Mot en vänsterallians?

Mona Sahlins utspel, som öppnar för ett närmare samarbete mellan de tre vänsterpartierna, skulle enligt SvD: ledarsida kunna ”fungera som en blåslampa i baken på regeringen Reinfeldt”. Det är onekligen en hållning som skiljer sig från den som Göran Persson företrädde, där vi alltid fick veta att det nog skulle lösa sig med samarbetet för det har det alltid gjort. Men den här gången löste det sig inte och sossarna förlorade mot en segerviss och väl sammansvetsad allians.

Svårigheterna med koalitioner och allianser är att det alltid tycks gynna den starkare parten. Centern gick bakåt då partiet samarbetade med sossarna på 90-talet och liknande tendenser finns för de tre allianspartier som nu sitter med i en moderatdominerad regering. Motverkandet av detta har också betydande risker, eftersom ett hänsynstagande till alla de ingående partiernas hjärtefrågor lätt kan leda till en oansvarig budgetpolitik.

Sahlins huvudkrav för att ett fördjupat samarbete ska kunna bli möjligt är att samarbetspartierna ska släppa sina krav på att Sverige bör gå ur EU. Kommer detta att bli möjligt utan att dessa känner att de måste släppa en viktig profilfråga?

Hur som helst borde det förnya debatten inom vänstern hur vi ska förhålla oss till EU. Det är inte självklart att vänstern ska vara emot EU. Ute i Europa har det snarare varit tvärtom och jag själv har, trots att jag befinner mig någonstans pendlande mellan vänsterkanten på socialdemokratin och förnyarkanten i Vänsterpartiet, röstat ja till såväl EU som EMU.

Det var framför allt två debattörer som påverkade mig till dessa alls inte lätta och självklara val. Den ene var Johan Ehrenberg, som menade att en europeisk centralbank skulle ha betydligt mindre inflytande och makt över våra möjligheter att föra en radikal politik än en självständig svensk riksbank kommer att  ha. Den andre var Göran Rosenberg, som ansåg att det skulle spela mindre roll för den ekonomiska utvecklingen om vi var med i EMU eller stod utanför, och att huvudargumentet för ett ja borde vara att vi därigenom deltog i det gemensamma ansvaret för Europas utveckling.

Jag har ännu inte sett att samhällsutvecklingen skulle ge mig anledning att ompröva dessa ställningstagande. Att förre riksbankschefen Urban Bäckström nu uttalar sig om lönekraven i årets avtalsrörelse borde få oss lite betänksamma. Därför att en självständig svensk riksbank har betydligt större möjligheter att skramla med räntevapnet, då kraven i en avtalsrörelse hotar att bli för stora. Eller rycka på axlarna inför en oansvarig skattesänkarpolitik.

Så det kanske är dags att ta en ny debatt om EU inom vänstern.

Annonser

2 responses to “Mot en vänsterallians?

  1. Jag tycker det är positivt med en vänsterallians, och jag hoppas att de lyckas ena sig om någon form av aktivt samarbete i nästa valrörelse. Det behövs.
    När det gäller EMU är jag emot och har inte ändrat mig. Visst har vi i dagsläget en riksbank med Bäckström i spetsen som är skrämmande nyliberala, men den ligger i alla fall närmare vår demokrati än en europeisk centralbank. Däremot tycker jag inte att EU medlemskapet borde ställa till med problem. Att gå ur inser även mp och v är orealistiskt. Däremot kan det finnas anledning att folkomrösta om det nya fördraget. Hoppas ändå på en vänsterallians!
    P.S. Skrev själv om det här i går

  2. ilse-marie – såg att du skrivit om det! Som sagt, det är ingen enkel fråga och jag håller med om att det finns ett demokratiproblem. Kommer folk någonsin att bli lika engagerade i att rösta fram ett eu-parlament som de är att rösta fram en regering här i det egna landet? Jag vet inte. Men vad är det som styr utvecklingen till sist? Hur kan den politiska makten återigen ta initiativet och bli lika stark som den ekonomiska? Kanske i någon form av överstalighet? Det är så jag tänkt. Men om en sådan utveckling ska ha en chans måste naturligtvis de stora frågorna avgöras i folkomröstningar. Som exempelvis det nya fördraget. De måste stötas och blötas och blir det nej, så blir det nej. Och sådana nej borde man kunna ta utan att svamla om ”folkets uppror mot eliten”. Det är ju ett resultat i en demokratisk folkomröstning.

    Tror också – och hoppas – på någon form av koalition. Perssons linje att göra upp och kräva lojalt stöd utan att släppa in någon från ”stödpartierna” i regeringen kommer nog inte att hålla längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s