De fattigas hat

När jag reste i Sydamerika fick jag uppleva hur det är att vara rik. Alla dessa mörka blickar när jag gick genom byarnas huvudgator, alla dessa ”gringo” som ilsket och förktfullt snästes efter mig. Ilsket därför att de visste att jag var rik och föraktfullt därför att jag försökte se ut som om jag inte var det. Egentligen såg jag bara ut precis som det jag var, en på hemmaplan inte alls så rik student som var ute och reste, och som dessförinnan fått jobba hårt för att få ihop pengar till resan.

Det var inte likadant överallt. Vissa byar kändes mera fientliga och andra var vänligare. Jag ville se allt, så jag tog mig ut till kåkstädernas slum. Jag kommer inte ihåg var det var, men någonstans hittade jag ett svenskt bibliotek, tror det var någon sjömanskyrka. Eftersom jag törstade efter böcker fastnade jag där, och det var där jag för första gången läste Sven Lindqvists bok ”Myten om Wu Tao-tzu”. Den kunde inte ha dykt upp lägligare i mitt liv än just där. Jag sträckläste:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Nej.
Är den möjlig med våld?
Nej.

Det är den mörka slutsatsen som jag alltsedan läsningen i den där sjömanskyrkan bär med mig.

Lindqvists bok kom ut 1967. Det var många då som trodde på världsrevolutionen. min egen resa i Sydamerika var en omtumlande erfarenhet och jag läste febrilt när jag kom hem till Sverige. Det jag ville var att få lite kläm på min egen kultur. Jag hade stått någonstans där i ”tredje världen” och sett hur den ser ut från ”de andras håll”. Det var något som var fel i alla premisser, och vad det var kunde jag inte bli klok på. Tills jag läste det här:

Tider som dessa alstrar enbart individualism grundad på principen ”var och en för sig själv”, och inte någon verklig känsla för vars och ens värde

Förlusten av ”självet” leder antingen till självutplåning (som i mitt fall), eller till skränande individualism, med dess extremer av egocentrism och överdriven självsäkerhet.

Om det vi har sett i det här landet bara är en process som är på gång i hela Europa, då måste det sägas att vi har demonstrerat tidsålderns sjukdom i en form så akut och obeblandad, att den för var och en som söker ett botemedel är värd ett specialstudim. I en tid, då det allmäna slagordet är ”var och en för sig själv” är personligheten dömd. Personligheten är beroende av omvärlden, av ens grannar. Den definierar sig själv i förhållande till andra och blir medveten om sin egen särart bara då den ser särarten hos var och en av de andra. Individualisten, som blåser upp sin egen betydelse, skiljer ut sig från sin omgivning och kämpar för en framträdande plats i samhället, eller åtminstone en utmärkande ranson av dess gåvor.

Vad är då detta för land där det allmäna slagordet är ”var och en för sig själv” och där en skränande individualism utgör ett hot mot människors självkänsla, värde och personlighet? Man skulle kunna tänka sig att kritiken riktar sig mot ett samhälle som rört sig åt det extremt nyliberala hållet, men så är det inte. Det handlar om trettiotalets Sovjet. Alla tre citaten ovan är hämtade ur Nadezjda Mandelstams andra memoarbok, som tyvärr aldrig översatts till svenska. Tillsammans med den första, ”Stalins mirakel”, något av den viktigaste litteraturen för den som vill förstå förra seklet och därmed nutiden.

Så Lindqvist hade rätt i sitt första nej, världen kunde inte förändras med våld, som många trodde för en tre-fyra decennier sedan. De stora revolutionerna ledde bara till den ovan beskrivna ”skränande” individualismen, där de starka roffade åt sig positioner och fördelar.

Kan den då förändras utan våld? Är nyliberalismen lösningen?, såsom dagens trosvissa vill övertyga oss?

För det första så är det troskyldigt att betrakta utvecklingen idag som fri från våld. Det bombas rätt ordentligt runt om i världen för att ge frihet åt människor och marknader åt kapitalisterna. För det andra så lider nyliberalerna av en nästan total social blindhet. De ser inte det ömsesidiga hat och det ömsesidiga förakt som alstras så snart samhällsklyftorna ökar. De menar att om de rika blir väldigt mycket rikare så blir smulorna, som från deras bord faller ner till de fattiga, också desto fler. En tvivelaktig teori i sig, som dessutom inte hjälper eftersom det är klyftorna som alstrar hatet och föraktet. Den ekonomiska rationalitet som de bygger hela sin världsbild på, är socialt katastrofal.

Nyliberalismen kommer därför inte heller den att leda till annat än skränande individualism, där de starka roffar åt sig positioner och fördelar.

Så Lindqvists båda nej, som jag läste där i sjömanskyrkan någonstans i Sydamerika, står fortfarande starka. Ändå har det ju faktiskt skapats samhällen på jorden som varit bra att leva i! De demokratier som under nittonhundratalet skapades i Västeuropa är nog det längsta vi har kommit i samhällsutveckling. Det fanns i dessa en politisk makt som balanserade den ekonomiska och det ansågs självklart att det skulle vara så. Nu är de mer eller mindre under upplösning. Vi lever i en nedbrytningstid, då vi ännu inte riktigt kan skönja vad som komma skall. Klimatfrågan blir alltmer brännande och kommer förmodligen att spela en avgörande roll för framtiden. Men om den ska inte detta inlägg handla.

Det handlar bara om mina båda nej. Varken maoismen eller nyliberalismen har någon bra lösning på världens problem och svårigheter. Jag har det inte heller. Någon annan?

Annonser

4 responses to “De fattigas hat

  1. Väldigt intressant och bra skrivet! Jag funderar precis i samma banor just nu, speciellt med tanke på socialdemokraternas val av ny partiledare och diskussion om vilken väg man ska gå. Jag tror inte att ett rättvist och solidariskt samhälle är omöjligt, men det gäller att få människor att förtså att ingen tjänar på stora klyftor. Några förstår det förstås aldrig….

  2. ilse-mari:

    Politik är det möjligas konst menade ju Palme. Dagens nyliberaler talar helst om nödvändigheter, om globalisering och företag som flyttar hit och dit om det inte passar. Det är påfallande ofta de påminner om 60- och 70-talens extremvänster! Också då talades det om nödvändigheter, närmare bestämt den socialistiska revolutionens nödvändighet. Också då var det ett tåg som gick iväg mot framtiden och det handlade bara om att hoppa på det tåget eller gå under. Jag tror inte man kommer nånstans egentligen, om man bara ser nödvändigheter och inte möjligheter.

  3. Råkade halka in på din gamla post och såg att jag redan kommenterat, men det minns jag inte alls 😉

    Jag tyckte i alla fall att dina funderingar var lika intressanta den här gången. Nu har jag, dessemellan, läst Naomi Kleins bok Chockdoktinen och den visar ju hur omöjliga dessa nyliberala drömsamhällen är. Hatet och missnöjet växer med klyftorna, och sådana samhällen kan man nog aldrig vidmakthålla utan våld och tyranni. Jag tror inte heller på den andra extrema versionen – kommunismen i praktisk politik. Mellanvägen är den enda möjliga, och den är aldrig statisk eller fulländad. Det gäller bara att aldrig tappa fokus på målet – rättvisa, fred och ett samhälle för alla, inte bara de starkaste.

  4. ilse-marie,

    jag har ännu inte läst Naomi Kleins nya, men den står högt upp på listan! Är vi på väg in i en ny kris nu? Och vad kommer i så fall den att leda till?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s