Forna poeters musor

Det är lite lustigt det här med forna tiders litteraturhistoriker, som ägnade all sin energi åt att forska kring exempelvis vem Dantes Beatrice var, eller den Cynthia Propertius skrev så vackert om, eller någon annan av de gamla kolossalpoeternas så kallade ”musor”. Som skulle de livs levande steppa in över tröskeln bara man fick veta lite om dem. Det gör de ju inte. Även om man lyckas slå fast att Dona Bice, dotter till den och den och född på x-gatan i Florens, var den som satte poetens själ i brand och fick honom att rusa genom både helvete och himmel, så är hon ju ändå lika död. Vad tänkte hon om Dante? Tänk om hon tänkte på honom som ”den där karln som stirrade så konstigt på mig”?

Som om frustrationen blivit alltför stor över att inte kunna återuppliva någon av dessa kvinnor, tog en ny generation litteraturvetare vid och fastslog att de överhuvudtaget inte funnits. Fanns ingen Beatrice. Ingen Cynthia. De är poeternas egna påhitt, helt och hållet litterära skapelser.

Egentligen lika tokigt det. För naturligtvis mötte Dante någon som han blev vanvettigt förälskad i. Att det sen var sin egen bild av denna kvinna han sedermera  skrev så vackert om, är ju en annan sak. Det är ju så det brukar vara med förälskelser.

När Joyce fick frågan om varför han valde Odysseus som hjälte i sin bok med samma namn, och inte Jesus, svarade han att  Jesus visst gjorde många bra saker och på flera sätt var förträfflig. Men det var en sak han aldrig gjorde, nämligen att leva med en kvinna, och att leva med en kvinna är det svåraste en man kan göra (det var långt för davincikodsspekulationerna).

Ja, kärlek i praktiken är inte alltid så lätt. Bättre att hålla sig till sina inbillningar, tyckte Dante, och skrev ett fantatiskt verk om en kvinna han aldrig lärde känna.

Annonser

2 responses to “Forna poeters musor

  1. Jag älskar Dante! Efter några månader i Florens i ungdomen, har han för alltid en plats i mitt hjärta (liksom Cicero och en handfull andra män från halvön ifråga). Någon gång ska jag skriva om Paolo och Francesca…(Inferno, femte sången). Hela Komedin är full av uppslag till nya berättelser. Och eftersom allt ändå är inbillning (jo, jag har sett Matrix) så varför inte försjunka djupt?

  2. Exonymia/Lycka till med den berättelsen. Ja han är bra; Dante. Blev också drabbad en gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s