Vart går medelklassen?

Det är en tanke som inte vill släppa mig, som kanske är alldeles fel men som i alla fall måste luftas. Den demokratiform vi har idag har cirka ett hundratal år på nacken. Den började genomföras i slutet av artonhundratalet och var i början av förra seklet fullt genomförd i större delen av västvärlden.

Läget då var att det fanns en stor och tämligen homogen arbetarklass, som dels bar upp ett socialdemokratiskt parti och dels tvingade liberalismen i socialliberal riktning. I Sverige fick vi en reformistisk utveckling, som gav oss de sociala trygghetssystemen, semester- och arbetstidslagstiftning.

En viktig princip för tryghetssystemen var att de skulle vara generella, detta framför allt för att den framväxande medelklassen skulle fortsätta vilja vara med och finansiera dem. Man talade om ”det starka samhället”, alltså inte staten, utan samhället. Det var ett samhälle som skulle ge trygghet och reella valmöjligheter åt alla, och inte enbart åt de bättre bemedlade.

Sedan dess har medelklassen fortsatt att växa, samtidigt som arbetarklassen blivit mindre homogen. En byggnadsarbetare har i dag betydligt högre lön än min högskoleutbildade sambo, som dels är kvinna och dels arbetar inom vården. På samma sätt är skillnaden i lön mellan en kvalificerad industriarbetare och en städare eller ett vårdbiträde avsevärd. I detta sammanhang har man börjat tala om tvåtredjedelssamhället.

Den tanke som legat och malt i mig i många år nu är om detta tvåtredjedelssamhälle helt enkelt skulle kunna vara en rent matematisk konsekvens av den demokrati som genomfördes för ett sekel sedan. Två tredjedelar kan alltid rösta ner en tredjedel. Eller med andra ord: den allt starkare medelklassen, dit vi får räkna en hel del av dem som tidigare fördes till arbetarklassen, kan alltid rösta för en politik som är ekonomiskt gynnsam för dem själva, på bekostnad av den sämst ställda tredjedelen, som ställs inför en verklighet med sjunkande lägstalöner, sämre ersättningar för sjuka och arbetslösa, sämre framtidsutsikter.

Så det är medelklassen som är den stora frågan. Inte bara hos oss, utan globalt. I Kina börjar en allt större medelklass att få det riktigt hyfsat, medan en underklass av arbetare har det vidrigt. Om man lät Karl Marx återupplivas i en så kallad ekonomisk frizon i Kina, skulle han genast känna igen sina egna glödande beskrivningar av arbetarklassens levnadsförhållanden i Europa under den begynnande kapitalismen. I dessa och andra frizoner tillverkas de flesta av de apparater vi går och klickar på och de kläder vi har på kroppen.

I våra dagar handlar de flesta politiska debatter om några kronor hit eller dit, några procents höjningar eller sänkningar här eller där, men så sällan om de övergripande visionerna om hur vårt samhälle skulle kunna vara. Vänstern vinner inte längre medelklassen med att välfärdssystemen är generella, de klarar sig nuförtiden ganska bra utan barnbidrag eller vad det nu kan vara. Så om demokratin ska få fortsätta att vara vital måste vi släppa ekonomismen och försöka blåsa liv i idén om samhället som ett gemensamt projekt. Hur vill vi ha vårt samhälle, hur vill vi att det i sin helhet ska se ut? Vill vi ha ett tvåtredjedelssamhälle? Eller är det så att det bara på något mystiskt sätt råkar bli så?

Högerpolitikerna vill inte att vi ska se det så. De vill partikularisera, indvidualisera och framställa oss som människor som inte har så mycket att göra med varann. De vill lansera en salladsbarsägare som hjälte därför att hon i kamp mot fackets mafiosobossar vägrar skriva på ett kollektivavtal, men de vill inte att vi ska se att om facken inte fortsättningsvis kan upprätthålla våra kollektivavtal blir det fritt fram för lönedumpningar och skapandet av ett låglöneproletariat i Sverige.

Att vinna medelklassen kommer fortfarande att vara en förutsättning för den som vill vinna ett val. Så hur kommer medelklassen att agera? Kommer den att svälja denna individualisering och partikularisering, köpa privata försäkringar för de skatteminskningar de matas med och nöja sig med att i ett samhälle där de sämst ställda får det sämre kan de i alla fall själva leva tämligen gott? Kommer de att gå och rösta på det alternativ som är bäst för dem själva eller på det som förefaller ge oss alla ett gott och bra samhälle? Är det gemensama samhällsprojektet fortfarande möjligt?

Detta ser jag som en ödesfråga för såväl vänstern som demokratin.

Annonser

2 responses to “Vart går medelklassen?

  1. Tror också att ödet ligger hos medelklassen. Men i oppinionsundersökningar brukar än så länge en överväldigande majoritet vara positiva till vårt välfärdssamhälle. Så det finns hopp. Problemen kommer när ersättningsnivåerna blir så låga i våra socialförsäkringssystem, och de inte följer med inkomsten, att de flesta måste ha tilläggsförsäkringar för att klara sig. Vi är snart där ( med den här regeringen), då kommer viljan att betala skatt minska…. precis som borgarna vill.

    Samtidigt visar alla fakta att ett jämlikt samhälle, med en stark generell välfärd ger livskraftigare samhällen. Ingen vinner i längden på stora klyftor, ingen vinner på att en tredjedel slås ut.

  2. i-m – jag tror också det är så som du skriver i sista stycket. Men vänstern måste på ett övertygande sätt visa detta. Vänstern kan inte vinna val som högern gör, genom att lova några kronor hit och dit, genom att appelera till individen och dennes kortsiktiga fördelar. Som man gjorde i valet 2002, då man slängde in maxtaxan för dagis i slutspurten för att locka just medelklassväljare. Borgarna är helt enkelt bättre än vänstern på att locka medelklassen med ekonomiska fördelar.

    Vad borgarna däremot inte kan, är att förklara för väljarna varför det är bra med ökade samhällsklyftor. Och det är där jag tror vänstern måste sätta in stöten. Vänstern måste ha sin vision, sin ideologi, visa på sin möjlighet och kunna argumentera för denna möjlighet.

    Jag hyser absolut inget förakt för medelklassen, tror det finns gott om bra folk i den. Men om man tillåter politiken att bli ett utlovande av bästa ekonomiska fördelar, då tror jag inte att vänstern har en chans.

    Att vänstern har en potentiell chans visar de senaste opinionsmätningarna tydligt. Vi får hoppas att den kan förvalta detta väl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s