stränder

I Kivik var vågorna meterhöga. Klart kallt vatten. Lite söder om Kivik var vågorna höga, men inte riktigt meterhöga. Strömmarna där var väldigt starka. Ytterligare lite söderut, vid Ystad, var vattnet lugnare, nästan inga strömmar. Kallt och underbart klart vatten. Men sen vid Smygehuk… en stinkande svart sörja. Luktade kloak.

Stränder är speciella. Man går där och det doftar ofta gott, på gränsen till lite ruttet men ändå inte riktigt, som lagrad ost ungefär, och vågorna är så monotona, häver sig häver sig häver sig regelbundet som tunnelbanan, och ändå blir det aldrig tråkigt. Sambon sa när hon hörde vågornas på lite håll att det låter ungefär som bruset från bilarna på Nynäsleden, och det gör det faktiskt. Ändå är det ett underbart ljud.

Man känner sig nästan lite stickig när man går längs en strand. Nästan som om det började växa fiskfjäll på kroppen. Jag, som är övertygad om att jag inte har någon själ, har kanske droppar av hav i mig i stället. Och när dessa droppar av hav förnimmer närvaron av det stora havet, Urmodern,  La mêr, – så blir de så exciterade eller exalterade eller vad det nu heter, så att de börjar vibrera av längtan att få återförenas med sitt ursprung. Man måste verkligen vara långt borta från sitt ursprung, man måste verkligen ha kapat rötterna, för att kunna uppleva det underbara i att längta efter just detta ursprung. Det är inte så ofta det händer nuförtiden att jag gitter gå så långt längs en strand.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s