En hyllning till vårt svenska kulturarv!

Med tanke på att våren är så kall och att snålblåsten viner genom folkhemsruinerna, så skulle jag gärna, som en hyllning till vårt rika kulturarv, vilja återge några verser ur 1600-tals-skalden Lars Wivallius’ dikt ”Klage-wijsa öfwer thenna torra och kalla wåhr:

5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.

7.
Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/
När Natt och Dagh sigh åthskilia/
Lät höras mong leek/ om Sommarens tid.
Diwr danza/ spela och gilja/
I Strömer/ ey glömmer/
Mong Lax/ mong Ijd/
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.

8.
Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/
Lät Duggrägn warma neerfalla/
Och locka til Sång/ then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla/
Lät klinga/ lät springa/
Mongt hion/ mongt paar/
Lät frögdas Menniskior alla.

Därför att denna dikt är en av vårt kulturarvs verkliga klenoder, skrivet av en riktig rufflare och ärkebedragare, då han satt på Kajaneborgs fästning i Finland och sonade sina brott. Må vara hur det nu är med karlens moral, men skriva dikter kunde han!

Lars Wivallius föddes i den lilla Vivalla by utanför Örebro. Eftersom inte ens sextonhundratalet var helt utan välfärdsinstitutioner, fick han i egenskap av medellös och begåvad försörjning av det så kallade kommunitetet i Uppsala och studerade där i två år. Därefter drev framför allt hans stora intresse för främmande språk honom ut i vida världen och han drev omkring som vagabond i trettioåriga krigets Europa. Han lär till slut ha behärskat ett tiotal språk och skrev obehindrat på latin, franska, tyska, holländska, italienska och några språk till.

Kanske var det tur för vårt kulturarv att hans bedrägerier till slut ledde till den långvariga vistelsen på Kajaneborgs fästning, för det var under denna tid han skrev sina främsta dikter, bland annat klagovisan ovan. Det var också tur att han gav sig utanför våra gränser, för utan möten med andra kulturer och utan hans behärskande av dessa otal främmande språk hade förmodligen hans poesi aldrig blivit till. För det är genom mötet med andra, främmande kulturer som vårt eget kulturarv förs framåt och hålles levande.

Ett annat exempel på detta är Wivallius’ bruk av rim. Att rimma är inte något ursprungligt nordiskt eller ens europeiskt; varken vår egen fornnordiska lyrik eller den grekisk-romerska använde sig av rim. Att vi nu tycker att rimmet är en så självklar del av vårt kulturella arv beror på de täta kontakterna med den arabiska kultursfären under medeltiden. Det var nämligen från den arabiska poesin de provensalska trubadurerna lånade bruket att rimma någon gång på elva- tolvhundratalen.

Mera intellektuella än jag skulle säga att en kultur är inte en identitet, utan en process, dvs inte något som fast och färdigt finns, utan något som är i ständig rörelse. Utan sådana som Wivallius, som söker sig utanför våra gränser och låter sig inspireras av det främmande, skulle vår egen kultur stagnera och bli till fossiler, som vi visserligen kan högtidlighålla, men som ändå är stendöda.

För övrigt ska det visst bli lite varmare nu i helgen. Så Wivallii klagan lär i år, som alla år, bli bönhörd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s