Kärlek och nötning

Kärleken är ju lite sådär att efter förälskelsens galenskaper måste den utsättas för vardagens nötningar. Så nöts den sönder och det är ju tragiskt. Men under nötningsprocessen är det som om det kan inträffa ett andra mirakel, då någonting nytt och oväntat visar sig under det som nötts bort. Kanske är det det som är den verkliga kärleken, det som finns kvar när förälskelsens förblindelser nötts bort?

Det som länge hållit ut
mot rost och föroreningar
det brinner som kvinnligt silver

Det där är vad jag kommer ihåg av ett försök jag gjorde en gång att översätta några rader ur en engelsk översättning av en dikt av den ryske poeten Osip Mandelstam. Och så kommer jag ihåg att Tomas Tranströmer skrivit något om nötningen, var det inte i sista dikten i samlingen Sanningsbarriären? Och så tänker jag till sist på nötningen hos gamla verktyg med träskaft, hur den gör dem alldeles blanka och silvriga.

Och så skriver jag om det här och det är nästan som om jag brinner som kvinnligt silver.

Annonser

2 responses to “Kärlek och nötning

  1. Har alltid tänkt att vi, i vår kantighet, nöts vackra och släta mot varandra. När jag är ikonflikt med någon gör den tanken mig alltid ödmjukare…

  2. Jo, och ibland är det nog så att vi nöts lite skrovliga också…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s