarker? Varhelst jag ser nu
stiger svarta ruiner av mitt liv i sikte.
Så många år har jag vistats här,
slösande och förödande, och ingenting vunnit.
Det finns intet nytt land, min vän, intet
nytt hav; ty staden kommer att följa dig,
Du kommer att vandra på samma gator i oändlighet,
smyga genom samma själsliga förstäder från ungdomen till ålderdomen,
vitna i samma hus till sist –
staden är en bur.
Inga andra platser, ständigt denna
din jordiska landkänning, och det finns intet skepp
som för dig bort från dig själv. Ack, förstår du ej
att alldeles som du förslösat ditt liv på denna
enda jordlott, har du förslösat dess värde
överallt nu – över hela jorden?

kavafisbild.jpg

Dikten ”Staden”, här i Hjalmar Gullbergs översättning, den ende som, mig veterligt, presenterar Kavafis’ dikter på en någorlunda njutbar svenska. Recencenten i Svenska Dagbladet är inte så imponerad av de nya, nu utkomna översättningarna. Gottfried Grunewald nämns som den store introduktören, och visst är hans översättning av Kavafis’ samlade verk en gärning som förtjänar all respekt, men hans språk är tyvärr lite stelt och ganska fjärran från originalens musikalitet. Jo, jag lärde mig så pass mycket grekiska en gång att jag kunde läsa originalen, som Grunewald generöst låtit vara med i den bok, som står bland klenoderna i min bokhylla. Bilden på kavafis är hämtad från dess omslag.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

2 responses to “Mitt förvirrade irrande (och andras…)

  1. Åh, bra dikt. Eller jag får väl säga: bra tolkning. Jag gillade den.
    Det är ödsligt, inte bara i den genomgående hopplösa beskrivningen av den yttre världen; man får en känsla av att diktjagets inre är lika ödsligt som den förmedlade bilden av det som står utanför honom.

    Tack för introduktionen. Aldrig hört talas om Kavafis förut. Fick mersmak!

  2. Mathias –

    dikten är en av de mest deprimerade Kavafis skrivit, jag valde mellan den och den andra, som citeras i Durrells bok, ”Antonius övergiven av sin Gud”, som är mera stoiskt bejakande av det öde man ändå inte kan fly från. Kavafis var homosexuell och fick leva ut sin sexualitet i hemliga och tillfälliga – och ofta tämligen livsfarliga – möten, vilket säkert satt sin prägel på hans livskänsla och dikt. Hans erotiska poesi har verkligen nerv! Får lust att skriva mer om honom, kanske kommer något mer inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s