Hermann Hesse

Som ung älskade jag Hermann Hesse. Det var jag ju inte så ensam om. Nu när jag är lite äldre kan jag tycka att de flesta böcker av Hesse är lite sagoaktiga, ungefär som Tolkien. Tror att väldigt många Hessefans också var Tolkienfans.

Han har ett underbart språk. En gång i tiden när jag hade influensa eller nåt, läste jag flera av hans böcker på tyska. De flyter så väldigt bra, han är helt enkelt en lättläst författare. Ungefär som vår egen Pär Lagerkvist, som ju också tyckte om att återberätta gamla tidlösa berättelser ur bibeln eller från andra uråldriga källor.

Det blir lite pastellfärgat. Om jag nu ska värdera vad jag läst av Hesse, så okej, somt är verkligen bra. Siddharta är en bra bok. Annat är dåligt. Glaspärlespelet, exempelvis, är en riktigt gräslig bok. Däremellan grupperar sig det mesta, utom en bok, som sticker ut, nämligen Stäppvargen. Den boken drabbade mig verkligen, då jag första gången sträckläste den. Det verkar vara den enda av Hesses böcker som blev lite närgången mot författaren. Alla de andra har en distans, de är vackra som Siddharta eller tråkigt pompösa som Glaspärlespelet. Men Steppenwolf har nerv i sig! Den handlar om konflikten mellan det man vill vara och det man verkligen längtar efter att vara. En favoritbok, som jag visserligen inte läst på ett tag, men som jag tror fortfarande håller.

Annonser

7 responses to “Hermann Hesse

  1. Hm, borde definitivt läsa om Stäppvargen. Tror att jag kanske skulle få mer ut av den nu.

    Intressant koppling till Lagerkvist. Har själv inte lagt märke till den men nu när du gjort mig uppmärksam på den så finns det ju en del likheter.

    Har annars en Lagerkvist-period nu. Han har varit en stor favorit ända sen jag läste Onda sagor.

  2. Mathias –

    och jag borde väl läsa om Lagerkvist! Ur Onda sagor minns jag bara inledningsnovellen, en sorts pendang till ”Gäst hos verkligheten, där den trygga barndomsvärlden plötsligt förvandlas till något ångestfyllt och främmande. Väldigt bra novell.

  3. Jag håller inte alls med dig om Glaspärlespelet, som jag tycker är riktigt bra. Däremot håller jag med om Siddhartha och Stäppvargen – och att en del av Hesses romaner/noveller inte är direkt jättebra (t ex Klingsors sista sommar).

    Jo då, jag var (är?) ett riktigt Tolkenfan innan jag upptäckte Hesse. Nu är Salman Rushdie en stor favorit. En bra blandning av fantasy och realism, magisk realism om man så vill.

  4. jimpan:

    Jag vet att många tycker som du om Glaspärlespelet men mig gick den förbi. Och Tolkien läste jag först alldeles nyligen, efter filmerna. Det är onekligen en fascinerande sagovärld.

    Rushdie är en spännade författare som jag ofta tänkt att jag skulle läsa mera av. Har bara läst Satansverserna och den var ju bra. En utmaning mot all religiös fundamentalism.

  5. Pingback: Att cykla hem med Rushdie i tankarna « Som jag bäddar

  6. Men Hesse för ju sagan till en otroligt mycket mer omvälvande nivå än Tolkien. Och tog du dig inte igenom hela Glaspärlespelet så kan jag ändå rekommendera att du läser de tre avslutande texterna, skrivna i sagoform och kan (om än!)läsas fristående med stor behållning.

  7. Det om Tolkien har du naturligtvis rätt i. Och min njugga inställning till Glaspärlespelet är jag tydligen rätt så ensam om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s