platsen

Här sitter jag och är hemma. Hemma är man bland sina bekanta saker, böckerna i bokhyllorna, dataskärmen eller TV-apparaten man sitter framför ibland, diskbänken man står framför ibland, sängen man sover eller bedriver älskog i. Hemma är mysigt och lite småtråkigt. Så därför längtar man bort.

Borta. En annan säng i ett annat rum att bedriva älskog i. Andra gator i en annan stad. Andra skogar med stigar man skulle kunna gå vilse på. Men ibland ser gatorna ut precis som samma gator man gått på i hela sitt liv, skogarna är som skogarna alltid brukar vara förutom att det kan bli jobbigt när man går vilse och hamnar i en extra risig och svårframkomlig del och bara känner sig trött och törstig. Och längtar hem.

Platsen!  Dit längtar jag! Den finns inte på någon bestämd plats i geografin, men definitivt i sinnesvärlden. Det är en sådan där plats som blir till för den som plötsligen där blir nävarande. Där råder bara paradoxer. För man är samtidigt hemma, som man är långt borta. Allt är på en gång främmande och välbekant. Allt är så fullständigt nytt och precis som det alltid har varit.

Jag är närvarande. Så alldeles för sällan man kan säga så. Vad är det för fel på att vara jag? Dessa som lite grann koketterar med att ”befria sig från sina jag”, ”göra sig av med sina personligheter”, som säger ”jag är ingen”, är det inte ofta människor med ganska stora egon, ganska starka personligheter, medan de som verkligen lider av svag jagkänsla, som verkligen känner sig som ”ingen”, kanske inte alls har det så roligt?

I möten med andra, dvs sådana möten då man verkligen möter varandra, växer våra jag. Då den rätta platsen uppenbarar sig för mig och jag blir närvarande, växer mitt jag. I mötet med musik jag tycker om, läsandet av en dikt som plötsligt drabbar mig, växer mitt jag. Det är väl inget fel i det? Egot kan naturligtvis också växa som hos den uppblåsta paddan, som frossar i att betrakta sin egen spegelbild i en skogsgöl. Då är det ju mest beklagligt för den. Om den nu bryr sig…

Men jag trivs då jag är jag. Jag trivs med att vara jag inför ett du som är du och en massa han hon den det som är påtagliga. Jag mår dåligt när allt detta försvinner i nån allmän gråhet, som det gör ibland. Tristessen. Jag ser ingen riktigt och förmår inte göra mig synlig.

Tänkte inte skriva nåt alls här just nu, bara titta lite, och så blev det så här mycket. Ibland vet man inte alls vad man har på hjärtat.

Annonser

4 responses to “platsen

  1. Vacker och tänkvärd text. Jag, du, det… Något att ta till sig när vemodet anfaller.

  2. hittade hit via just ovanstående Kommerhem – en blogg som jag verkligen gillar – och nu ser det ut som om jag får en ny favoritblogg – jag länkar gärna hit i min blogg om det är ok…

  3. Kommerhem – när jag var yngre brukade jag säga att jag bodde i en mobil tvårumare, varmed avsågs mina skor – ja du vet hur det var. Är inte alltid lätt att ha blivit så här stationär.Petra – alltid trevligt med läsare, du får gärna länka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s