Att gå omkring på ett asplöv

”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I och dem”. ”Älska din nästa såsom dig själv”. Kloka ord, på gammaldags svenska, så som jag en gång lärde dem och kommer ihåg dem. Jag tillhör också dem som lärde mig att det inte är ”bakom skåpet” man inte ska ställa sitt ljus utan ”bakom ena skäppo”.

Kloka ord, hur som helst. Jag tillhör dem som menar att varje samhälle är i behov av någon sorts moral, för att människorna ska kunna leva ett bra liv tillsammans. Vad jag däremot inte förstår är varför denna moral måste garanteras av någon Gud, någon religion eller varför vissa skrifter, som dock författats av människor, måste betraktas som heliga. Jag älskar förvisso böcker, några mer än andra, men jag vägrar att gå med på att det är någon annan än människor som skrivit dem, och detta alldeles själva, utan diktamen från vare sig någon Gud eller demon.

Bara så kan vi ha en vettig och fortlöpande diskussion om  hur vi vill ha det med moralen, utan att behöva snirkla till en massa tolkningar och symbolik för att skyla över sådant som faktiskt står i exempelvis Bibeln. Vi tycker, åtminstone det stora flertalet av oss, att kvinnan ska få tala i församlingen. Vi tycker det är helt okej att vara bög. Det tyckte inte de som författade Bibeln en gång i tiden. Detta är dock något vi kan förhålla oss till, om vi bara slipper betrakta Bibeln som en helig text.

Med en profan Bibel skulle det också vara lättare att ta till sig alla dessa berättelser, som blir rätt så svårsmälta för de flesta av oss om vi måste välja mellan att antingen hålla dem för sanna eller förkasta dem. Inte fasen kan man gå på vattnet! Föda barn som jungfru! Som berättelser är de ju dock intressanta. Inte minst själva kärnberättelsen har fått mig att mången gång fundera över om jag inte i själ och hjärta är kristen.

Gud beslutar sig för att genomleva ett människoliv. Han lever och lider med oss, mitt ibland oss. To the bitter end. Ordet är inte längre bara ord, det blit kött. Det är en vacker historia.

Det finns dock andra historier som är mindre vackra. En har upprört mig ända sedan jag som liten för första gången läste den. Det är historien om Isak. I den visar sig nämligen Gud som den värste tyrann. Kan inte låta bli att göra jämförelser ned Stalin, aktuell för mig just nu genom en tjock biografi, som jag ännu inte läst ut. Också denne prövade sina vasallers lojalitet genom att kräva av dem att de var beredda att offra sina närmsta och käraste. Det finns inget i berättelsen om Isak som tyder på att Abraham egentligen, innerst inne visste att Gud bara spelade ett spel med honom, då vore det ju ingen vits med det hela. Gud måste få veta att Abraham faktiskt skulle ha lytt, att han faktiskt var beredd att sticka kniven i sin ende son, för att därigenom visa sin lojalitet.

Mot detta skriker allt vad moraluppfattning jag haft och kommer att ha. Han skulle inte ha gjort det! Det var omoraliskt! Han skulle ha visat civilkurage! Sagt ”Nä, jag vägrar! Hellre dör jag själv än jag mördar mitt eget barn!” Men så gjorde inte Abraham. Han lydde. Och blev sedermera allas vår patriark.

Denna är en av Bibelns grymmaste historier och jag tror det är den som gjorde att jag en gång i tiden vägrade konfirmera mig. Det var ganska ovanligt på den tiden, vi var bara två i min årskull som valde så.

Det finns inte några heliga texter. Det går inte att åberopa sig på att Gud minnsann har sagt si eller så, för att därigenom tro sig stå på fast och säker mark. Vi går alla omkring på samma osäkra  jord. Ett asplöv, som Eyvind Johnsson kallade den.

Annonser

5 responses to “Att gå omkring på ett asplöv

  1. Jag tycker också det där är en grym historia. Bibeln är en bok som tydligen ska tolkas. Säger en del kristna. Med andra ord kanske det inte alls handlar om hans enfödde son. Det kanske bara är ett annat sätt att skriva om att offra allt för Gud. Att det inte ska tydas bokstavligt. Att det är en metafor.Inte vet jag…Jag är inte religiös. Läser inte bibeln, vare sig bokstavligt eller tolkande. Men själva förekomsten är intressant. Vad är bibeln? Var kommer historierna ifrån? Vem skrev dem? Varför är just de texterna med i bibeln? Vad betyder de? Vad är kristendom? Vad är sunt förnuft?Stora frågor…För stora, en trött söndagkväll.

  2. Jag kan nog uppskatta både bibeln och Eyvind. Men man läser dom inte på samma sätt.

  3. Jag har läst nästan hela Bibeln, som just de fantastiska sagor de är. Och jag är religiös. Men inte på det ”kristna” sättet. Nä, som i allt annat är jag även här en smula rebellisk (rebell-religiös?. När man fattar att man lever på en liten blå planet i världsrymden( eller ett asplöv)som hålls uppe av en kraft man inte begriper, ja, då behöver man en tro. Buddhismen verkar bäst av de etablerade, men jag tcyker att nirvana verkar trist. Någonstans läste jag att svenskar ser naturen som sin kyrka. Mycket sympatiskt. Det är synd om de bokstavstrogna, för religionens mysterium är så mycket större än bokstäverna och orden. Ord är ju, som du sa, som en dagisgrupp. Musik når bättre fram. Just nu lyssnar jag på Mozart, och då vet jag precis vad ”Gud” är. Men jag kan inte berätta det.

  4. Jag kan väl hålla med dig om att Gud framställs som en stundtals grym härskare. Men kanske det snarare speglar den tidens syn på makten än Gud själv…?Det finns ju gott om andra bilder… i Mikas bok som vi läste ur i helgens gudstjänster finns en mild Gud – nästan som den som vår tidsanda idag vill ha gudsbilden. Gudsbilder är inte alltid Gud, åtminstone inte hela Guds väsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s