En fanatiskt sovande värld

Tänk nu sover hunden, i sin korg ligger hon och sover, och skänken sover, alla tallrikar och fina glas i den sover, böckerna sover i sina hyllor, tankarna sover i sina böcker, krukväxterna sover så stillsamt och drömmer om sånt krukväxter drömmer om, pärmarna med familjens samlade hushållsekonomi sover, sambon sover, mormor sover i sin utomhus ibland förbiflaxande kråkgestalt, trosvissa kossor sover för att i morgon flyga vidare över bergen, fredstrevare sover, provokatörer sover, blommor och månar sover, blomvatten och ostar sover, teven sover och radion likaså, bara jag är vaken i en värld som fallit i koma. Jag skriver på mitt sovande tangentbord följande romantiska ord:
    BLOMMA     HJÄRTA   MÅNE

(med månen är det nu så att den är så full så den knappt orkat över kanten av trädtopparna, såg vi då vi badade i vad vi hade tänkt oss skulle bli ett månskensbad. En strimma måne färgade dock vattnet kopparröt, som sig bör, på sin väg.)

När blommorna fäller ut sina mångskiftesfärgade kronblad kommer fjärilarna till dem för att dricka, vecklar ut sin spiraltunga och njuter av lite nektar på morgonkvisten. Och sen vaknar allt utom mormor, som fortsätter sitt osaliga omkringflaxande. Vet att jag älskar dig, mormor! Du dog innan jag föddes, men jag älskar dig för att du var svarthårig och brunögd, spelade dragspel, rökte som en borstbindare och var lite allmänt rörig. Jag älskade dig för att du tog din moped och körde iväg en sväng, ingen vet vart, och sen var du borta flera dagar.

Allt vaknar och somnar, föds och dör, utom min fot som just nu domnar, Minns min mormor från ett foto, hon ser trött men ändå intensiv ut. Morfar liknade Wittgenstein, åtminstone på det lite suddiga fotot jag sett. Wittgenstein, han med idén att om det, varom man inte har ord, bör man tiga. Så nu gör jag det.

Lugna er, har mycket att tiga om…

Så. Min far hade blåa ögon och tråkiga bröder. Min mor hade också blåa ögon (från morfar) men roilga bröder. Svartmuskiga och brunögda.

Jag är mormors pojke, har alltid varit mormors pojke. Hon och morfar dog innan jag föddes. Hon rökte för mycket och dog i lungcancer, han jobbade i gruvan och dog i stenlunga eller vad det hette.

Nu sover minnet av mormor och morfar också

Just nu är jag kanske nåt konstigt dom drömmer om, mormor och morfar. En telning som kom för sent för att ge dem en puss på kinden.

Annonser

2 responses to “En fanatiskt sovande värld

  1. http://www.norrlatar…. bör du besöka om du gillar flygande kor. Dessutom kan du lyssna på en massa annat som Norrlåtar har gjort under tretti år. Du som förstår finska också, det gör inte jag, men vackert är det, så att jag gråter ibland. Det inträffar nå’t norr om Sundsvall, en sentimental (obs, det är fint att vara så)dimma som gärna kombineras med lagom mängd alkohol och toner som river i själen. Då kan man gråta över att sommaren är så vacker och vintern så kall och hård. Eller valfritt gråtämne. Förresten, nu skriver du sådär vackert igen. Huuuga!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s