Förbjuden frukt

Det kan tyckas så dumt det man blir rädd för. Min pappa gick med mig en gång i bostadsområdet. jag kan väl ha varit så där en fem sex. Bostadsområdet, det var där alla bodde som jobbade på byns stora fabrik. Arbetarna i trähus, tjänstemännen i stenhus och sen var det direktören i palatset – nåja, ett lite finare hus än alla de andra.

Vi gick in i den stora trädgården som hörde till direktörens hus. Pappa visste att direktören inte var där, han var i huvudstaden, för han var också direktör för den ännu större fabriken, vartill byns fabrik var ett dotterbolag. Där plockade vi kastanjer. Det fanns jättemånga kastanjer. Sen gick vi hem och tillverkade djur och gubbar och annat av kastanjer och tändstickor. Det var en av mina bra dagar.

Det där kom jag ihåg, så en annan dag gick jag till direktörens trädgård för att plocka fler kastanjer. Jag hade en kompis med mig. Vi gick där på den stora gräsmattan och plockade, då jag plötsligt fick syn på en man som stod en bit därifrån och betraktade oss. Direktören! Han var där! Han var mäktigare än min pappa! Jag blev skräckslagen. Jag rusade därifrån. Var kompisen blev av har jag ingen aning om. Jag minns att jag såg ett stort hål på grusvägen jag sprang längs, det var ett bombnedslag. Kriget hade börjat. Jag till och med hörde krevaderna. Det var krig. Jag var förlamad av skräck.

Mina föräldrar fick aldrig veta detta. Den där direktören är död för längesen och hade säkert ingen aning om vilken skräck och katastrofkänsla han frambringade, bara genom att stå där. Själv har jag inte berättat det för nån, det är nog först här på bloggen jag berättar om det. Vad var det jag fick veta? Bara detta: det finns nåt större och mäktigare i världen än det som ska beskydda mig. Något som inte känner mig. Som inte har en aning om vem jag är. Bara det.

Vi bodde i ett trähus. Trähusen var de finaste husen i området. De hade underbart vackra burspråk, vilka kvinnorna fyllde med pelargonier.

Annonser

2 responses to “Förbjuden frukt

  1. Kände igen mig i din historia, fast jag sprang för skomakaren. Men just den där känslan av att någon står och ser på en som man plötsligt upptäcker, en sån där naken upptäckt då man känner skräcken rusa fram var nog bara en gång. Jag har också funderat på varför jag kände den skräcken den gången, men inte annars? MVH Sofia

  2. En del minnen är så förtvivlat starka från barndomstiden. Blir lite vemodig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s