Den finska poeten Saarikoski skrev i en dikt att livet givits oss för att noga överväga i vilken ställning vi vill förbli döda. Ja – man måste ju bädda väl och se till att lägga sig väl till rätta för evigheten. Jag skulle vilja bädda varje dag. Inte min säng den bäddar jag aldrig, då får man bara mera kvalster i den har jag hört. Jag skulle vilja bädda inför evigheten. Låter pretentiöst va? Jag är lite pretto ibland.

Jag får såna idéer hur jag skulle kunna bädda. Snön kom i massor och det blev så vitt och fint. Snön gjorde mig glad. Jag tänkte att så vitt och fint skulle man kunna ha överallt. Vita mattor och gardiner. Vitt tangentbord. Avpigmenterade kroppar. Vita klakan. Så skulle jag kunna inreda min evighet.

I snön går jag med tankarna smågnolande. På nära håll ser jag snökristallerna gnistra i solen. Dom är så många. En snödriva är i själva verket en jättelik kollektiv skapelse. De lägger sig till rätta i en formation, snöflingorna, och så har de blivit en driva. Som när man spelar flöjtstämman i en orkester och ingår i den stora helheten. En berusande känsla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s