evigheten?

En gång i tiden var jag så himla kär i en flicka.
Vi hade haft en underbar kväll. Vi hade ännu inte legat med varandra men vi visste att vi båda ville och vi längtade.  Den här kvällen gick det emellertid inte.
Så vi skildes åt i Slussens tunnelbanestation. Hon skulle med röda linjen och jag med gröna.
Våra tåg kom in ungefär samtidigt. Vi stod så där och såg på varann tvärs över perrongen. Det var ett sådant där ögonblick, då man tänker att så här skulle jag kunna stå i all evighet, se in i hennes underbara…
Sen blev det nåt fel nånstans, tågen stod kvar. Vi stod där i fem minuter och det var fortfarande undebart. Tio minuter gick, och vi såg varann fortfarande in i ögonen. När det gått femton minuter, började det bli lite pinsamt. Något måste hända! Och som väl var, så slog dörrarna igen åtminstone om mitt tåg, och det rullade iväg.
Femton minuter! Det är vad jag stått ut av evigheten!

Annonser

2 responses to “evigheten?

  1. Det där känner jag igen sedan svunna dagar,hehe. Men visst,tiden står stilla. Egentligen,om vi slängde alla klockor och inte brydde oss så tror jag att vi bättre hade förstått att vi ju faktiskt lever mitt i evigheten just nu./Kram å god natt

  2. Ja, Kari, eller också är det så att om vi slängde alla klockor så skulle vi för första gången upptäcka tiden, att den är nåt annat än en massa tick-tack, hjul som snurrar, bussar som avgår eller är försenade, händelser och scheman, utan ett livsflöde.Så här tänkte jag ofta när jag var ung, mera sällan nu när jag är medelålders…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s