skolbal

Så ska min snart sextonårige son gå på bal och har för ändamålet varit och köpt en kostym, vilken farsan var och betalade och hämtade igår. Men herregud så urtjusig han är! Jag fick lära honom hur man knyter en slipsknut, vilket inte var så lätt eftersom slips inte riktigt är min stil, så jag kom knappt ihåg det själv. Men till slut blev det en knut i alla fall.

På bal ska han gå för att han gått ut nian och det känns nästan som jag själv har lite anledning att fira att han uppnått detta delmål. För det har inte varit helt lätt. Fram till någon gång mitt i åttan förstod han överhuvudtaget inte varför nån hittat på det där med skola och varför han var tvungen att gå där. Någon gång på mellanstadiet talade han om skolan i närmast bibliska ordalag, som nån sorts hemsökelse, och kunde inte förstå varför den drabbat just honom av alla. Försökte påminna om att skolplikten ju faktiskt gäller alla, men den poletten ville aldrig riktigt ramla ner.

Och läxorna sen!  – Har du några läxor till i morgon? – Vet inte riktigt. – Men det måste du ju hålla reda på!  – Javisst, jag har ju biologiprov i morgon, tror jag i alla fall. – Men då måste du läsa på det efter maten så jag kan förhöra dig sen i kväll. – Men det kan jag inte. – Det kan du visst! – Nä för jag har glömt biologiboken i skolan…

Suck. Det är ett under att han går i genom det hela med åtminstone godkänt i alla ämnen. Men detta har fått mig att fundera över det där med skolan. Den som har kämpat för att motivera honom är ju jag – och vad tyckte jag om skolan? Ungefär som han – jag hatade den!

Jag hatade dessa ändlösa korridorer i nån trist slemgrön eller pissgul färg, jag hatade ljudet av krita som gnisslade mot svarta tavlan, jag hatade de ändösa räknetalen som skulle plussas och plussas och plussas, referaten som skulle skrivas på det som andra skrivit, grupparbetena som bara gjorde mig förvirrad eftersom jag var blyg och aldrig fattade nåt.

Jag hatade att stå och frysa i rökrutor (ja det fanns på den tiden) och fråga efter ”sistan” av den som för tillfället var tillräckligt rik för att hålla sig med cigaretter, jag hatade gympasalarna där personer som i likhet med mig fullständigt saknade bollsinne skulle tvingas till att alltid vara den som valdes sist till laget. Jag hatade att alltid vara på gränsen till medvetslöshet (fick öknamnet Sleepy för det) och att det alltid var så förbannat  kallt överallt. Jag minns det nästan som om jag huttrade mig igenom hela högstadiet.

Jag älskade de lärare som trots allt, i kraft av sina personligheter och utstrålning, lyckades göra det hela åtminstone en smula uthärdligt, och flickorna, som i åttan plötsligt blev något helt nytt än vad de varit i mellanstadiet och som man kunde snegla efter och sitta och drömma om. Jag minns det nästan som jag skulle tänka mig att nån minns en tids vistelse i något fångläger.

En sådan farsa, med sådana minnen, är det alltså som i nio år försökt motivera sin son att gå i skolan. Skolan är bra, man lär sig saker. Det är bra att lära sig saker. Kanske inte alltid låtit riktigt övertygande…

Måste skolan vara så här? På femtitalet vinade piskorna i skolorna, det var Caligulornas tid, och det som skulle göras det skulle man göra därför att man ska. På sextitalet ändrades detta. Piskorna försvann och lärarna blev snällare. Men det som måste ersätta piskorna, nämligen motiveringarna, tycks den moderna skolan fullständigt ha misslykats med. Många av ungarna fattar helt enkelt inte varför i hela fridens namn de går i skolan.

Naturligtvis blir skolan därför en bråkig och stökig plats. Och för att råda bot på detta börjar alltfler höja rösten att det är dags att återinföra piskorna. Är det så tragiskt? Måste man vara så pessimistisk, att det enda sättet att få våra vanartiga ungar att lära sig hyfs och matematik är att piska det i dem, på ett eller annat sätt?

Jag tror inte det. Hoppas inte det. Vägrar acceptera, att det skulle vara så.

Nu är i alla fall sonen igenom de nio första åren, han är så stilig i slips och jag är så stolt över honom. Må han ha en riktigt festlig bal!

Annonser

5 responses to “skolbal

  1. Skolan ska förändras och så vidare, men de är altid de som klart sig bäst som det var förrut som har chanser att bli lärare, de som slår sig igenom har knappt en chans, även om de kämpar sig upp ur andra hållor till lärarutbildning gäller det att genomlida allt det där igen, fast med vuxna som låtsas att de kan vara rättvisa och allt.

  2. Har faktiskt vikarierat som lärare en gång, det gick inte, kunde inte glida in i rollen och kände mig hela tiden på fel sida, som en elev som otillbörligen nästlat sig in i lärarrummet. Den som inte visste hur man skulle vara som elev, vet nog inte heller hur man ska vara som lärare. Dock vill jag inte hacka på lärare, såväl jag själv som sonen har haft lärare som varit fantastiska. Och naturligtvis de som varit mindre fantastiska.

  3. Jag hoppas att han hade en underbar kväll! Jag älskar de knappt utsprungna rosor som 16-åriga pojkar är (har en själv, en gänglig, moppemuscheprydd)fast det kan vara knepigt att vara närmast anhörig. Min gillar inte heller skolan. Samtalen har varit mååååånga. Jag tror att skolan är för teoretisk. Själv gillar jag alla slags läroanstalter, några är bättre än andra, men varför ska blivande snickare läsa litteraturhistoria? Man kan se Troja om man vill snacka antikens hjältar, sedan smyga in lite Odysseus (hos cyklopen) om man vill. Svenska är ju så himla mycket. Skotertidningar, de finns på svenska! Teori för körkort, säkert en hit bland vissa ungdomar. Skolan skulle se helt annorlunda ut om jag fick bestämma. Man kan ju fråga dem vad de tycker är viktigt. Sedan skulle man börja tio. Eller hur? Tio till fem, fast med vettiga saker. Inte sitta av tiden. Tycker jag.

  4. Tja, min son är definitivt inte levande före tio, så inte mig emot! Min son kom hem halv två på natten och var väldigt nöjd med kvällen. Och idag kom han med betygen. Inga IG utan i stället några VG och till och med ett MVG. Bra jobbat!

  5. Hoppas din son hade roligt på sin bal! Min knatte fyller 18 snart och har just slutat andra ring – känner igen SÅ mycket av det du skriver i din blogg, intem inst det där klicket i hjärtat när man ser sin lille son i kostym för första gången – nästan vuxen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s