En som jag tyckt om

Jag minns en kvinna jag jobbade med på en av de gamla psykinrättningarna här i staden, de som nuförtiden är nedlagda. Vi kom att ”dela rad”, vilket innebar att vi jobbade med varann hela tiden. Jag hade till en början tyckt hon var lite högdragen och lite tantig, hade väl lite fördomar om sånt, ung som jag var på den tiden.

Men med tiden började jag verkligen tycka om henne. Framför allt för att jag tyckte hon var så fin mot våra patienter. Hon skyltade inte med sin godhet, hon bara var sån, och patienterna tyckte om henne. Hon hade ingen människosyn, hon hade det som är betydligt mera sällsynt, nämligen förmågan att se människorna.

Jag tyckte allltså mer och mer om henne och det var ömsesidigt. Därför började hon berätta saker och ting för mig. Hon berättade en hel del om sin man. Han var inte så särskilt pratsam. Eller rättare sagt, förstod man efter hand, han sa istort sett inte ett skit. Hon hade varit hemmafru, detta konstiga tillstånd för så många kvinnor, mellan bondesamhället och våra dagars postindustriella vad-det-nu-är-för-något. Han hade inte tyckt om att hon börjat jobba. Han hade helt enkelt blivit skitsur. Fast i och för sig gjorde det inte nån större skillnad. Om han var sur eller inte.

Deras gemensamma liv utspelade sig till största delen framför teven. Där satt de tysta, kväll efter kväll, och betraktade de rörliga bilderna. Om det varit nuförtiden är jag säker på att en kvinna som hon börjat blogga. Men på den tiden fanns det inte mycket mer än teven.

I övrigt tillbringade han det mesta av sin tid nere i källaren. Vad han gjorde där visste min arbetskompis inte. Det fanns lite verktyg därnere, och så värmepannan förstås. Aldrig att han kom upp från källaren med nån liten grej han förfärdigat för att ge åt sin livkamrat. Han bara gick ner i källaren, var där nere och gjorde väl nåt, kom sen upp igen, muttrade kanske något men sa inte ett ljud om vad som förevarit därnere.

En kväll när de satt så där framför teven, så dog han. Hon märkte inte när han dog. När teveprogrammet var slut, så bara satt han där och var död. Själv hade han heller inte sagt något. Typ ”nu dör jag. Hej då”. Han hade bara dött, utan att säga hej.

Ändå så hade han nog haft någon förkänning, för strax dessförinnan hade han talat om att det fanns en summa pengar nere i källaren. Bakom värmepannan. Hon hade väntat några dar. Sen hade hon gått ner för att se efter. Och mycket riktigt, bakom ett rör vid värmepannan hade hon hittat en sedelbunt. Närmare bestämt tvåhundratusen. I dagens penningvärde kanske runt en halv miljon.

För dessa pengar började hon resa. Minns inte vart hon reste, jag slutade ungefär i den vevan. Vi har inte haft kontakt sedan dess, vilket är lite synd. Men jag fick ett strykjärn av henne, för hon tyckte jag hade så skrynkliga skjortor. Det strykjärnet har jag fortfarande kvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s