kall vår tyst fågel,
liv klöver honung doftar
honkällan lever

En människa kan säkert under pressade förhållanden begå avskyvärda handlingar, men knappast pedofili, åtminstone inte i någon form som i sig inte vore att betrakta som ett övergrepp, alltså något man på något sätt tvingats till.

Den knepiga frågan är ju huruvida man bör betrakta pedofili som en medfödd läggning eller som något man går in i genom mer eller mindre medvetna val. Jag har inga kunskaper om detta och jag undrar om nån vet säkert hur det ligger till. Men om pedofili är en medfödd läggning, så inte är det så kul för dem som är på väg att bli vuxna och upptäcker att hoppsan! - jag tillhör tydligen de si och så många procenten av mänskligheten som dras till barn. Inget kul att komma ut med, precis.

Men det man talade om i ett Rapportinslag härförleden, som jag såg, var nog en annan kategori av människor, som porrsurfar därför att de upplever en känslomässig tomhet i sina liv, som porrsurfandet egentligen inte kan uppfylla, och som de därför fortsätter med ut i det mer och mer förbjudna, utan att egentligen ha någon “läggning” för detta. Jag brukar reagera för uppgifterna om hur mycket vissa människor laddar ner, att det ibland rör sig om så stora kvantiteter bilder och filmer att vederbörande måste ha varit fullständigt besatt av denna sysselsättning och ägnat sig åt den på heltid, och alltså egentligen inte haft något annat liv. Det där verkar mera handla om ett missbruksproblem, nämligen sexmissbruk.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad vi ska göra med våra pedofiler. Visst, jag vet, om någon av dem skulle gett sig på något av mina barn så skulle jag säkert velat mördat den jäveln. Å ena sidan detta, och å den andra: om si och så många procent av befolkningen faktiskt blir pedofiler, så hur ska vi förhålla oss till detta faktum? Vad ska vi göra av detta att en del av oss blir och förblir pedofiler? Och att det kanske inte är något som går att bota?

Någonstans måste det ju finnas någonting öppet även för dessa människor, dit de kan vända sig utan att bli fördömda som några fruktansvärda avskum. En pedofil kan ju antingen ge sig själv tillåtelse att utöva sin speciella sexualitet, och därigenom tvingas in i en härva av lögner för att försvara densamma. Eller också förbjuda sig själv att utöva sin sexualitet, därför att det är moraliskt orätt. De som väljer den senare vägen är fortfarande pedofiler, men ändå värda all vår respekt. Hur ska de leva sina liv och vilken hjälp får de att leva sina liv, som pedofiler vilka avstått från sin sexualitet? Detta tycker jag borde diskuteras lite mer än vad det gör.

Kamferdroppar bloggar om samma rapportinslag, det här inlägget var egentligen en kommentar till hennes text, men det blev så långt så det fick bli ett inlägg i stället.

Andra bloggar om: pedofili, barnporr, sexmissbruk

När det är så mycket morgon att fåglarna börjar sjunga

och jag fortfarande är vaken

och inte riktigt hittar den där tankegången jag kan trippa mig till sömns på

och inte några bra skor till mina eventuella versfötter

vad gör jag då?

Vore jag varg så ylade jag,

för det begriper mina vargpolare och ylar tillbaks

men är jag bloggare så bara skriver jag rätt ut

i tomma intet,

ett fullständigt olänkbart inlägg,

ett hålfotsinlägg för fötter som inga hål har,

ett inlägg som inte är så där väldigt meningsfullt,

inte så mycket mera meningsfullt än det där fåglarna sjunger om,

när dom nu börjar sjunga

och jag fortfarande är vaken

och lyssnar på deras pi-pi-pi-pi-pi

och hoppas på den där tankegången

som leder mig över, förbi eller hem

eller åtminstone går att länka till något!

Så come, my coach! Good night, ladies;

good night, sweet ladies,

good night, good night.

[exit]

Andra bloggar om: Ofelia

Det finns väldigt få medvetet onda människor. Det vill säga människor, som upplever sig själv som onda och väljer den ondska de anser vara mest effektiv för att uppnå vad det nu är de vill uppnå. Hitler menade sig vara en god människa som ville eliminera det han såg som det starka judiska hotet mot den tyska staten. Stalin menade sig eliminera alla kontrarevolutionära hot mot den rådande proletariatets diktatur, som skulle säkra det framtida socialistiska samhället, vilket han menade var ett gott samhälle. Den tyrraniske tvättstugetanten, som vi har här i huset liksom alla har i sina hus, menar sig värna om tvättstugornas befrielse från dåliga inflytelser från sådana där normalslarviga typer som exempelvis jag.

Fritzl skriker på en löpsedel, att han inte alls är ett monster, han var bara orolig för dottern, som han menade inte kunde fixa friheten från honom, som hon av någon för honom obegriplig anledning försökte rymma ifrån. Satan tyckte att envälde var dåligt, att andra, exempelvis han, skulle kunna vara med och bestämma, vilket Gud å det bestämda motsatte sig eftersom Gud var det enda goda och alla andra som tycker sig goda och vill vara med och bestämma uppenbarligen måste vara onda. Pedofilerna är alldeles övertygade om att små barn inget hellre stundar efter än att få ha sex med vuxna och ger dem därigenom det de så hett eftertraktar; de upplever sig i den meningen som goda. Liksom alla tyranner, knepiga familjeöverhuvuden och tidningsdebattörer, ja till och med bloggare, är goda. Alla överlevare i blomrabbatten är goda, när de övervunnit konkurrentogräsen och sticker upp sina dallrande skira hjärtlöv ovanför den svarta jorden. Bakterierna är goda i sin kamp mot all antibiotika som vill eliminera dem som ras, de muterar i hjärtans lust, precis som våra goda politiska partier försöker mutera för att överleva.

Mörkret finns i felaktiga sätt att tänka. Därtill bristande förmåga att se. Därtill en skriande brist på kärlek. Det kan inte vara fel att tänka sig att Hitler skulle kunna bli annorlunda. Kan man inte tänka sig att en sån som Hitler, om han fått växa upp med kärleksfulla föräldrar som såg honom, alltså inte observerade, utan verkligen såg, som på alla möjliga sätt övertygade pojken om att han var älskad och välkommen till jorden, att en sån Hitler inte skulle funderat så mycket på judarna som roten till allt ont och därigenom inte ha blivit den monsterledare han blev, så har man kanhända någon sorts människosyn, men likafullt en fundamental oförmåga att se människan.

Roten till allt ont är dumhet och brist. Lägg till till detta vår oftast otillräckliga förmåga att se vår nästa - för vi ska komma ihåg hur lätt det är att ha en människosyn, jämfört med hur svårt det är att se en människa! Det behövs ingen metafysik, vi behöver inte det drama om undersåten som satte sig upp mot chefen, i vilket vi alla har att inordna oss och spela med i. Vi behöver kunskap och åter kunskap, psykologer, kuratorer, allmänhumanistiska pratkvarnar, konst och litteratur, essäister av typen Georg Klein, vi behöver kort sagt tänka, i stället för att oja oss över att där borta är det så mörkt så jag ser ingenting. Att offra den humanism vi under nittonhundratalet ägnat så mycket möda för att utveckla, därför att vi trott att det inte är alltför dåligt med kunskaper om ett ämne, till förmån för metafysikens tvivelaktiga glödlampor, tror jag inte är någon god idé.

Om ondska har det debatterats i Svd, av psykologiprofessor Martin Grann, av teologen och prästen Annika Borg, och krönikören Göran Skytte. Intressant har Tankar i natten bloggat om detsamma. Och Badlands hyena är som vanligt rolig!

Andra bloggar om: ondska, religion, metafysik, onda människor, Hitler, Stalin, Fritzl

Vilka är det som äger, som ungdomarna brukar uttrycka det nuförtiden? Det är mellanhänderna! Mellanhänderna rules the world.

För inte är det Gud som styr. Många av oss har velat att det är Gud som styr, men vi får inte ihop det. Några väldigt uråldriga berättelser om några stentavlor är allt vi har, i övrigt är det tyst från institutionen Gud.

Och inte är det människorna som styr. Människorna vill så gärna och har till och med hittat på demokratin som styrelseform, men inte är det vi människor som styr. Inte kan det vara vi som styr det hela så käpprakt åt helvete.

Nä, det är mellanhänderna som styr. Prästerna och entreprenörerna. De som är övertygade om sin utvaldhet, om nu det är marknaden eller Gud som väljer sina exekutörer. Prästerna påstår sig veta vad det är som Gud vill med oss och entreprenörerna vet precis vad det är som marknaden vill med oss. Därför är det de som styr oss.

När jag som människa slår numret till Gud, för att klaga på sakernas tillstånd, eftersom vi uppenbarligen är på väg mot en katastrof här på jorden, så tutar det bara upptaget. Hela tiden tutar det upptaget. Uppenbarligen är det många som ringer men vi kommer inte förbi mellanhänderna.

Det Ena, som Plotinos filosoferade om, har nog alltid velat oss väl. Men så kommer det nån idiotisk alfahanne och skränar “och jag är Hans (naturligtvis Hans) profet!”, och så går det år helvete. För väldigt snart kommer det en massa andra alfahannar som säger “Nä det är jag som är hans profet”. Och så börjar alla mellanhänderna kriga. Och så går det åt helvete.

Entreprenörerna blir så lätt sårade när vi inte beundrar dem och tycker de är duktiga. Skit på dem! Eftersom det är de som styr så får de fan i mig finna sig i att vi är kritiska. Speciellt som allt helt uppenbarligen går åt helvete.

Lite makt hade vi en gång i tiden. Vi hade förmögenhetsskatten, som tog ifrån mellanhänderna lite av deras pengar och gav dem till oss, så att vi kunde använda oss av dem och styra lite vi också. Vi hade en progressiv beskattning, som gjorde ungefär samma sak. Men dessa möjligheter tog de ifrån oss. Den som inte får tala i kyrkan eller har vett att göra sig hörd på Stureplan får se till att hålla snattran. Har vi inte haft vett att bli entreprenörer, så få vi väl finna oss i att vara maktlösa. Shit happens.

Egendom är makt. Om det inte vore så att egendom är makt, så vore de liberala parollerna helt oproblematiska för oss. Nu hamnar egendomen, och alla enreprenörer som manipulerar densamma, i vägen för oss i vår kontakt med Gud eller vad det är.

När Martin Luther proklamerade sitt “envar sitt eget prästadöme”, så gjorde bönderna i Tyskland uppror. Det hade Luther märkligt nog inte förutsett. För att rädda sitt eget skinn tog han kraftigt avstånd från upprorsmakarna. Han var inte en av dem, han vara en mellanhand, trots allt.

Kulturarbetare är också en svårkontrollerad grupp, som ofta menar sig ha en direktkontakt med högre makter. Poeter och såna där typer. Nu vill mellanhänderna kväsa även det, genom att göra kultuarbetarna beroende av sponsorspengar. Tänk vad de klurar ut det bra! Vad gör man inte för pengar?

Tja, vi människor gör nog rätt så mycket för inga pengar. Det finns fortfarande alldeles för mycket som inte låter sig köpas, för att mellanhänderna ska kunna vara säkra på sitt slutgiltiga paradis. Allt som vi inte gör för pengar leder oss i direkt kontakt med Gud. Eller “Det Ena”, eller den mystiska urkraften, eller den kosmiska energin eller vad det nu är för något. Solidariteten. Alla möjliga fula ord i marknadsfundamentalistordböckerna.

Det finns naturligtvis en anledning till att man vill att kulturarbeteriet ska vara mindre finansierat av det offentliga och mera av näringslivet. Och den anledningen är förstås det fortlöpande arbetet att ta makten ifrån oss icke-entreprenörer och lägga den i handen på mellanhänderna. Så att de utan kritiska instanser äntligen kan få styra världen. Trots att den går åt helvete.

Andra bloggar om: mellanhänder, entreprenörer, entreprenörskap, kultur, kulturpolitik,

Hur vår uppfattning om vad som är rätt eller fel legitimeras och hur den utvecklas över tiden är verkligen ett intrikat problem. Man skulle kunna tänka sig ett samhälle där det anses vara okej att pappor förfogar över sina döttrar och kan använda sig av dem som förlustelse och delvis föröka släktet via förbindelser med dem. I ett sådant samhälle skulle Joseph Fritzl inte anses vara en ondskefull typ. Han skulle vara rätt så normal.

I ett sådant samhälle lever vi inte. Däremot lever vi i ett samhälle där det är helt okej att spärra in djur i minimala lokaler i vilka de födes upp för att så småningom slaktas, för att vi ska äta dem. På senare tid har djurrättsaktivister och en del filosofer, såsom Peter Singer och även, har jag för mig, vår egen Torbjörn Tännsjö, ifrågasatt detta. Om deras perspektiv visar sig vara det rätta, så kommer mitt och många andra köttätares beteende att till slut förefalla riktigt ondskefullt.

Om vad som är rätt eller fel, ont eller gott, framför allt handlar om vad vi kommer överens om, så är känslan för rätt eller fel, aversionen mot det vi anser vara ont, så stark och så genuin att den snarare än som något framresonerat förefaller vara nedärvd i våra gener. Förmodligen för att den har en viktig funktion för vårt sätt att fungera tillsammans. Djurrättsaktivistens argument mot köttätaren är svåra att bemöta, eftersom djurrätsaktivisten egentligen har alla argumenten på sin sida. Och då blir djurrättsaktivistens moraliska indignation mot oss som äter död muskelmassa rätt så problematisk.

I fråga om vad som är rätt eller fel, ont eller gott, har jag ingen lust att välja mellan teologi, psykologi, filosofi eller vetenskap. Det är ett ständigt meningsutbyte utifrån skilda referensramar, och det är en ständigt fortgående process i stället för något en gång för alla avgjort. Det som är självklart för oss idag kan om hundra år te sig som monstruöst. Någon kan kläcka en tanke som ingen tidigare har tänkt och vips blir det som alltid varit så normalt något riktigt fasansfullt. Jag läser gärna det som skrivs vare sig det skrivits av teologer, psykologer, filosofer eller vetenskapsmän. Det är alltid fråga om texter, som på olika sätt väcker tankar. Att alla dessa genrer, eller vad man ska kalla dem, discipliner kanske, skulle utesluta varandra, är en omöjlighet, de fortsätter knorra sina käpphästar och kommer ibland i galopp på riktigt, så att de antingen tillför det allmäna något väsentligt eller också sluter sig in i sin egen omöjliga fanatism. De finns alla med i den utveckling där vi fortsätter komma överens om vad som är rätt eller fel och där vi åtminstone försöker komma överens om vart vi vill med det där som är vårt samhälle.

Andra bloggar om: ont, gott, filosofi. teologi, religion, psykologi, vetenskap

En teolog som hette Karl Barth läste jag en gång. Han trodde på jungfrufödsel och hela baletten, men orsaken till att jag inte glömt honom är att han hade en idé om Skapelsen. Gud är fullkomlig, menade han, han behöver inte Skapelsen, men i sin stora godhet lät han ändå allting bli till. Han lät Skapelsen vara. Vitsipporna och den skira grönskan i björkkronorna. De skönsjungande koltrastarna och de gnisslande björktrastarna. Det finns en godhet som bestämt sig för att låta allt detta vara. Jag tog teologen Barth till mitt hjärta. Även i mellanmänskliga relationer är det högsta att låta den andra vara hellre än att spärra in honom eller henne i mer eller mindre sofistikerade källarvalv.

Jag drömde om källarvalv i dag - sover ju på dagen eftersom jag jobbar på natten. Oändliga källarvalv, i vilka jag irrade omkring som någon sorts massmördare, som åt mina offer. Det drömde jag. Det blev väldigt söligt i den drömmen.

I en artikel i Svenskan försöker prästen Annika Borg teologiskt rädda vår reaktion inför det alltför onda, genom att tala om hur uppfattningen av det onda som sjukt inte räcker. Det är en defekt, , menar hon, en spricka i hela mänskligheten. Uppenbarligen finns det hos artikelförfattaren en önskan att innefatta även det värsta i det hela. Sedan såg jag ett program om Allen Ginsberg, den amerikanske beatpoeten, glömde artikeln, för han var så god, eftersom han lät oss alla vara. Hans poesi är i och för sig ibland skrivna på LSD men i sina bästa stunder unifierande för hela mänskligheten medelst något slags kosmisk energi. Poesi som låter oss vara. Ginsberg ville också han innefatta oss alla i det hela. Han skriver bra poesi, menade en kritiker, men är politiskt naiv.

Ingen har försökt spärra in mig i någon källare. Men jag har uppenbarligen en källare i själen, såsom figuren Kurz i Joseph Conrads roman hade ett mörkrets hjärta längst framme i sina ambitioner. I det mörka hjärtat blir allting lite tråkigt och jag vill tänka mig den där Fritzl som en ömklig figur som tänkte fel. För inte kan det vara en bra idé att våldta ett barn? Och att sen bygga en källare som fängelse för barnet, där barnet föder det ena barnbarnet efter det andra, hur kan man tänka ut något så utstudetrat ont? Framme i det mörka hjärtat hör vi Macbeth mässa sin monolog: “Tomorrow and tomorrow and tomorrow - Creeps in this petty face from day to day / To the last syllable of recorded time, / and all our yesterdays have lighted fools /The way to dusty death.”

“Låt henne vara” borde björkarna skrika, borde sipporna skrika, men de håller ju på med sitt. Gud har för länge sedan hållit på med sitt, då han lät skirande björkar, vitsippor, våldtäktsmän och massmördare vara, och gav det hela titeln Skapelsen. Många våldför sig på Skapelsen, för att man inte vill tillåta det som är att vara, såsom det var tänkt att vara, utan i stället får för sig att spärra in det i någon källare nånstans. Och sen blir allting bara fasansfullt.

Jag tar min tillflykt till de allra spädaste löven i björken här utanför fönstret. Låt mig vara! Jag har en vag idé om vad en människa är för något; låt mig vara något i den stilen. Rädda mig från Fritzls källare. Vi är nog många som suttit i den källaren några dagar, utan att vilja det. Upp ur hans förbannade källare med oss. Upp där solen fortfarande leker tafatt med spirande löv.

Andra bloggar om: ondska, Fritzl, Katz, skapelsen, källare

Hamlet är ett drama om autenticitetens möjlighet eller omöjlighet. I det ränkernas och förställningarnas hov där prins Hamlet har sin förutbestämda plats och där Ofelia är den han älskar står valet plötsligt mellan att vara sig själv eller att inte vara alls. Laertes vill till Paris och Hamlet vill egentligen till Wittenberg, de vill fortsätta vara studenter i stället för att ta sin del i den ruttna danska statens hov.

Autenticiteten omöjligförklarades av postmodernismens teoretiker, men har ändå kvar sina apologeter. Lars Norén är nog en av de starkaste. Dessa nästan omöjliga figurer som säger som mottot i Hermann Hesse bok Demian: “Jag ville ju inget annat än att försöka leva det, som av sig självt ville fram ur mig. Varför var det så helvetes svårt” (min tvivelaktiga översättning).

Att vara eller inte vara. Låt mig vara! Vad menar man när man säger “Låt mig vara!”? Vi lägger så gärna till ett underförstått “ifred”. Men tänk om den som säger “låt mig vara” verkligen vill just det, nämligen vara, nämligen sig själv, och vädjar till omgivningen om just detta. Att vara eller inte vara behöver inte handla om valet mellan att leva eller göra slut på sig, det kan också handla om valet mellan autenticitet och förställning.

Andra bloggar om: Hamlet, Norén, autenticitet, postmodernism

Tittade på Lars Noréns uppsättning av Hamlet på teve ikväll. Väldigt skrikigt. Det kanske blir så när man bara spelar in en teater som inte är gjord som tv-teater. O att detta alltför fasta kött får smälta skrek Hamlet, ungefär som en auktionsutropare. Kändes lite fel.

Shakespeare är en av det halvdussinet största poeter som någonsin levat. Det finns många berömda rader ur Hamlet men mina egna favoritrader är bara en liten sidoreplik, som Hamlet säger då han talat med sin faders ande och fått veta det hemska läget, och då han ser att natten håller på att ta slut, att det börjat ljusna, så säger han:

but look the morn’ in russet mantle clad
walks o’er the dew of yon high eastward hill

om jag nu kommer ihåg det rätt. Två rader poesi av en klass som skulle kunna väga upp mer än sextonhundra sidor beklagansvärd prosa. Jag vill inte såga Norén, han är så djävla bra när han är bra. Men jag tycker det är synd att han verkar ha publicerat dryga sextonhundra sidor skitprat.

Andra bloggar om: Norén, Shakespeare, skitprat

Det händer att gamla män vandrar ut i vattnet.

Vilhelm Moberg vandrade ut i vattnet.

En kompis till mig hade en morfar som gjorde det.

Annars tuffar det mesta på

som om ingen visste något.

Fåglarna sjunger som besatta om morgnarna.

Skatorna har byggt sitt risiga bo i trädet utanför vårt fönster

och sjön ligger där nere lika vacker som alltid

men det är som en barriär plötsligt rests mellan världen och hennes skönhet.

Hennes outgrundliga skönhet. Hennes Edith-Södergran-skönhet.

Den där skönheten de flesta av oss i någon enslig stund fått en skymt av.

Njutningsmedelsleverantörerna vet detta och levererar.

Njutningsmedelskonsumenterna vet det också och konsumerar.

För dem som går ut i vattnet är det oftast så att de vet ingenting.

De har aldrig trott på möjligheten att kunna gå på vattnet;

de vänder ut i det okända och det känns nästan som i tonåren

då man av något slags inre tvång också vandrar ut i det okända

och det hela är så märkligt, så obegripligt och lite förtvivlat.

Männen som vandrar ut i vattnet kanske plötsligt ser den,

den där barriären som skiljer världen från dess skönhet,

medan kvinnorna står där på tvättbryggorna med sina lakan fladdrande i vinden.

Det är då det är som om något blivit så sent på jorden

och som om det minst viktiga just nu vore att skriva en dikt

om hur sent på jorden det är. Om hur män ibland vandrar rakt ut i vattnet

och om hur en del börjar mörda besinningslöst

för att deras moral trasats sönder.

Det hela tuffar gladeligen på

som om vi hade en värld i morgon också.

Andra bloggar om: poesi, livet efter döden, gamlas självmord, självmord, öde