Som jag bäddar

Bloggaren har tillfälligt hamnat vilse bland vitsipporna…

När Claes Arvidsson skriver historia på Svenskans ledarsida idag går det sannerligen hej vilt till. Tänkte jag skulle hjälpa honom lite. Att Raoul Wallenberg troligtvis mördades i Ljubljankafängelset ser Arvidsson som “en illustration av sambandet mellan nazism och kommunism“. Nu var det ju en hel del som mördades av stalinregimen. Lev Trotskij, till exempel. Ergo var förmodligen Wallenberg trotskist. Att åtskilliga kommunister fick sätta livet till under såväl Stalins som Hitlers regimer är ju ytterligare ett glasklart samband mellan nazism och - ja vadå?

Att slutsatserna oftast blir uppåt väggarna när den som drar dem inte kan skilja mellan ideologi och praktik har jag redan skrivit om. Politiskt hör jag hemma någonstans på sossarnas vänsterflygel, med starkare sympatier åt syndikalist-hållet än åt något uttalat kommunistiskt parti. “Frihetlig socialist” skulle man väl kunna kalla en sådan som mig.

Hur kommunismen fungerat som ideologisk mask för terrorregimer var förvisso intressant för mig en gång i tiden. På den tiden läste jag Isaac Deutchers Stalin och Trotskij-biografier och naturligtvis Solsjenitsyns böcker om gulagarkipelagen. Under mitt liv har jag träffat åtskilliga vänstermänniskor, men ingen som varit anhängare av eller inte tagit kraftigt avstånd från stalinregimen. Med Mao förhöll det sig annorlunda. Det fanns åtskilliga som ville se maoismen som något väsentligen nytt, men för mig stöp det redan efter tre studietillfällen i en “marxist-leninistisk grundkurs”, eftersom cirkelledaren då ville få oss att anamma ordförande Maos ståndpunkt att Stalin var till 70% god och till 30% ond. Befängt, tyckte jag, lämnade grundkursen och blev således aldrig maoist.

Åtskilliga av dem som blev det har jag sedermera återfunnit bland den nyhöger som hängivet förespråkar nyliberalismens välsignelser och välfärdstatens nedmontering. Vilket väl måste, om vi fortsätter skriva historia på Arvidssonmanér, tyda på ett solklart samband mellan nyliberalism och maoism. Än mer så om man betänker att den exempellösa framgången för kinesisk ekonomi väsentligen bygger på nyliberal ekonomi i kombination med politisk diktatur som ideologiskt maskerats som kommunism. De kinesiska sweatshopsen skulle helt enkelt inte vara möjliga i en demokrati. Vilket visar det tydliga sambandet mellan kapitalism och kommunism!

Så varför ska vi idag fokusera på det som Arvidsson envisas med att kalla “kommunismens brott”, så till den grad att det bildats en myndighet som på statsdirektiv ska sätta detta fokus? Förmodligen för att om vi fokuserar på ett, så tappar vi fokus på något annat. Själv läste jag sovjetisk historia för tretti år sedan, idag läser jag hellre böcker som Naomi Kleins “Chockdoktrinen”, som just nu hållit mig så upptagen ett par veckor så jag knappt hunnit blogga. Hon skriver om just det som vi helst inte ska fokusera på, nämligen det som händer i dagens Ryssland och Kina, sambandet däremellan och det som händer över hela världen och den nyliberala eller neokonservativa ideologin, vars agenda efter kommunismens fall blivit i stort sett allenarådande. En skrämmande historia. Henne må ni läsa! Om hennes historieskrivning må ni berätta!

Andra bloggar om: historia, historikeruppropet, kommunism, nazism, kommunismens brott, forum för levande historia, Naomi Klein

Snöblandade regn

är sådant som också finns.

Gör en våt och kall.

* ‘ , , * * ‘ , *

* ‘ , ‘ *

Andra bloggar om: haiku, vädret

Stenen jag står och håller i handen,
vart ska jag kasta den?

Jag vill inte hålla den kvar i handen,
för den tynger så väldigt.

Jag tror inte på de som säger sig veta
vart jag ska kasta min sten

och vem har för övrigt påstått
att den är min?

Jag kastar den med en plötsligt övernaturlig kraft
som en sond rätt ut mot utomjordingarna

så att de kan komma hit
och hjälpa oss lite,

vi som inte längre vet
vart vi ska kasta våra stenar

när vi är förbannade,
ledsna eller frustrerade

Andra bloggar om: poesi, dikter, stenar, stenkastning, utomjordingar

De flesta ideologier jag kommer på har namn som slutar med suffixet “-ism”, men det innebär inte att allt som slutar på suffixet “-ism” måste vara en ideologi. För att kunna kalla något för en ideologi måste det vara någorlunda sammanhållna idéer om hur ett samhälle bör styras och om hur människorna i samhället interagerar med varandra. Alltför ofta sammanblandas ideologi med vad man snarare skulle kunna kalla praktik. Stalinism kan exempelvis knappast hänföras till kategorin ideologier. Fastän Stalin skrev tjocka böcker hade han inte mycket att lägga till det som redan sagts av andra, exempelvis Marx, Engels och Lenin, som huvudsakligen ligger bakom kommunismen, som otvivelaktigt är en ideologi.

När man som Forum för levande historia på regeringsdirektiv talar om kommunismens brott, så menar man alltså den praktiska politik som verkställdes av exempelvis Stalin eller Mao. Att Stalin bedrev terror är det knappast någon som förnekar, men bland offren för denna terror fanns åtskilliga kommunister. Bland motståndsrörelserna under andra världskriget fanns åtskilliga kommunister. Ingen av dessa hyste uppfattningen att statlig terror skulle vara en huvudingrediens i den kommunistiska ideologin.

Lika lite brukar man hänföra de brott som genomfördes under kolonialismens epok till liberalismen, trots att liberalismen var den bärande ideologin bakom den ständigt nya jakten på råvaror och marknader. Därför att kolonisalismen var ingen ideologi, det var en praktik. Vi talar därför inte om “liberalismens brott” eller “de brott som skedde i liberalismens namn”, då vi talar om fruktansvärdheterna under kolonialismen. Lika lite brukar vi tala om liberalismens brott då vi talar om det hopkok mellan CIA, IMF ocg Chicagoskolans ekonomer, vars framfart sedan sjuttitalet dokumenterats i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, eftersom detta är en praktik av mördande och undantagstillstånd som inte kan likställas med liberalismen som ideologi.

Dokumentera gärna dessa brott, ju mer vi vet om dem desto bättre. Diskutera också gärna ideologier, huruvida det i den kommunistiska ideologin finns svagheter som skulle kunna förklara utvecklingen av Sovjetsamhället mot stalinistisk terror, eller huruvida det i den liberala ideologin finns svagheter som skulle kunna öppna dörren för avarter och exesser i likhet med kolonialism och nyliberalism. Sådana diskussioner är alltid fruktbara och ett viktigt inslag i en levande demokrati. Men ett Forum som på regeringsdirektiv ska fastslå tvivelaktiga sanningar om kopplingen mellan ideologier och historiska skeenden är vi inte betjänta av.

Kommunism och socialism är ideologier som spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen sedan mitten av artonhundratalet och som inte enbart lett till terrorregimerna i Stalins Sovjet och annorstädes utan också till de blandekonomier som utvecklades i Västeuropa och som nu till varje pris ska svärtas ner. Det är rätt beklämmande.

Bloggat om detta har Ett hjärta rött, Svensson.
Inte förstått mycket av detta har Lena Adelsohn Liljeroth.

Synpunkter har också Bo Rothstein i dagens SvD
Andra bloggar om: Forum för levande historia, Kommunism, Liberalism, ideologier, brott mot mänskligheten

Äntligen! - frestas man utbrista då man läser dessa historikers förkastelsedom över politikerstyrd historieskrivning. Ändå blir man lite nervös inför framtiden. Våra lärosätens självständighet gentemot såväl stat som näringsliv har liksom varit så självklar, tills man plötsligt upplever den som hotad från såväl det ena hållet som det andra. Att det i ett samhälle finns en fri och kritiskt tänkande institution, oberoende av såväl politiska som ekonomiska intressen, har åtminstone jag hållit för något så självklart att jag inte tänkt på att någon politisk eller ekonomisk kraft i samhället endera dan plötsligt skulle kunna ändra på det. Ändå hörs det från alla möjliga håll nuförtiden att utbildning ska leda till jobb eller någonstans vara nyttig och att även våra högre lärosäten bör vara anpassade efter behovet av arbetskraft eller nyttighet i en eller annan form. Och det verkligt allvarliga är att jag kan inte komma på någon styrelseform som skulle kunna freda universiteten från denna utveckling. Det där fria sökandet och forskandet, som inte leds av något annat än nyfikenhet och törst efter kunskap och vetande, får det alltmera trångt och det kan jag tycka är en allvarlig utveckling. Det nuvarande styret i vårt land har så till den grad perverterat det som kallats för “arbetslinjen”, att det alltmer kommit att likna motsvarigheten i de forna öststaterna, där man inte heller var så intresserade av fritt och självständigt sanningssökande.

Att värna våra universitets självständighet är därför en av de viktigaste ingredienser i det uppdrag var och en av oss, som anser oss vara medborgare i en demokrati, måste ta på sig. Att dessa styrs av tidsandan är illa nog, och något vi svårligen kan göra något åt. Men att politiker och näringsliv ska hålla fingrarna borta borde vara en självklarhet, för det handlar om att värna tankens frihet. Enligt min mening finns det ingen viktigare frihet. Och vad tänkandet beträffar, så är jag övertygad om att det onyttiga är det som i längden är nyttigt.

Andra bloggar om: frihet, demokrati, universitet, högskolor, Forum för levande historia

Det är nu redan några dagar sedan konflikten mellan SAC och Lilla Karashi löstes. Jag har tidigare skrivit om den bland annat här. Lite beklämmande är det att en ledarskribent i en trots allt oftast anständig morgontidning som Svenska Dagbladet kan skriva som Maria Abrahamsson gjorde häromdagen:

SAC är så arga på mig att de i ett flygblad kräver att jag ska ”rodna och be om ursäkt”. Det tänker jag förstås inte göra. Jag konstaterar tvärtom att SAC är så groteskt överrepresenterade i konfliktstatistiken att organisationen inte hör hemma på den svenska ­arbetsmarknaden.

Vad menar Abrahamsson? Är det inte bra att facket konkurrensutsätts? Ökad valfrihet och konkurrens borde väl leda till större effektivitet, för att nu tala ett språk som till och med Abrahamsson förstår. Om nu SAC är så överrepresenterade i konfliktstatistiken, så borde ju detta faktiskt tyda på en viss effektivitet. Och att de papperslösa “valt” SAC i stället för något annat fack kan ju kanske bero på att inget annat fack hittills brytt sig om att de överhuvudtaget existerar. Att också Fastighetsanställdas Förbund nu gör det kan kanske till största delen anses vara SAC:s förtjänst.

Visst är det bra med konkurrens? Visst är det bra med alternativ? Och med valfrihet? Så vad menar egentligen Abrahamsson? Menar hon att den fackliga organisationen SAC ska förbjudas? Det är ju faktiskt innebörden i det hon skriver och det är ju ett rätt fantastiskt krav. På vilka grunder menar hon att en facklig organisation skulle kunna förbjudas? Och varför är det inte bra med en konkurrensutsatt fackföreningsrörelse?

Andra bloggar om: konkurrens, konkurensutsättning, Maria Abrahamsson, SAC, Lilla Karashi, facket, fastighetsanställdas förbund, papperslösa

Immanuel Kant började jag prata om idag när sambon och jag diskuterade mina svårigheter att ta det där körkortet (för jo, jag har fortfarande inte lyckats). Kant hade en idé om a-priori-föreställningar som är ganska intressant. Om jag sett ett par bilar av olika modell och sedan ser en tredje bil av ytterligare en ny modell så känner jag dock igen denna som bil. Skulle jag sedan se en verklig nyskapelse, något som konstruktörerna på Citroën hittat på, och som bara avlägset påminner om vad jag lärt mig känna igen som bil, så skulle jag nog ändå se en bil framför mig. Det beror på att jag i medvetandet skapat en kategori, nämligen kategorin “bil”, till vilken jag kan föra allt som har fyra hjul och en ratt. Denna förmåga att kategorisera utifrån igenkännanden är av avgörande vikt för oss människor, för om vi inte hade den förmågan, skulle världen omkring oss vara fullständigt kaotisk. Varje nytt föremål, som inte på pricken liknade något tidigare föremål, skulle stå där som ett obegripligt monster framför oss och vi skulle helt sakna förmågan att strukturera vår verklighet. Vi skulle leva i ett kaos.

När jag hörde talas om att det fanns en åkomma, som jag inte riktigt minns vad den heter, men som si och så många procent av mänskligheten lider av i större eller mindre grad och vars symtom är en bristande förmåga att känna igen ansikten, tänkte jag genast att jag är en av dem. Ännu mer så då det påpekade att dessa personer därutöver hade dåligt lokalsinne. Och jag tänkte att det säkert är denna defekt som gör det så svårt för mig att ta körkort. Jag har svårt för att känna igen ansikten, vilket ofta försatt mig i pinsamma sociala situationer, och jag har i stort sett inget lokalsinne alls. Varje gatukorsning är därför fullständigt ny för mig, oavsett om jag kört där tio gånger tidigare. Möjligen kan jag känna igen mig elfte gången, precis som jag kanske kan vagt känna igen en person efter att ha sett honom eller henne för elfte gången och säga “nä men hej…”

Detta gör naturligtvis både sambon, som är min privata handledare, och min körskollärare smått vansinniga. “Men vi har ju kört här så många gånger och du gör samma fel varje gång och kör mot Göteborg i stället för Stockholm” jämrar dom sig, fast jag har aldrig kört i den korsningen eller rondellen eller vad det är för något någonsin förut. För mig är det första gången varje gång, tills jag efter elfte eller tolfte gången kanske måste medge att den nog verkar lite bekant. Och jag tror att det är det som gör det så svårt för mig att ta det där körkortet. För hur många hundratals korsningar, rondeller eller andra knepigheter måste jag inte köra i innan jag mentalt kan skapa kategorierna “korsning”, “rondell” eller “annan knepighet” och veta hur man gör då man kommer till något nytt som är att hänföra till exempelvis kategorin “korsning”?

Men egentligen var det inte mina svårigheter att ta körkort som det här inlägget skulle handla om utan svårigheter kring betydligt större och allvarligare saker, som exempelvis ordet “demokrati”. Om “demokrati” är ett begrepp i vetenskaplig mening så måste det finnas en överenskommelse kring vad vi menar med begreppet. Finns ingen sådan överenskommelse måste varje skribent definiera vad just han eller hon menar med begreppet, för att en vettig diskussion ska bli meningsfull. Samma ska gäller flera andra “politikord”, såsom liberalism, kommunism, konservatism, nyliberalism; problemet har nyligen diskuterats livligt på Jimpans blogg.

Att uppfatta orden som begrepp har en klar fördel, det leder till stringens och klarhet och kan onekligen styra upp debatter, så länge debattörerna förstår språkspelets regler och någorlunda följer dem. Men det kan naturligtvis också leda till det vi kallar begreppsförvirring, och många ganska avancerade debatter stupar ofta på hur vi användet de ord som vi upplever som centrala för tankarna vi vill uttrycka.

För det vi så ofta vill, det är att använda orden inte som begrepp, utan som just kategorier, dit vi på det sätt som Kant beskrivit för de företeelser vi vagt känner igen som något som liknar det vi tidigare fört till samma ord, exempelvis ordet “demokrati”. Att översätta ordet med “folkstyre” gör det inte lättare för oss, eftersom vi inte är så överens om vad som är folkstyre och vad som inte är det, lika lite som vi är överens om vad som är demokrati och vad som inte är det.

Detta lämnar naturligtvis fältet fritt för manipulatörer. När jag en gång i tiden läste historia, och samtidigt befan mig i något slags livskris, fick jag för mig att jag skulle skriva min B-uppsats om Inka-imperiet. Detta därför att jag satt i ett kök och diskuterade dittan och dattan med en väninna, som då vi kom in på just Inka-imperiet påstod att “somliga påstår att det var ett kommunistiskt samhälle och andra säger att det var fascistiskt”. Just dessa ord var så oerhört avgörande för mig att det fick mig att tillfälligt glömma min livskris och sedan kom att bestämma riktningen för hur jag tänkte om politik och ideologi för resten av livet. Den lilla B-uppsatsen kom att växa till ett jätteprojekt, som inkluderade en tre månaders resa till Peru samt att jag lärde mig franska och spanska, eftersom den litteratur jag behövde mestadels fanns på dessa språk.

Kärnan i det jag kom fram till var ungefär så här: det samhälle som Inka-imperiet vuxit fram ur var ett lite stamsamhälle, som kanske skulle platsa under det som marxister kallar för ett urkommunistiskt samhälle. Antroplogerna kallade det kanske hellre ett “redistributionssamhälle”, med en term kommen från Karl Polanyi, dvs ett samhälle där gåvor ackumulerades hos en kuraka, stamledare, som sedan redistribuerade dessa tillbaka till stammedlemmarna. När denna lilla quechuastam sedan började erövra grannstammarna och småningom växte till Inka-imperiet, en process som gick så snabbt som bara något århundrade, så var det redan något annat, nämligen det man brukar kalla en orientalisk despoti. Den ideoligi man hade som försvar för detta samhälle var dock samma ideologi som man haft i det tidigare gamla stamsamhället, men från att ha varit en styrande princip för och en integrerad del av samhället blev ideologin nu snarare en ideologisk mask för ett helt annat samhälle som vuxit fram och som redan lämnat det gamla stamsamhället långt bakom sig. Därav förvirringen hur man skulle uppfatta detta samhälle. Jag tyckte jag hade löst problemet jag ställdes inför och införskaffade en viss känslighet för huruvida en styrande ideologi verkligen är en integrerad del av ett samhälle, eller om samhället sprungit ifrån den styrande ideologin, och denna bara fungerar som ett slags mask och ursäkt för något helt annat än det samhälle den sprungit fram ur.

Demokratin är vår styrande ideologi par preference, det är vårt stora honnörsord, det är ett ord som hör till vår värdegrund och som ingen som inte vill begå politiskt självmord har lust att ifrågasätta. Om någon skulle vilja avskaffa demokratin, för att den är jobbig, ineffektiv eller vad man nu kan tänka sig, så måste detta ske på ett sätt så att det verkar som om den inte vore avskaffad. Som om den fortfarande finns kvar, om än bara som en mask för att vi inte ska se att något helt annat växer fram bakom masken. Själv studerade jag Inka-imperiet någon gång på sjuttiotalet och glömde sedan bort det, eftersom jag hade annat att tänka på, men de allra senaste åren har det kommit tillbaka. Helt enkelt därför att jag mer och mer fått en känsla av att samma sak håller på att ske mitt framför näsan på oss! Och att det är därför som begreppen blir så förvirrade för oss.

Jag får så ofta en känsla av att debatten glider debattörerna ur händerna. “Egentligen borde vi ställa oss frågan vad ‘Demokrati’ egentligen innebär”, läser jag på Jinges blogg, då han skriver om det amerikanska presidentvalet. Det tycker jag också. För om vi tillåter “demokrati” att vara ett ord som skulle kunna platsa som en kantiansk kategori, så är risken att vi känner igen oss i något vi inte borde ha känt igen oss i. I avsnittet ur Metamofoser, där den romerske poeten Ovidius skriver om dödsriket, finns två rader som alltid ingett mig en obehaglig fruktan. Så här skriver han om dödsrikesinnevånarna:

errant exsangues sine corpore at ossibus umbrae

parsque forum celebrant, pars imi tecta tyranni,

pars aliquas artes, antiquae imitamina vitae.

I ungefärlig översättning: “Där vandrar skuggorna blodlösa, utan kropp och ben. Några samlas på Forum, andra i tyrannens palats, åter andra utövar någon konst, så härmar de sina forna liv”.

Jag skulle inte önska att vi går till valurnorna på samma sätt som de avlidna romarna samlades på sitt Forum, som inte längre var något Forum, bara en imitation i dödsriket av det som en gång var en levande realitet. Jag skulle inte önska att vi blir lurade att vi har ett folkstyre, som vi inte längre har däför att det stod i vägen för ekonomisk effektivitet. Om demokratin är på väg att bli en mask som skyler över något annat, något slags ekonomisk korporativism, så låt oss riva och slita i den masken för allt vad vi kan. Annars irrar vi snart omkring som zombisarna i Ovidius dödsrike.

Andra bloggar om: demokrati, ideologi, inka-imperiet, ekonomism, Ovidius, manipulation

Fastän påsken blev kall blåser det varma vindar genom bloggosfären. På Resursbloggen har man dragit igång ett Påskuppror mot ytterligare försämringar i socialförsäkringssystemen. Vartill jag naturligtvis ansluter mig!

Läs även andra bloggares åsikter om påskuppror, socialförsäkringar, Husmark

Det vilar i frost

Jorden lyser signalsvart

genom det vita.

Andra bloggar om: haiku, uppror