Inte mycket finns kvar av mig om man tar ifrån mig mitt språk.

Hemma hos oss är vi nästan multikulturella. När vi sitter vid middagsbordet, händer det att min sambo och hennes dotter talar sinsemellan på sitt hemspråk. Detta har jag faktiskt aldrig tänkt på som ett problem. Jag har försökt lära mig detta kluriga språk, men det är svårare än man kan tro, till och med för en gammal språkfreak som jag. Om jag nu hade trott att sambon och dottern talar illa om mig när de sitter och pratar hemspråk, så hade vi naturligtvis haft ett problem i familjen, men detta skulle vi knappast lösa genom att förbjuda alla andra språk än svenska vid köksbordet Och när vi talar om saker som rör oss alla, då talar vi naturligtvis svenska, så att alla förstår. Tycker inte det är så svårt.

Mitt språk, det jag lärde mig som liten parvel och fortfarande oftast talar, är en så viktigt del av mig att jag tror nästan det är viktigare än själen. Det sitter i tungan som formar vokalerna, i gomseglet som vibrerar fram konsonanterna, i händerna som gestikulerar i takt med det, i hjärnan som letar fram de gamla inlärda orden och sätter samman dem till ljudströmmar med förhoppniongsvis lite mening och kanske även lite musik i; det är så mycket av det som jag kallar för jag att det nog inte funnes något väsentligt kvar av mig om man tog ifrån mig mitt språk.

Jag älskar min kära gamla skånska lika mycket som min käresta älskar sin hund och blir lika förbannad på den som säger något elakt om det, som hon blir då någon säger något dumt om hunden. Så är det nog med de flesta av oss. Vi blir sårade långt in i våra jag då någon vill beröva oss rätten att använda vårt språk

Just därför är det så otroligt dumt, detta som folkpartister vill genomföra i Malmö och tydligen redan genomfört på en skola i Landskrona, alltså förbudet mot att på lektionstid tala något annat språk än svenska. Att den lärarledda undervisningen måste ske på svenska är naturligtvis självklart och det gör den förhoppningsvis också i våra skolor. Men att jag inte skulle kunna fråga min bänkgranne om ett suddgummi på ett för oss gemensamt hemspråk, eller få förklarat för mig något under ett grupparbete på ett språk jag kanske förstår bättre än det läraren använde, kanske bara få ett ord översatt så att jag lär mig det till nästa gång, är bara dumt. Det är att försöka lösa problem som säkert finns genom metoder som varken kan göra från eller till, utan bara har en enda funktion, nämligen att vara kränkande mot vissa människors jagkänsla.

Att folkpartiet öppnar dörrarna för sådant sätt att tänka är inte hedrande för partiet, som en gång var att lita på i sådana här sammanhang, men som nu uppenbarligen är på väg in i en allt unknare populism. Det är en sorg att se hur ett en gång respektabelt socialliberalt parti kunnat förfalla till en sådan nivå.