Ryska poeter

Läser idag att Bengt Jangfeldt kommit ut med en biografi över Majakovskij. Den boken måste jag nog ha. Så många jag har mött som med lysande ögon talat om Majakovskij! Revolutionspoeten. Futuristen.

Själv har jag inte läst så mycket av Majakovskij. Det var verkligen en guldålder för sovjetisk poesi (fast den väl offficielt benämnes silveråldern), med poeter som Chlebnikov, Achmatova och min personlige husgud, Mandelstam. Det är lite intressant att fundera över dessa poeters öden. Och gripande.

Majakovskij var estradpoeten. Han ställde sig genast i partiets led, skrev apologetiska dikter om partiet men naturligtvis också en mera svårtillgänglig avantgardistisk poesi. När stalinismen utvecklades blev han alltmera isolerad, samtidigt som han började få ikonstatus. Det hela blev så ohållbart att han till slut drevs till självmord.

Chlebnikov var den mest egensinnige av dem alla. Trodde på all möjlig tal- och bokstavsmystik men skrev underbara dikter. Han ställde sig helt utanför den politiska utvecklingen och dukade under i den stora hungerkatastrofen på tjugotalet.

Mandelstam sökte sig heller inte till estraderna. Han var intellektuell och skrev en tuktad rimmad poesi, som i takt med att också han blev mera isolerad gavs lite friare tyglar. Han var ingen motståndare till revolutionen, skrev om frihetens gråljus, om ”tiden min, mitt vilddjur” och uppmanade till att ”likväl söka rubba rodret, /det väldiga, klumpiga, knirkande”. Hans fall blev en dikt om Stalin, ”bergsbon i Krem” som ”suger på dödsstraff som hallon”. En senare hyllningsdikt hjälpte honom inte, han hamnade i Sibirien, där han fick för sig att det var viktigare än något annat att han fick tillräckligt med socker. Så han bytte sin ytterrock mot en sockertopp och frös ihjäl. Så säger i alla fall en inte helt säkert sann anekdot.

Achmatova överlevde. Hon blev till och med gammal. Så många hade då dött av kretsen kring henne, bland annat hennes man, som blev arkebuserad. Man blir helt matt, då man försöker leva sig in i denna tid! Men Achmatova levde tillräckligt länge för att kunna säga att ”idag känner jag mig lugn. Idag vet jag att bra dikter överlever.”

Bra dikter ja. Till exempel den här, av Mandelstam, en av denne bloggares favoriter:

För en bullrande framtida tapperhet
och för människans högresta ras
gick jag miste om fädernesfestens skål
och min ära och gladlynthet.

På min rygg störtar varghunden-tiden upp
– men det finns inte varg i mitt blod.
Stoppa hellre in mig som mössa och sjal
i sibiriska pälsstäppers värmande ärm,

låt mig slippa att se både ynkedom
och hjulen med blodiga krossade ben,
låt i stället polarnattens ljusblå räv
få lysa för mig i sin ursprungspakt.

För bort mig i nattmörkret till Jeniséj
där tallarna växer till stjärnehöjd.
Det finns inte varg i mitt röda blod.
Blott min like kan döda mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s