nattbad och sanning

Var på kalas igår, fyrti pers på trångt utrymme och tropisk värme utanför, mycket dans, det var svettigt värre. Så på hemvägen fick sambon och jag för oss att bada. Klockan var halvfyra på morgonen, inte en kotte fanns i närheten, så det gjorde inget att vi inte hade badgrejor. Underbart svalkande. Alla borde då och då svalka sina överhettade kroppar och ibland dito hjärnor.

Tänker på hur vissa böcker verkligen drabbar en, förändrar en på ett avgörande sätt. Fast jag undrar om böckerna egentligen gör det, det är väl snarare så att just rätt bok råkar komma i ens händer i just rätt ögonblick, när livet så att säga är förberett för just den boken. Tranströmers ”Sanningsbarriären” kom i slutet av sjuttiotalet, strax efter en rätt så trosviss period, då många varit engagerad i olika vänstergrupperingar, varav en del verkligen tippade över åt fanatism och sekterism.

I Tranströmers bok fanns dikten ”Schubertiana” och i den följande rader, som jag fortfarande kan nästan utantill:

Annie sa ”den här musiken är så heroisk”,och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män,
   de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas,
   de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla förvandlingar,
   ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark, snigelspår
   och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

Musiken som åsyftas är andra satsen av en stråkkvintett av Franz Schubert och jag gick till biblioteket och lyssnade på den, för det var ju så man gjorde på den tiden då man inte gjorde som man inte får göra nuförtiden. Det är ett oerhört gripande stycke musik.

Det var när vi simmade nakna där i sena natten eller tidiga gryningen som jag kom att tänka på Tranströmer och just den där dikttiteln. En ”sanningsbarriär”, vad är det för något? I en annan av sina dikter talar Tranströmer om fjärilen som ”ett flyktigt hörn av sanningen”. På grekiska heter sanning ”alethia”: det ordet kommer av verbet ”lethein”, som betyder ”dölja”, och det nekande prefixet a-, dvs något som inte längre är dolt utan plötsligt uppenbarats.

Så om sanningen finns är den förmodligen ganska flyktig. Den som tror sig ha funnit Sanningen och envist håller fast vid den bör kanske passa sig, för en fasthållen sanning blir bara alltför lätt en lögn till slut.

Annonser

5 responses to “nattbad och sanning

  1. Det är vackra ord om inte annat. ”sanningsbarriär” . Tycker om ord. Såg en intervju på tv med en kvinna som var Proffesor i utbytbarhetens estetik. Utbytbarhetens Estetik… Jättevackert.

  2. Jag lider av att se saker och ting i burar. Djur, människor och sanningar. Ok, vissa människor säger man måste sitta inne för allas bästa. Men jag tycker att det är fruktansvärt. Sanningar är till sin natur flyktiga som morgondimma. Bäst att inte vara tvärsäker.

  3. Tack Nea! Har semester fr o m idag, ska jag sitta i mitt burspråk, vattna pelargonierna och fundera ihop en utbrytbarhetens estetik…Eller ska jag kanske gå och bada…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s