Som jag bäddar

Vad är politik egentligen? Jag blir lite bekymrad när jag läser i Sydsvenskan att miljöpartisten Anna Norrman menar att politik är synonymt med strävan efter makt. Nu vet jag inte om det är Sydsvenskans journalist som skrivit lite slarvigt eller om Anna Norrman verkligen menar det hon i artikeln påstås mena. Lite välvilligt skulle man väl kunna gå med på att utan makt går det inte att åstadkomma så mycket. Men därifrån till påståendet att politik är synonymt med strävan efter makt är det faktiskt en rejäl avgrund. För skulle det vara så blir det rätt så likgiltigt vilket innehåll politiken har, bara den leder till makt. För en sådan streber är det väl bäst att välja det parti som i opinionsundersökningarna ligger bäst till inför kommande val, och göra karriär i det partiet.

Utan tvekan är det så att för många politiker är makten mera ett mål än ett medel. Politik är att vilja, menade Palme, men viljan kan ju vara allt från den primitiva viljan till makt till den idealistiska viljan till ett bättre samhälle. I mina mest pessimistiska stunder vet jag egentligen inte vilkendera viljan som är den farligaste. Men tveklöst är det så att viljan till makt korrumperar det mesta vi gör, därför att viljan till makt är inte synonymt med viljan till något bra. När idealismen tar till sig makten som ett medel, är det bara alltför lätt att makten etablerar sig själv som mål och får idealismen att glömma själva dess drivande idé. Eller modifiera den. Världen är full av idéer som modifierats till fullständig oigenkänlighet.

Just miljöpartiet har länge visat en stark hunger efter maktens köttgrytor. Det kan vara lite farligt. Själv skulle jag aldrig våga rösta på ett parti som jag inte vet om det - för maktens skull - skulle kunna tänka sig liera sig med nästan vad som helst. Viljan till makt kan lätt ge ett opålitligt intryck.

Egentligen tycker jag bäst om emotiva pragmatiker. Idealister kan tala i så högstämt läge men har alltför ofta visat sig ha förmågan att vända fullständigt upp och ner på sin mest omhuldade idé och fortsätta brinna för densamma i dess “förnyade” form. Inget attribut är mera populärt bland dagens partier än “nya”. Centerns “nya” kärnkraftspolitik är absoluta motsatsen till centerns gamla kärnkraftspolitik. Så vips kan man bli tumme med forna kontrahenter! Brann man för maoismen som ung är det inga problem att brinna för högerkonservatismliberalismen idag. Med inslag av lite gammaldags kristendom.

Idealisterna är således opålitliga. Börjar man brinna, får man se till att ta reda på varför man är så eldfängd, för det första, och sedan varför det man brinner för är så bra att brinna för. Lyckas man inte med det är det bäst att ringa brandkåren. Ni politiker är faktiskt folkvalda, och ni ska inte brinna för er egen makt, ni ska brinna för makt, vilken manifisteras i att den poilitik ni för är den vi röstade för. Sedan miljöpartiet första gången förhandlade med borgarna om ministerposter blev de inte längre något alternativ för mig. Utan illussioner om vikten av vad jag röstar på, måste jag nog i alla fall veta om partiet i fråga leder till en borgerlig regering eller inte. Med tanke på all den skit vår nuvarande regering i sitt högt uppskruvade tempo lyckats genomföra.

Vi har dock två huvudalternativ här i landet, ett borgerligt och ett vänstersocialistiskt. Om jag röstar på endera måste jag vara hundraprocentigt säker på att min röst inte blir på det andra. Åtskilliga miljöpartister har agerat så att jag inte är så säker på vad jag röstar på om jag röstar på miljöpartiet. Dvs än mindre säker än jag är då jag röstar på något övrigt parti.

Andra bloggar om: miljöpartiet, Anna Norrman, lusten efter makt, makt,

Lite snurrigt känns det när det blir som det blivit i Vaxholm. Först säljer man ut allmännyttan, därför att man tycker att stat och kommun ska inte äga, för det har man lärt sig att så ska man tycka om man är borgare. Sedan kommer man plötsligt på att man får svårare och svårare att rekrytera folk till vården och omsorgen, därför att undersköterske- och vårdbiträdeslönerna räcker inte till för att bo i kommunen. Så nu har borgarna i Vaxholm kommit på att det förmodligen bästa sättet att lösa problemet man ställts inför är att starta upp en allmännytta igen. Kunde inte detta bli ett lite varnande exempel för alla ägarhysteriker som i övriga delar av länet stävar efter att minimera det kommunala bostadsinnehavet, alltså allmännyttan. Om inte de som ska sköta våra serviceyrken har råd att bo kvar inom rimliga avstånd från sina arbetsplatser, då lär det bli problem. Och då kommer kanske till och med de mest fanatiska borgare på vad det var som var så bra med allmännyttan.

Andra bloggar om: allmännyttan, vaxholm, bostadspolitik

Jag röstade ja till EU. Jag är förvisso inte ensam bland folk på vänsterkanten som säger ja till EU. Ändå upplever man mig ibland som någon sorts svikare. Jag röstade även ja till euron. Tyckte det kunde vara trevligt med lite nya pengar i stället för våra tjatiga gamla kronor och ören, men framför allt tyckte jag nog att en en europeisk centralbank har mindre makt över våra liv vad än en självständig nationell har.

Vänsterns rätt så massiva kritik mot EU är i och för sig begriplig. Om man upplever EU som framför allt ett projekt för att ge marknaden så fria tyglar som möjligt, då är det klart att många ställer sig avogt till idén. Själv röstade jag ja till EU med förhoppningen att flera inom vänstern skulle uppleva EU som en möjlig arena att agera politiskt på. Vänstern skulle ju faktiskt kunna göra EU-projektet till sitt.

På DN:s ledarsida skriver man idag om våndorna inför irländarnas folkomröstning om Lissabonfördraget. Som vanligt blir man besviken på den oberoende liberala tidningens ledarskribenter. Så här skriver man:

Folkomröstningar bör i det längsta undvikas. Det gäller i synnerhet i komplicerade frågor som nya EU-fördrag. Ofta blir andra omständigheter vid sidan av sakfrågorna avgörande, som till exempel stödet för sittande regering eller för EU som sådant. Dessutom är utrymmet stort för att fabricera vrångbilder som medborgarna har svårt att genomskåda. Folkvalda representanter bör kunna anses vara beslutsfähiga.

Ett eventuellt irländskt nej kan ge svenska inrikespolitiska konsekvenser. Miljöpartiet och vänsterpartiet får vatten på sin kvarn och kan försöka väcka liv i folkomröstningsdebatten. Och vänsterpartiledaren Lars Ohly kan pressa s-ledaren Mona Sahlin hårdare på att ett beslut om Lissabonfördraget i riksdagen ska innehålla ett vad han kallar “juridiskt bindande undantag som skyddar kollektivavtalsmodellen”.

Naturligtvis är det många som fått kalla fötter i fråga om folkomröstningar i EU-sammanhang. Ehuru jag själv röstade ja till euron blev jag rätt så upprörd över att det nej som blev resultatet i folkomröstningen upplevdes som “ett folkligt uppror mot eliten”. Om man går ut med en folkomröstning, i vilken det finns två alternativ, och där det ena alternativet av ledande opinionsbildare likställs med “uppror”, då är vi alldeles fel ute. Då har vi hamnat på det sluttande planet där demokratin klassats ner till ineffektivitet och makthavarnas huvudvärk.

Ett juridiskt bindande avtal som skyddar kollektivavtalsmodellen - alltså det som Lars Ohly kräver - är ingalunda något orimligt krav. Medlemsländerna i EU ska konstra, det som händer i EU ska få inrikespolitiska konsekvenser, därför att det är så demokratin fungerar, så må den aldrig så mycket vara makthavarnas malande huvudvärk. EU finns och ett eventuellt nej i den irländska folkomröstningen, kravet på skydd för kollektivavtalsmodellen från Lars Ohly, och allt annat konstrande i folkomröstningar som beskrivits som “uppror”, det är inget annat än demokratins levande kärna. DN:s ledarskribent vill ha ett EU styrt av en demokratiskt död byråkrati som inte störs av det dumma folkets okunniga invändningar. En sådan inställning torde medborgarna i det här landet inte ha alltför svårt att genomskåda.

Andra bloggar om: EU, lissabonfördraget, demokrati, Lars Ohly, kollektivavtal, folkomröstning

När Claes Arvidsson skriver historia på Svenskans ledarsida idag går det sannerligen hej vilt till. Tänkte jag skulle hjälpa honom lite. Att Raoul Wallenberg troligtvis mördades i Ljubljankafängelset ser Arvidsson som “en illustration av sambandet mellan nazism och kommunism“. Nu var det ju en hel del som mördades av stalinregimen. Lev Trotskij, till exempel. Ergo var förmodligen Wallenberg trotskist. Att åtskilliga kommunister fick sätta livet till under såväl Stalins som Hitlers regimer är ju ytterligare ett glasklart samband mellan nazism och - ja vadå?

Att slutsatserna oftast blir uppåt väggarna när den som drar dem inte kan skilja mellan ideologi och praktik har jag redan skrivit om. Politiskt hör jag hemma någonstans på sossarnas vänsterflygel, med starkare sympatier åt syndikalist-hållet än åt något uttalat kommunistiskt parti. “Frihetlig socialist” skulle man väl kunna kalla en sådan som mig.

Hur kommunismen fungerat som ideologisk mask för terrorregimer var förvisso intressant för mig en gång i tiden. På den tiden läste jag Isaac Deutchers Stalin och Trotskij-biografier och naturligtvis Solsjenitsyns böcker om gulagarkipelagen. Under mitt liv har jag träffat åtskilliga vänstermänniskor, men ingen som varit anhängare av eller inte tagit kraftigt avstånd från stalinregimen. Med Mao förhöll det sig annorlunda. Det fanns åtskilliga som ville se maoismen som något väsentligen nytt, men för mig stöp det redan efter tre studietillfällen i en “marxist-leninistisk grundkurs”, eftersom cirkelledaren då ville få oss att anamma ordförande Maos ståndpunkt att Stalin var till 70% god och till 30% ond. Befängt, tyckte jag, lämnade grundkursen och blev således aldrig maoist.

Åtskilliga av dem som blev det har jag sedermera återfunnit bland den nyhöger som hängivet förespråkar nyliberalismens välsignelser och välfärdstatens nedmontering. Vilket väl måste, om vi fortsätter skriva historia på Arvidssonmanér, tyda på ett solklart samband mellan nyliberalism och maoism. Än mer så om man betänker att den exempellösa framgången för kinesisk ekonomi väsentligen bygger på nyliberal ekonomi i kombination med politisk diktatur som ideologiskt maskerats som kommunism. De kinesiska sweatshopsen skulle helt enkelt inte vara möjliga i en demokrati. Vilket visar det tydliga sambandet mellan kapitalism och kommunism!

Så varför ska vi idag fokusera på det som Arvidsson envisas med att kalla “kommunismens brott”, så till den grad att det bildats en myndighet som på statsdirektiv ska sätta detta fokus? Förmodligen för att om vi fokuserar på ett, så tappar vi fokus på något annat. Själv läste jag sovjetisk historia för tretti år sedan, idag läser jag hellre böcker som Naomi Kleins “Chockdoktrinen”, som just nu hållit mig så upptagen ett par veckor så jag knappt hunnit blogga. Hon skriver om just det som vi helst inte ska fokusera på, nämligen det som händer i dagens Ryssland och Kina, sambandet däremellan och det som händer över hela världen och den nyliberala eller neokonservativa ideologin, vars agenda efter kommunismens fall blivit i stort sett allenarådande. En skrämmande historia. Henne må ni läsa! Om hennes historieskrivning må ni berätta!

Andra bloggar om: historia, historikeruppropet, kommunism, nazism, kommunismens brott, forum för levande historia, Naomi Klein

De flesta ideologier jag kommer på har namn som slutar med suffixet “-ism”, men det innebär inte att allt som slutar på suffixet “-ism” måste vara en ideologi. För att kunna kalla något för en ideologi måste det vara någorlunda sammanhållna idéer om hur ett samhälle bör styras och om hur människorna i samhället interagerar med varandra. Alltför ofta sammanblandas ideologi med vad man snarare skulle kunna kalla praktik. Stalinism kan exempelvis knappast hänföras till kategorin ideologier. Fastän Stalin skrev tjocka böcker hade han inte mycket att lägga till det som redan sagts av andra, exempelvis Marx, Engels och Lenin, som huvudsakligen ligger bakom kommunismen, som otvivelaktigt är en ideologi.

När man som Forum för levande historia på regeringsdirektiv talar om kommunismens brott, så menar man alltså den praktiska politik som verkställdes av exempelvis Stalin eller Mao. Att Stalin bedrev terror är det knappast någon som förnekar, men bland offren för denna terror fanns åtskilliga kommunister. Bland motståndsrörelserna under andra världskriget fanns åtskilliga kommunister. Ingen av dessa hyste uppfattningen att statlig terror skulle vara en huvudingrediens i den kommunistiska ideologin.

Lika lite brukar man hänföra de brott som genomfördes under kolonialismens epok till liberalismen, trots att liberalismen var den bärande ideologin bakom den ständigt nya jakten på råvaror och marknader. Därför att kolonisalismen var ingen ideologi, det var en praktik. Vi talar därför inte om “liberalismens brott” eller “de brott som skedde i liberalismens namn”, då vi talar om fruktansvärdheterna under kolonialismen. Lika lite brukar vi tala om liberalismens brott då vi talar om det hopkok mellan CIA, IMF ocg Chicagoskolans ekonomer, vars framfart sedan sjuttitalet dokumenterats i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, eftersom detta är en praktik av mördande och undantagstillstånd som inte kan likställas med liberalismen som ideologi.

Dokumentera gärna dessa brott, ju mer vi vet om dem desto bättre. Diskutera också gärna ideologier, huruvida det i den kommunistiska ideologin finns svagheter som skulle kunna förklara utvecklingen av Sovjetsamhället mot stalinistisk terror, eller huruvida det i den liberala ideologin finns svagheter som skulle kunna öppna dörren för avarter och exesser i likhet med kolonialism och nyliberalism. Sådana diskussioner är alltid fruktbara och ett viktigt inslag i en levande demokrati. Men ett Forum som på regeringsdirektiv ska fastslå tvivelaktiga sanningar om kopplingen mellan ideologier och historiska skeenden är vi inte betjänta av.

Kommunism och socialism är ideologier som spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen sedan mitten av artonhundratalet och som inte enbart lett till terrorregimerna i Stalins Sovjet och annorstädes utan också till de blandekonomier som utvecklades i Västeuropa och som nu till varje pris ska svärtas ner. Det är rätt beklämmande.

Bloggat om detta har Ett hjärta rött, Svensson.
Inte förstått mycket av detta har Lena Adelsohn Liljeroth.

Synpunkter har också Bo Rothstein i dagens SvD
Andra bloggar om: Forum för levande historia, Kommunism, Liberalism, ideologier, brott mot mänskligheten

Fastän påsken blev kall blåser det varma vindar genom bloggosfären. På Resursbloggen har man dragit igång ett Påskuppror mot ytterligare försämringar i socialförsäkringssystemen. Vartill jag naturligtvis ansluter mig!

Läs även andra bloggares åsikter om påskuppror, socialförsäkringar, Husmark

Härmed lanserar jag Nya Bloggen Som jag bäddar. Jag har nämligen skaffat ett nytt jag. Man måste ju ta intryck lite här-och-varifrån, för att inte fastna i gamla hjulspår som det heter. Mitt nya jag, som kommer till uttryck i Nya “Som jag bäddar”-bloggen, är likadant som mitt gamla jag fast tvärtom. Jag tycker således som jag alltid tyckt fast på ett alldeles nytt sätt. Ett fräschare sätt! Problemet är måhända att alla mina vänner blivit så tråkiga, eftersom de håller fast vid sina gamla träiga jag trots att de för länge sen passerat bäst-före-datumet. “Thu äst swa som en Eldhir, ther som aldrik vt släckis” visst låter det mossigt! Gammal nattstånden entusiasm. “Eudaimonia estin energeia tes psykes kat’ arethen toi teleion bioi”, varför har jag kommit ihåg sådan där gammal skit?! Energin som driver solen och de andra stjärnorna???!! Gonatt Dante, Aristoteles och Heliga Birgitta, nuförtiden är det förnyelsebara enegikällor som gäller och det är de som sätter i brand mitt förnyelsebara jag. Tranströmer?? Han skrev ju bara skit, i likhet med

Proteus däremot är en modern människa och uttrycker sig flytande i alla stilar, kommer med “raka budskap” eller krusiduller, beroende på vilket gäng han tillhör just nu. Men han kan inte skriva sitt namn. Han ryggar tillbaka för det som varulven för silverkulan. Det kräver de inte heller, inte bolagshydran, inte Staten…

så vi som vill överleva, vi måste satsa på det förnyelsebara i våra jag! Vi måste bli känsliga! Känslor är oerhört viktiga, menar jag absolut, och tycker att fler borde göra som jag och upparbeta känsligheten i det finger man sticker upp i vinden för att utröna hur den blåser. Annars blir vi väl alla bitterfittor och bitterarsclen som sticker upp fingret på det där gammaldags vulgära sättet, och det vill vi väl inte? Vi vill väl vara positiva och glada? Contributing spirits, för att snacka lite engelska, för det ska man göra om man är ett äkta förnyat jag.

Hjälten bland identitetsförnyelsepionjärerna vill jag gärna passa på att kora, det måste ju vara Måddan Olofssons centerpartister! Alldeles nyss var man alldeles nya, men nu ska man förnya sig igen och bli ännu nyare! En massa arbetsgrupper har man tillsatt för att ta in idéer från det nyaste i vår ständigt sig förnyande omgivning. Stureplansfolket räckte tydligen inte till, då får man förstås ta till något nyare än Federley och hans polare. Nå, partiet hade ju en gång energipolitiken som en huvudfråga, så det bör väl kunna sådant där.

Och själv proklamerar jag mitt permanent nya jag. Jag är till och med nyny. Eftersom det där med enbart “ny” redan börjar bli lite gammalt…

Andra bloggar om: centerpartister, förnyelse, nya*, identitet

Cirka fyratusen papperslösa städare finns det här i landet, enligt en undersökning genomförd av Fastighetsanställdas Förbund. I kvällens Uppdrag Granskning togs de papperslösas situation upp. Det handlade inte om städare, det handlade om afrikaner som jobbade i ett grossistföretag som levererar varor till restauranger och livsmedelsbutiker i hela landet. Det handlar alltså om människor som är fullständigt utlämnade åt företagarnas godtycke, vilket i det här fallet handlade om löner på en femton tjugo kronor i timmen. Uppdrag Granskning har tidigare tagit upp arbetsförhållandena för folk som arbetar som städare på våra hamburgerrestauranger, lika rättslösa, lika skrämmande dåligt betalda. Att protestera kan innebära att man förses med en biljett tillbaka till det land man av någon förmodligen väl grundad orsak flytt ifrån - därför gör man det naturligtvis inte gärna.

Hittills är det bara SAC som uppmärksammat de papperslösas situation och tagit strid för dem. Ett exempel är den pågående konflikten mellan SAC och restaurang Lilla Karashi. Jag har tidigare skrivit om den här och här och här. I SvD idag hade Maria Abrahamsson ett nytt inlägg om den enligt hennes mening störda ordningen utanför restaurangen i Gamla Stan. Fortfarande inte minsta tanke på att sätta in denna blockad i det sammanhang som beskrivs ovan. För vad SAC faktiskt gör är att ta strid för en av alla dessa papperslösa, mot en restaurangägare som utnyttjat dennes arbetskraft på ett kriminellt sätt. Men Abrahamsson fortsätter att skriva om det som ett fall av störande av den allmäna ordningen. Det kanske det i och för sig är, men i så fall på ett helt annat sätt än Abrahamsson föreställer sig.

Det är nämligen ett störande av den allmäna ordning som etablerats kring hur enkelt det är att utnyttja papperlös arbetskraft. Hur liten risk man tar, i och med att påföljden blir så ringa. Och hur liten risken är att man blir upptäckt, i och med att man utnyttjar människor som befinner sig i ett utsatt läge och riskerar att bli skickade tillbaka till de lände de flytt ifrån, om de bråkar.

Det är detta konflikten handlar om, och det bråk som uppstått utanför restaurangen är naturligtvis otrevlig för fint folk som Abrahamsson. Kanske hon inte varit runt och läst på högerbloggar om hur man ser på de som genomför blockaden. Kanske tror hon att det är sant som påstås att moderata ungdomsförbundet bara av en slump råkade välja Lilla Karashi som träffställe, vilket bland annat Petter på sin blogg visat att det alls inte var. Det här är en konflikt, och vilka är det som står emot vilka och vad står kontrahenterna för?

Och det blir ju lite patetiskt när den berömde salladsbarägaren som vägrade skriva på kollektivavtal och som till Fredrik Federleys och mångas förtrytelse blev utsatt för en blockad av facket för det, sitter med i debatten som någon sorts alibi för att facket ska sluta agera i konflikter, när facket i själva verket borde agera ännu mer. Mot alla arbetsgivare, hur små och personliga företagare de än må vara, måste de anställda ha rättigheter, hur papperslösa de än må vara. Och de som drar upp i ljuset, genom att göra en konlikt av det, hur de papperslösas utsatta situation utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare, har all min sympati.

Andra bloggar om: papperslösa, SAC, kollektivavtal, Lilla Karashi, facket, blockad

Maria Abrahamsson fortsätter i dagens SvD att hetsa polisen på fackliga aktivister i deras legitima blockad mot restaurang Lilla Karashi. Därtill lägger hon nu en konflikt mellan SAC och Förenade Service AB, som driver städverksamhet åt Tetrapak i Lund. Som vanligt när det gäller Abrahamsson handlar det enbart om en förorättad företagare. Inte ett ord om den andra sidan i konflikten. Så här beskriver SAC arbetssituationen för de anställa stadarna:

- Man beordrar personalen att ta delar av städområden från sjukskrivna medarbetare. Detta kallas “att man hjälper varandra” och att “Vi har ingen övertid här”.
- Man utför razzior i de anställdas skåp och förbjuder samtal med vissa anställda.
- Många städare kommer till jobbet vid 6 tiden för att hinna städa klart utrymmen på utsatt tid och när städare vägrar ta extra städområden har Lasse Nilsson hotat med att Tetrapak kommer att byta städfirma till en städfirma som inte kommer att återanställa förenade service personal.
- Förenade service har systematiskt förflyttat eller gjort sig av med alla individer som haft kunskap om lag & rätt, samt dom som umgåtts med kritiker.
- Allt på förenade service är hemligt personalen vet inte varför eller när folk slutar och börjar. Vilket leder till extra osäkerhet inför den egna anställningen och gör arbetssituationen odräglig.
- Personalen har tidigare blivit tillsagda av Kurt Bertelsens fru, Ulla-Britt Andersson, att man inte får prata med Tetrapaks personal, då det förstör relationen med kunden.
- Personalen har stympats på nödvändigt material för att utföra arbetet, kemikalier och moppar. Vilket genererar mycket extra spring i långa korridorer under redan pressade förhållanden.
- Ej betald övertid genom att istället pressa in större yta på resterande personal.
- Kollegorna påtalar att det inte finns någon för att instruera nya eller vikarier (blir också ökad arbetsbelastning (övertid)
- Alla tycker att ledningen ber om hjälp på ett otrevligt sätt.
- Personalen ställer upp på obetald övertid men får avdrag på lönen för minsta tids förlust (tidig hemgång eller dyl.)
- Löneökning april-juni 2007 utebliven. Försök att maskera frånvaron av ökningen med utbetald semester ersättning. Flera i personalen känner sig blåsta på semester dagar och dyl.
- Arbetsledningens vänner får direkt provanställning medan andra får gå på visstidsanställningar i flera år. Dessa bekanta till ledningen fungerar också som spioner mot övrig personal.
- När personalen är sjuka städas ej deras områden (inga vikarier) vilket resulterar i enorma mängder extra arbete vid tillfrisknandet.
- Stora delar av personalen vill sluta på grund av ledningens terror och inkompetens.
- Arbetsledaren Lasse Nilsson upplevs som ett enormt arbetsmiljöproblem.
- Man använder sig av att dra in hälsoförmåner, såsom gymkort, för att bestraffa kritiska städare.

Det finns starka krafter här i landet som vill att vi ska få ett låglöneproletariat som mer eller mindre ska vara utelämnade åt sina ibland obskyra arbetsgivares godtycke. Att SAC tillvaratar dessa anställdas intressen är naturligtvis en käpp i hjulet på dessa planer. Därför vill Maria Abrahamsson och hennes meningsfränder skicka polisen på dem för att “återställa ordningen”. Vilken ordning? Vems ordning?

Andra bloggar om: SAC, facket, Lilla Karashi

“Vad är det vi har?” - som alla tevedeckare brukar säga i början av en brottsutredning. Vi har en författare, Bruce Bawer, som menar att Europa sover och medan det sover håller muslimer på att ta över hela kontinenten för att skapa ett Eurabia. Och värst i Europa är tydligen Sverige. För att förklara varför just Sverige kan vara så undfallande mot muslimer refererar författaren till bland annat Johan Norberg och dennes analys av Sverige som en “enidéstat”.

Sen har vi en ung och inte så erfaren skribent som heter Andreas Malm. Han har upptäckt att det finns författare som Bawer och flera andra, som ges ut på respektabla förlag och pratar en helsickes massa paranoid goja och tycker att detta faktum är värt att uppmärksamma. Så han skriver en artikel om det. Han påbörjar med den artikeln en serie artiklar om islamofobin i Europa.

I artikeln nämner han att nämnde Bawer refererar till den svenske nyliberale debattören Johan Norberg, men han är dessvärre slarvig, så den som sedan läser hans artikel kan uppfatta det som om Johan Norberg skulle stå fadder till hela den Bawerska islamofobin. Så skriver naturligtvis inte Bawer. Hans referens till Norberg finns med bara för att han vill söka en förklaring till varför dhimmifieringen, alltså den europeiska underkastelsen under islam, varit som starkast just i Sverige. En förklaring till detta finner han i bland annat Norbergs analys av Sverige som en enidéstat, dvs en stat där den den socialdemokratiska idén (vad nu den är för något) genomsyrar hela samhället och utesluter alla andra idéer.

Ja, jag säger slarvig, för jag kan inte tänka mig att en seriös skribent, som menar sig ha något vettigt att förmedla, medvetet skulle lämna en sådan blotta. För nu fick vi inte en debatt om vad ett antal paranoida författare lyckats ge ut på ansedda förlag, utan i stället fick vi en debatt om huruvida Johan Norberg får tillräcklig uppmärksamhet eller om DN kultur ska få fortsätta existera, och huruvida det ena utesluter det andra, och vi fick en skur av ilskna mail mot DN och mot familjen Bonnier, med hot om att blod ska flyta och att Maria Schottenius ska hängas och, ja…

det är nästan så jag blir förbannad på den där Andreas Malm. Hur kunde han klanta till det så när han hade ett så viktigt budskap? Hoppas han lärt sig.

Ett hjärta rött har bloggat om mejlattacken mot Schottenius och DN.

Andra bloggar om: Anreas Malm, Johan Norberg, islamofobi, DN kultur, maria Schottenius