borstar

När den franske konstnären Braque målade en tavla, så menade han att det vita som tavelduken från början bestod av var ett täckelse över den tavla han skulle måla. Den fanns där, bakom det  vita. Penslarna var små borstar, med vilka han borstade fram sin tavla. En pensel för blått, en för rött, osv. När han borstat tillräckligt länge, så fanns tavlan där, befriad från det vita som dolde den.

Ibland är det som om livet täcks av nåt sånt vitt. Nån sorts vardagsvitt pulver som täcker allt så man ser ingenting längre. Hör inget heller, för den delen. Man borstar och borstar och borstar men lyckas inte borsta fram det lilla livet, sådant det känns då det känns så som det är då det är.

Ekelöf tycker jag om. Ord formade som poesi kan ibland ha en alldeles utmärkt borsteffekt. Ekelöf sopar så här vackert i en av sina dikter:

– Låt oss då sopa! Ja, låt oss sopa!
– Men när vi sopar, låt oss vända kvasten uppåt
och sopa stjärnorna rena från det damm de givits
och vända skaften nedåt för att inte skada
fuktiga sniglar, torra skarabéer
köldfrusna ormar eller kvicka ödlor.

Det där är rader man kan andas i! Jag har alltid tyckt om underifrånperspektivet. Har alltid gillat marknivån. Det där som hunden går och nosar i. Och stjärnorna är vackra att se på. När dom syns.

Annonser

One response to “borstar

  1. Även jag. Det är väl därför jag tycker om mig själv, dig, Ekelöf och Aspenström för att nämna några av fåtalet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s