Möten

När jag var i Paris en gång för längesen gick jag och köpte en litterär tidskrift, som jag fortfarande har kvar. Därför att just i den fanns det så mycket, som senare har varit viktigt för mig.

Det var ett specialnummer om Jean Paul Sartre. Den gamle filosofen hyllades av den ene efter den andre, men den som fångade mitt intresse var en latinamerikan, vars namn jag aldrig tidigare hört, som inte stämde in i hyllningskören. Han hakade upp sig på den berömda repliken ur dramat ”Inför lyckta dörrar”: l’enfer, c’est les autres, helvetet, det är de andra, kanske det som oftast citerats av det som Sartre skrivit. De andra, menade denne latinamerikan, de är inte bara ett helvete, de är vår horisont, de är de, förutan vilka vi själva skulle falla ihop till ett tomt intet, för det är bara i kommunikationen med de andra som jag själv kan bli till mig själv.

Han hette Octavio Paz. Det var mitt första möte med denne blivande nobellpristagare.

I samma tidskriftsnummer fanns också en artikel om Martin Buber. Hade jag heller aldrig tidigare hört talas om. ”Allt verkligt liv är möte”, läste jag för första gången i fransk översättning i den där tidskriften, och tog det genast till mitt hjärta. Sedermera hittade jag min nuvarande sambo i Tensta, Stockholmsförorten som är så förtalad. Låt mig bara säga, att i tunnelbanestationen i Tensta kan man läsa en hel massa texter, däribland denna, av Buber. Och att körsbärsträden blommar om vårarna, på vägen mot vattentornet. Och att där, alldeles nära vattentornet, där bodde hon.

De andra är verkligen ett helvete ibland. Men de är också vår horisont. Och utan möten hade vi nog inte mycket till verkligt liv.

Annonser

3 responses to “Möten

  1. Åh, möten är underbara.
    Det möte jag själv minns bäst är kanske mötet med Margaret Atwood i Oryx & Crake. Omtumlande, riktigt dystopiskt, men samtidigt så mycket svart skönhet och en känsla av att undergången kan innebära en bättre tillvaro.

    Mitt möte med min älskling skedde uppe på en vind i ett gammalt trähus, i en musikstudio. Jag spelade trummor, och plötsligt klampar hon in och frågar om vi kan spela tillsammans.

  2. Mathias – möten med böcker kan vara nog så omtumlande som möten med människor!

    ilse-marie – ja, och förhoppningsvis blir vi till tills dess att vi dör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s