Förlustens konst

Jag gillar Elizabeth Bishop. Hon skrev inte mycket, men varje dikt hon skrev är fullödig. Hon tyckte om att gjuta liv i urgamla versmått. Som denna villanella, som jag försökte översätta för några år sen:

En konst

Förlustens konst är inte svår att lära.
Så månget ting tycks vara skapat för
att mistas; dess förlust går lätt att bära.

Man börjar i det dagliga och nära:
försvunna nycklar, stunderna som dör.
Förlustens konst är inte svår att lära.

Ej heller bör det fjärmre se’n besvära:
en plats, ett namn, den dag du stod inför
en resa. Ingenting du ej kan bära.

Min mammas klocka: väck! Vem kan begära
ett undantag från krafter som förstör?
Förlustens konst är inte svår att lära.

Två städer har jag mist – de var så kära
och riken, floder, landskap som förför –
visst var det smärtsamt, men det gick att bära.

Att mista dig – visst kunde det förfära:
din röst, så lekfull, händer som berör –
förlustens konst : ej alltför svår att lära
om än ibland (Skriv det!) så svår att bära.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s