ormar!

När jag var fjorton var jag livrädd för ormar.Paniskt förskräckt helt enkelt. Det är ganska märkligt, att man kan vara så djävla rädd för något. Mina föräldrar släpade ut mig i markerna för att plocka hjortron på nån myr i nordvästra Skåne, och vilken plåga det var! Dom såg naturligtvis ingenting, stabbarna som inget begrep, men jag såg. Dom krälade precis överallt! Dom var hemska. Jag blev totalt lamslagen av skräck. Föräldrarna fick leda mig hem, men fattade inte så mycket. Tänkte att det var väl en sån där grej man hade i puberteten. Dom hade ju inte sett några ormar. Men det hade jag, myren formligen drällde av dem! Det var hemskt! Fruktansvärt!

Först när jag var cirka tjugosju kom jag över det. Ser det verkligen som en milstolpe i mitt liv. Det gick till så här att nånstans i Halland, gående på en stig, såg jag den, skräckens urbild, ormen, kräla rätt framför mig, tvärs över stigen. Samtidigt med den där vanliga förlamningen kom emellertid en annan tanke, jag tänkte:”jag ska inte vända om! Jag ska fortsätta! Jag ska gå vidare längs den här stigen. Precis som jag tänkt mig!”

Så jag fortsatte. Med bultande hjärta. Och med en växande känsla att ha övervunnit något. Och det hade jag ju också. För sedan dess är jag inte rädd för ormar. Tycker de är fascinerande. Rätt så vackra också. Respekt kan man ju ha för dem, eftersom de kan vara giftiga. Men jag är inte rädd längre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s