Som jag bäddar

Vi fattar ingenting.
Vi korsfäster
och drömmer om uppståndelse.

Natten härförleden:

svalorna kommer från ena hållet och skär himlen i strimlor

sen kommer svalorna från andra hållet och tråcklar ihop den igen

eller om det var tvärtom -

de skriande, sommarens skärande högdiskantsekvilibrister

Jag slår några ackord på min mandolin i mellantiden

eller om det var några toner på flöjten jag blåste

eller bara några ord jag skrev, isärklippta och ihoptråcklade

Jag vet att svalor, sådana som de jag såg, ska heta tornsvalar nuförtiden

eller ännu mera exakt: tornseglare

men eftersom sommardagarna alltid är så varma och ordet “svalor” låter så svalkande

så ursäkta att jag envisas med att kalla dem svalor

Himlen är deras. Tystnaden bortom det de river och sliter i

är uråldrig, lämnar oss åt oss själva,

så att vi kan fixa en madrass att sova på!

Jorden att gå på har vi ju redan

*******

Andra bloggar om: poesi, sömnad, svalor

Niin piiretään kuu,

silmä, silmä, nenä, suu…

Så ritar man en måne / öga, öga näsa mun. Ja så skulle den lilla finska versen bli på svenska, fast då rimmar det ju inte. Jag gick ut med hunden mitt i natten och månen var full och hängde över vattnet som speglade sig i form av en gata och jag försökte förklara för hunden hur vackert det var men hon hade fått korn på ett rådjur och for iväg för att jaga det minst tio gånger större viltet, för sådan tro på sig själv har våran hund. Har man sådan tro på sig själv bör man nog hållas i koppel, men har man en frihetsälskande husse så får man löpa fritt ibland. Så hunden missade månens vackra skådespel och jag får väl delge det hela här på bloggen, som ju är alldeles misskött så här under de varma sommarmånaderna.

På finska rimmar måne med mun, kuu och suu. På engelska rimmar hon med snart, moon och soon, men också med exempelvis swoon, vilket genast blir intressantare. Franska - kanske lune och rancune? Rimmen är intressanta eftersom de ordnar orden på ett ickesemantiskt sätt och kanske just därigenom skapar ny och oväntad semantik.

Men inför en så fantastisk måne

får man väl bete sig som en fåne?

Helt underbart var det att bila ner till Skåne, mina gamla hemtrakter, och se Leonard Cohen uppträda på Sofiero slott. Den gamle melankolikern har blivit en riktig mysgubbe på gamla dar och både sambon och jag förundrades över att upptäcka att vi verkligen älskar honom. Med ett riktigt svenskt ord skulle man kunna påstå att han blivit folkkär. Det var fullt med folk, det var jättehög stämning, och vi blev lyckliga när han joggade in i sin kostym och med en hatt med det perfekta stuket och sjöng sina låtar, ja till och med urgamla Suzanne som väckte till liv en massa minnen av rödvin eller te från keramikbruna kinesiska tekannor, och han sjöng den med förvånansvärt klar röst som motsade alla tvivel om att farbrorn därframme skulle vara samma en som sjöng den där låten nån gång på sjuttitalet. Då var han ung och jag var ännu yngre. Nu är han en som funnit svaret och som generöst delar med sig, eftersom han är en som inte “keeps his revelations for himself”:

Cohen var så generös, han presenterade sina medmusiker flera gånger om och bjöd på inte mindre än fyra extranummer (okej, det kanske var planerat så, men ändå…). Så jag ska också vara generös och ge sambon äran av videon. Själv begriper jag mig inte så mycket på kameran.

Andra bloggar om: Cohen, Leonars Cohen, Tower of songs, Sofiero

Den kvällen kråkorna målade Vincent van Gogh

tvinnade molnen ihop sig till hotfulla nystan,

sädesfälten skrek ut sitt fuktiga gula

och skränande drog de fram, kråkorna.

Liksom i förbifarten hinner de fånga honom

där han står med sin pensel dallrande

sedan flyger de ut ur bilden åt alla möjliga håll

för de varken hade eller har någon plan.

Bara han blir kvar, för han

kommer aldrig att flyga ut ur sin bild, inte i någon riktning

och därför möter vi honom, generation efter generation

just sådan som kråkorna målade honom den kvällen

och varje gång är det som jag ville fråga honom något

men min fråga orkar inte ut ur mig själv

eller också orkar den inte förbi kråkornas bild av honom

och fram till honom själv. Så är det ju ofta:

jag vill fråga något, som tränger bortom bilderna, ja till och med mästerverken

men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera frågan.

Jag vet inte ens vad frågan kunde tänkas handla om.

Efter att i nästan två veckor varit fullständigt däckad av den värsta influensa jag nånsin haft, börjar livsandarna långsamt återvända. Någon gång i feberdimmorna såg jag en film om van Gogh, där Kirk Douglas spelade målaren. Märklig själ den där van Gogh.

Andra bloggar om: van Gogh, influensa, kråkor

Snöblandade regn

är sådant som också finns.

Gör en våt och kall.

* ‘ , , * * ‘ , *

* ‘ , ‘ *

Andra bloggar om: haiku, vädret

Stenen jag står och håller i handen,
vart ska jag kasta den?

Jag vill inte hålla den kvar i handen,
för den tynger så väldigt.

Jag tror inte på de som säger sig veta
vart jag ska kasta min sten

och vem har för övrigt påstått
att den är min?

Jag kastar den med en plötsligt övernaturlig kraft
som en sond rätt ut mot utomjordingarna

så att de kan komma hit
och hjälpa oss lite,

vi som inte längre vet
vart vi ska kasta våra stenar

när vi är förbannade,
ledsna eller frustrerade

Andra bloggar om: poesi, dikter, stenar, stenkastning, utomjordingar

Det finns inget spår för det vi vill berätta, vi måste ut i skogen, den täta växtligheten runtomkring. Ritningar och inte kartor. Jag skriver om städer vi inte byggt, eller språk, att upptäckten är det som gör världen till vår, våra ögon.

Det där låter väl inte illa! Viktor Johansson heter poeten och han har fått pris som årets debutant, utdelat av Borås tidning.

Robert Musil, författaren till “Mannen utan egenskaper”, skrev en gång att om det finns verklighetssinne så måste det rimligtvis också finnas möjlighetssinne. Viktor Johansson är uppenbarligen en poet som ställer in siktet rätt redan från början. Verkar vara ett välförtjänt pris han fått! Så bra är han att jag gärna citerar honom en gång till:

dagsljuset är en kappa att vända ut och in för att bli osynlig,
rymden ska då växa och skjuta nya skott i våra tinningar,
om vi inte har en plats ska vi kalla djuret för hem,
kalla och kalla tills det slutligen lystrar till sitt namn och vänder hem,
snön ska ploga fram som en vittring, en väg ska hållas vit och farlig.

Andra bloggar om: Viktor Johansson, poesi, debutanter

Ge den papperslöse en papperslapp

på vilken det står att han eller hon är inte rättslös

att han eller hon har folk som ställer upp

för att värna den rätt som även han eller hon har

och att han eller hon är därför inte utanför

och se till att den papperslöse kommer ihåg det.

Alla kan vi tappa bort vår papperslapp

och plötsligt sitta där på handlarens trapp

och gråta så övergivet. Och till alla ni

som vill fösa honom eller henne bort

därför att hon eller han är störande för den allmäna ordningen,

därför att hon eller han är störande för de heliga hjulen

som ska rulla utan att några idioter stör dem,

till alla er vill jag säga:

må ni ruttna i det helvete ni själva skapar

och må alla papper på att ni är ni

dras med i den förruttnelseprocessen

- eller om ni inte ruttnar, så skit samma

bara den papperslöse får ett papper

på att även hon eller han är en människa.

Här skriver tidningen Arbetaren om blockaden. Mina tidigare inlägg om blockaden finns här och här. Andra som bloggat i ämnet är Svensson och kimmuller.

Andra bloggar om: Lilla Karashi, blockad, SAC, papperslösa, facket

Häromdagen kom Lyrikvännen och bringade lite ljus i höstmörkret. Denna underbara tidskrift som i över tjugo år bringat ljus i min tillvaro cirka sex gånger om året, och i bortemot trettio år lite då och då spridit poesins glans över min vardag. Den har ändrat utseende, redaktörer och ägare genom åren, men den har fortsatt att komma. Nu senast är det Ellerströms förlag, drivet av poesiälskaren och idealisten Jonas Elleström, som säkrat tidskriftens fortbestånd. Det kan man bara tacka för.

Hur kul det sen är att jag blivit tillräckligt gammal för att tillfullo förstå och uppskatta Birgitta Stenbergs bidrag till det senaste numret är naturligtvis en mera öppen fråga. Men här är den bittersköna dikten i alla fall:

Som det var, tack Gud
blir det aldrig mer

det är tillända
inga fler sår
kan rivas upp bland ärren

Tiden har dragit med sig
fullmånen i vansinnets varv

handlöst kastat
andra i sitt spår

Sommarens melankoli
silar genom ljuset
löven faller
snön faller
täcker allt med tystnad

Minnet hugger
mera sällan nu

Som det var. tack Gud,
blir det aldrig mer

Skuggorna tuggar sina minnen

snö faller
löv faller

Mycket annat kan man läsa i det senaste numret, Marie Lundquist, Jaques Werup, texter om Tranströmer och hans förhållande till musiken (numret är ett temanummer om just diktens förhållande till musik), samt en synnerligen läsvärd artikel om bluesens poesi. För visst lyssnar vi på texterna, utan att kanske tänka så mycket på dem som just poesi?

Go down sunshine, and see what tomorrow brings.
Aw go down sunshine, and see what tomorrow brings.
Lord, it may bring sunshine, then again it may bring rain.

Ja. Vi får se vad imorgon kommer med.

Andra bloggar om: poesi, lyrik, lyrikvännen, Birgitta Stenberg, blues