sköljs över och bort.

Det där var lite fritt efter Hölderlin. Denne märklige tyske romantiker som hänfördes av det revolutionära sjuttonhundratalsslutet, blev besviken, liksom för övrigt Beethoven och väldigt många andra, av Napoleons kejsartramseri, och som sedan blev lite tokig, togs om hand av en snickare och skrev beskedliga men formfulländade dikter om årstidsväxlingarna. Så vad ska jag skriva om nu, hösten 2010? Jag ska skriva ett försök till utkast om ett slags teori om vad som skulle kunna kallas demokratins historia. Varken mer eller mindre.

Jag kommer att bortse från de rötter demokratiidén har ända ner i antiken och hålla mig till vad som skett sedan slutet av sjuttonhundratalet och framåt. Idén om att rösta fram ett parlament har nämligen sedan dess varit intressant för alla dem som velat vara med och styra över samhällsutvecklingen. Det handlade först om borgarna, som tröttnade på att vara en del av ”tredje ståndet” i ett samhälle som styrdes av de båda första, adeln och prästerna. Därav de revolutionära utveckling som började med den franska revolutionen 1789.

Sedan handlade det om arbetarna, som tröttnade på att slita för den borgarklass som gått segrande ur den första revolutionära utvecklingen, och själva ville få det lite bättre. På sina håll valde man den revolutionära vägen och på andra den reformerta. De senare menade att man genom att utvidga rösträtten till alla vuxna män och så småningom alla vuxna kvinnor och män kunde skaffa sig makten över statsapparaten medelst demokratiska val.

Och arbetarna röstade på sina arbetarpartier och fick det bättre.

Och många ur den grupp som i början av nittonhundratalet hörde till arbetarklassen fick det så pass mycket bättre att de kom att tillhöra den alltmer växande medelklassen.

Så om de politiska partierna i valen ville få förtroendet att regera, så måste de vinna denna medelklass. Detta kunde göras på två sätt. Antingen genom att den välfärd man ville reformera in i samhället gjordes generell, dvs socialförsäkringarna skulle inte enbart gälla de fattigaste, utan alla. Detta har varit socialdemokratins, och i viss mån även socialliberalismens väg. En del politiker har därvidlag talat om ”det starka samhället”, dvs ett samhälle som inte enbart gör att medborgarna kan känna en viss grundläggande trygghet, utan också möta nya uppdykande hot, som till exempel om klimatet skulle börja kräva samhällsansvar för att inte braka samman.

Eller också kunde man vinna medelklassen genom att ge dem pengar. Allt det som det kostar att bygga upp ett starkt samhälle kan man i stället använda för att sänka skatter. När medelklassen plötsligt märker att den kan köpa en massa grejer därför att det kommer in mera pengar, tycker de att detta är ju bra. Den linjen valde den gamla högern som dessutom tog till sig alla marknadsliberalismens tricks och konster och kallade sig för de ”nya moderaterna”. För säkerhets skull stal man motståndarnas alla honnörsord.

Och man lyckades. Den till synes så utmärkta idén om generell välfärd gick i graven i takt med att medelklassen fick mer i sina plånböcker. Två riksdagsval har bekräftat utvecklingen. Rapporterna duggar tätt om vad som händer med de som inte platsar innanför det som utstakats som ”arbetslinjen”.

Det som vänstern misslyckats så kapitalt med är att få valet att handla om vilket samhälle vi vill ha. I stället har högern lyckats utmärkt med att få det till att handla om vad som är bäst för varje enskild medborgare. Åtminstone pekuniärt. Och visst har de en poäng, mera pengar ger mera valfrihet. För dem som har sitt på det torra. Och för dem som inte har det medför samma samhällsutveckling i lika mån större hopplöshet.

Så där är vi nu. Vi i vänstern måste formulera valet på nytt, dvs det vi väljer emellan. Vi måste hålla medelklassen för ansvariga samhällsmedborgare och inte köpbara individer. Det måste vara möjligt att formulera ett sådant alternativ. Eller så är det ingen mening att skriva sådana här bloggposter. Bättre att skriva om årstidernas växlingar. Alltså

Kyligare blir det och döden
krullar löven samman och vit-
menar trädens kala stammar.
Vindflöjlarna klirrar.
Sverigedemokrater gnisslar.
Hästarna stampar och frustar
i sina spiltor.

Jag hade hoppats på att valet skulle handla om att välja ett samhälle. Men det blev ett postsamhällesval. Ett val om hur den regering ska se ut som förvaltar statsapparaten åt de företagare och finanssnubbar som styr.

Är den stolta tid då vi genom demokratiska val valde samhälle förbi? Så att det vi numera väljer bara är den produkt som passar oss bäst, på samma sätt som vi väljer diskmaskiner och nattduksbordslektyr?

Det har blivit lite svårt att skilja mellan valvaka och eurovisionsschlagerfestivalsfinal. Medievan ut i fingerspetsarna lotsar Luuk Jimmie in i sminklogen och valet år 2010 är över.

för allt som icke är är jag trött att begära.

månen berättar för mig i silverne runor

om landet som faktiskt är.

Landet som inte bryr sig om vad vi önskar,

landet som ser våra kedjor som vårt problem,

men som erbjuder oss månen

om vi behöver svalka vår sargade panna.

Mitt liv var en het villa,

men min längtan var hela tiden att det som är

skulle få vara i än högre suveränitet.

I landet som är

går min älskade och tvekar

inför min kärlek.

Vem är min älskade? Natten är mörk

och stjärnorna vet ju ingenting.

Vem är min älskade? Vad heter hon?

Himlarna välver sig högre och högre,

och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor

och vet intet svar.

Men ett människobarn vill ingenting annat vara än visshet.

Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.

Men det kommer inget svar

mer än möjligen:  jag är den ovisshet du måste älska

om du inte nöjer dig med den visshet som lovar

sig vara den du älskar och alltid ska älska.

Jag droppar faller jag med.

Jagdroppar faller.

För vem vill egentligen bli sysselsatt? Den som är sysselsatt agerar inte, den ageras mot. Sysselsatt är ett passivum, de som agerar och således är subjekt är de som sysselsätter. De som alltså sätter oss vid våra sysslor och svamlar om skomakare och lästar och utbudens sagolika valfrihet för att dölja det faktum att det är du, din sysselsatta ynkling, som är satt och någon annan som sätter dig dit du är satt. Och om du inbillar dig att du sysselsätter dig, så sysselsätter du dig bara med det du är sysselsatt med.

Och när någon gång teven slocknat, datorn krånglar, klockan tickar intresslöst mot fyrasnåret,  jobbet har blivit tillräckligt avlägset för att nästan kunna bli bortglömt, då, käre vän, börjar du närma dig det riktigt farliga tillståndet. Du börjar bli en icke sysselsatt.

Din hjärna mottar inte ständigt impulser utifrån. Betänk vilka farliga tankemonster som däri kan ta form! Din mobil är inte längre fylld med påminnelser om hur sysselsatt du är. Ditt kontaktnät, om du har något, är på semester. Din mamma har dött, pappan likaså. Dina barn har blivit vuxna och har jättekul eller jättejobbigt med att hitta  formerna  för sina egna framtida sysselsättningar. Dina mostrar har glömt dig och fäderneslandet tycker du är lite för gammal. Då…

flyger svalorna skriande omkring och dofter stiger ur markerna. Klockan är fyra på morgonen. Du sitter som i ett slags samhälleligt uthus och vet fan inte vad du ska göra. Sysselsättarna skulle gärna rädda dig men de når dig inte. Herregud, du är fri och du gråter för det är så eländigt tomt omkring dig. Du kommer plötsligt ihåg att du i din ungdom spelade flöjt. Och att du nån gång i början på 2000-talet sålde flöjten för att du var så sysselsatt med allt möjligt så du hann aldrig spela på den.

Du kanske onanerar i rena förskräckelsen. Jag är minsann inte sysselsatt, jag sysselsätter mig själv, mitt eget sysselsättningsobjekt, såväl som -subjekt. Men om du inte gör det, utan bara sitter där…

om du inte ens sysselsätter dig med att skriva ett blogginlägg som det här utan bara sitter där, som en osysselsatt styggelse, då är du nära utanförskapet, förstår nästan vad frihet är och varför ingen vill ha den. Sen går du och sover för du vet att i morgon är du redan tidigt sysselsatt.