Som jag bäddar

Helt underbart var det att bila ner till Skåne, mina gamla hemtrakter, och se Leonard Cohen uppträda på Sofiero slott. Den gamle melankolikern har blivit en riktig mysgubbe på gamla dar och både sambon och jag förundrades över att upptäcka att vi verkligen älskar honom. Med ett riktigt svenskt ord skulle man kunna påstå att han blivit folkkär. Det var fullt med folk, det var jättehög stämning, och vi blev lyckliga när han joggade in i sin kostym och med en hatt med det perfekta stuket och sjöng sina låtar, ja till och med urgamla Suzanne som väckte till liv en massa minnen av rödvin eller te från keramikbruna kinesiska tekannor, och han sjöng den med förvånansvärt klar röst som motsade alla tvivel om att farbrorn därframme skulle vara samma en som sjöng den där låten nån gång på sjuttitalet. Då var han ung och jag var ännu yngre. Nu är han en som funnit svaret och som generöst delar med sig, eftersom han är en som inte “keeps his revelations for himself”:

Cohen var så generös, han presenterade sina medmusiker flera gånger om och bjöd på inte mindre än fyra extranummer (okej, det kanske var planerat så, men ändå…). Så jag ska också vara generös och ge sambon äran av videon. Själv begriper jag mig inte så mycket på kameran.

Andra bloggar om: Cohen, Leonars Cohen, Tower of songs, Sofiero

Heja Spanien! Och i morse tog jag äntligen mitt körkort! Det som jag kämpat i nästan ett år för. Så¨kommer det att bli i min personliga historieskrivning. Dagen efter Spanien tog guld i fotbolls-em klarade jag uppkörningen. Jag hejade ju på Spanien. Hade Tyskland vunnit hade jag säkert kört på nån stolpe nånstans och missat uppkörningen den här gången också, och så hade min personliga förbannelse knutits till Spaniens.

Dagar då allt går åt helvete vill man helst bara försvinna, vara ingenting tills man kan pluppa upp igen då det blir lite bättre auspicier. Så har senaste dygnet varit, från midnatt till midnatt. Jag skrev på ett långt inlägg till min blogg, ett sådant där som är lite genomarbetat och genomtänkt, med en massa länkar till en aktuell debatt, bara för att då det hela var så gott som färdigt trycka på en knapp på tangentbordet, som på ett mysko sätt raderade alltihopa. Jag höll på att bryta samman.

Tänker inte försöka rekonstruera detta förlorade inlägg utan tänker i stället fokusera på det enda som gick bra igår, nämligen tillagandet av en Ossobuco med risotto milanese. Inspirerad av vårt italienbesök härförleden har jag nämligen gett mig på en hel del italiensk matlagning på sista tiden. Eftersom jag hittade kalvlägg i affären, vilket är ovanligt, kunde jag helt enkelt inte låta bli att tillaga denna italienska klassiker. Så här följer alltså receptet, lite eget, eftersom jag fick ta de grejer vi råkade ha hemma, men värt att bevara just därför att det blev så himla gott just så som det blev därför att jag hade det jag hade. Alltså:

Ossbuco a lá Kirira:

för 4 pers:

4 kalvlägg. Det är mycket mat, är de stora kan det räcka med 3.

2 gula lökar.

150 g rotselleri.

1 stor morot.

1/2 dl vitt vin

1 1/2 dl marsalavin - sherry eller portvin bör väl också gå bra.

1 burk hela tomater, gärna lite finare, Muttis är goda.

ca2dl vatten

buljongtärning eller fond, gärna kalvbuljong.

1 lagerblad

basilika

vitpeppar

salt

Till gremolatan:

persilja

citronskal

vitlök.

Das ist alles. Och så här gör man:

Skär bort eventuella senor eller hinnor kring läggen, så de inte krullar ihop sig. Bryn dem på varje sida i lite smör + olja. Använd helst en gryta som är lagom stor för att de ska täcka bottnen.

Hacka lök och rotfrukter ganska fint. Lägg undan läggen då de är brynta och lägg i hacket, sänk värmen och låt detta smälta några minuter. Lägg sedan i läggen igen och häll på vinet. Rör om lite i det hela. Lägg på lock och låt vinet nästan koka in.

Lägg på tomater, krossa dem lite med sleven, lägg i buljongtärning eller fond samt lagerbladet. Använder man torkad basilika kan man lägga i nån sked här, använder man färsk är det bättre att vänta tills det är nästan färdigputtrat.

(puttra förresten - visst är det ett härligt litet ord! Helt annorlunda än muttra. Om kocken går och muttrar medans maten puttrar blir den förmodligen lite sur i smaken. Kocken ska helst gnola en aria ur Aida eller något i den stilen - “a noi si schiude si schiude il cielo….”)

Sen fyller man på med vatten tills läggen är täckta, rör om i grytan, och så är det bara att låta det puttra. En och en halv timme måste det koka, först med vinet och sen med resten.

När det börjar bli färdigt hackar man ett par vitlöksklyftor, skalet från en eller en och en halv citron, samt nån knippa persilja, så det blir ungefär ett par matskedar. Hacka sedan ihop detta riktigt fint.

När det puttrat färdigt lägger man läggen på ett fat och saltar lite på dem. Sen kan man gärna koka ihop såsen lite. Öka värmen så det kokar ordentligt. Sen häller man såsen över läggen och dekorerar med den vackra gremolatan et voilà: så är det färdigt. Smarrigt gott. Till det hela kan man alltså göra en Risotto milanese med saffran och parmesan.

Skulle naturligtvis ha en bild här, för det där fatet blir ganska fint med den röda såsen och gröna gremolatan som garnering. Tänkte dock inte igår att jag skulle sitta och blogga om det här. Det här är ju ingen matblogg. Det är en alltmöjligtblogg, ingen styrsel alls, det puttrar och puttrar och fram kommer de mest veschiedene inlägg.

Denna gången blev det alltså ett recept. Prova gärna, det var säkert lika gott som nobelmiddan!

Andra bloggar om: Ossobuco, recept, italienska mat

Venedig är en märklig stad. Det är nu tredje gången jag besöker den och den är fortfarande lika förtrollande. Venedig var havens härskarinna. En sådan praktfull stad som byggdes på slammet från floderna som rann ner från Alperna. Nu slår havet tillbaka. Varje gång det blir flod, så får venetianarna ta på sig stövlarna, eftersom kanalerna svämmar över. Jag och sambon hade inga stövlar med oss, så vi fick ta av oss skorna, så som synes på denna bild:

Venedig kommer att sjunka. Alla dessa fantastiska palats, hela denna märkliga stad, kommer att sjunka. På sina håll har man redan övergett bottenvåningarna, eftersom de blir vattenfyllda varje gång det blir flod. Berlusconi hade ett räddningsprogram för Venedig, man skulle bygga någort slags pontoner i inloppen till lagunen, som skulle hindra de värsta översvämningarna, då det blir flod. Det skulle kunna rädda Venedig åtminstone hundra år framåt i tiden. Det finns mera ambitiösa projekt, som jag inte riktigt förstår, men det handlar om att på något sätt leda vattnet in under själva staden, som därigenom skulle höjas. Detta skulle vara en mera permanent lösning, som skulle kunna rädda Venedig cirka tusen år framåt i tiden. Frågan är om det finns finansiering till det.

Jag har i alla fall fått se underverket. Visst är hon vacker!

Här finns inte en bil, inte ens en cykel. Transporterna som sker måste ske via båt längs kanalerna. Gondoler finns för turister men det är svindyrt. Vill man tvunget åka gondol kan man i stället åka en av Grand Canal’s gondolöverfarter, vilket bara kostar femtio cent. Man kan gå i timmar och bara förtrollas:

Det är som en annan värld. Man glömmer detta helvete med att köra bil, som ju egentligen är livsfarligt, och bara strosar runt, dricker lite vin här och var, inspireras av en helt fantastisk fiskmarknad, där alla möjliga fiskar, bläckfiskar och skaldjur utbjudes till försäljning:

En helt fantastisk restaurang hittade vi också. “Alla Rivetta” hette den

och låg i närheten av Campo SS Filippo e Giacomo. Där var det alltid fullt med folk, men killen i entrén bad oss bara vänta lite och bjöd under tiden på ett glas vin och visade oss alla läckerheter, som man skyltade med just i enrén: grillad aubergine med mozzarella och sardeller, , inlagda sardiner med lök, det vattnades i munnen och man hade liksom ingen tanke på att gå därifrån. Inifrån restaurangen lät det italienskt, dvs inte så tyst. Vi kände oss som om vi gått rätt in i nån film av Fellini och vi njöt av att se människor som så tyckte om vad de gjorde, som dessa kypare - och kocken förstås, som vi lite senare fick en skymt av och vinkade till. Det var en restaurang med “cuore”, hjärta, och maten var därefter. Dvs fantastisk.

Så man måste lyckas med att rädda denna fantastiska stad, om inte annat, så för den här restaurangens skull. Här kunde man äta pasta med sås på bläckfiskbläck. Och - tro det eller ej - det var gott!

Andra bloggar om: Venedig, översvämning, italiensk mat

Att ha två hundar i huset, som vi nu har därför att vi utöver vår egen tagit hand om en bekants hund, ger anledning till vissa reflektioner. Här får vi fundera ut strategier vid utfodringen eftersom var och en av hundarna är beredd att utan skrupler sätta i sig inte bara sin egen utan också den andres mat. Om solidaritet och rättvisa har dessa varelser inte den blekaste aning. Inte är de några särskilt goda liberaler heller, eftersom de aldrig har förstått det där med äganderätt. Rätten till hundkorgen tillfaller den som snor åt sig den, trots att den ju faktiskt är vår hunds korg och den gästande hunden säkert vet att det förhåller sig så, men betraktar denna egendom som stöld som det gäller att stjäla tillbaka. De är, med andra ord, inte särskilt civiliserade eller kultiverade.

Som människa har jag vissa värderingar och ju mer jag betraktar hundarna desto mer tycker jag att vi gjort vissa framsteg i evolutionen. Solidaritet och rättvisa är exempelvis bra värden, för om inte jag eller vi andra som representerar det mänskliga här i vårt hem, skulle upprätthålla det, så skulle den starkare av våra två hundar sno åt sig all kärlek och all mat, medan den svagare skulle ha svultit ihjäl. Äganderätten är mindre viktig, för det finns gott om ställen att sova på och saker eller personer att leka med.

Ergo: civilisationen har utvecklats genom generositeten och solidariteten och hållits tillbaka genom girighet och maktlystnad. Men det visste jag ju redan innan våra hundar demonstrerat det hela.

Andra bloggar om: hundar, generositet, solidaritet, girighet,

När man finns alldeles för mycket borde man kunna evakuera sig. Hösten är vacker med sina färger, alla nyanserna mellan gult och rött. Älsklingen fyllde år häromdagen, jag köpte en guckuskoblomma i födelsedagspresent åt henne. Två mörklila guckuskor. Med sådana skor borde man kunna smita ut bakvägen ur sitt eventuellt alldeles för uppblåsta jag och vara bara en färg bland färgerna, en nyans bland nyanserna. När man går i skogen kanhända man kommer därhän att man inte är riktigt säker på om det är jag som går i skogen eller om det är skogen som går i mig. Då är man nästan fri.

Andra bloggar om: frihet, orkidéer, skor

Och bara när ett intet fanns emellan dem

fann de varandra helt

Ja! Ungefär så diktade Paul Celan. Mellan mig och min älskade är det alltid fullt med grejor. Vi får gräva och gräva oss fram till varandra, ständigt på nytt. Men det är väl det som är kärlek. Ett evigt grävande.

Jag citerar ur minnet nu, för jag gitter inte leta upp böckerna och leta upp stället i böckerna där det jag kommer att tänka på står. Det är så mycket grävande här i livet i alla fall. Men Lars Ahlin kommer jag att tänka på nu i natt, han skriver någonstans på ett ungefär: “oegentliga tystnader måste få tunga, bara så kan vi nå fram till den egentliga tystnaden.”

Känns det igen? De där besvärande tystnaderna, när något som borde sagts, dryftats eller grävts fram inte grävts fram, dryftats eller blivit sagt. Så ligger vi där i den oegentliga tystnaden som gör oss kärleksmaktlösa. Fram med spadarna! Och låt oss gräva, som Tuco i den där Clintanfilmen fick göra, gräva genom allt bråte tills den dödstysta skatten är vår!

Andra bloggar om: kärlek, Paul Celan, tystnad, bråten

Att köra heter på finska ajaa. Suffixet ja, som lägges till verbstammen, betecknar person som gör det verbet talar om. Finskans ajaja betyder således förare. I morgon ska jag köra igen. Trettotredje lektionen. Att lära mig köra bil och att lära mig finska är nog de två största utmaningar jag under mitt livs begynnande höst har gett mig in på. Jajaja…

Andra bloggar om: köra bil, finska

Skulle vara kul att få ut i skogen gå och plocka en sopp. Eller en kantarell. Dom där gula som ser ut som om nån död stack upp en hörlur ur marken för att tjuvlyssna på vad dom levande har för sig. I stället håller jag på att försöka ta körkort. Som om nån plockat mig från en skogsstig, där allt är lugnt och lite filosofiskt, åtminstone så länge inte någon joggare flåsar förbi, och placerat mig mitt i storstadstrafiken, med uppgift att manövrera ett plåtmonster som är mycket större än jag bland en massa bussar och lastbilar som är mycket större än plåtmonstret och yr omkring mig som galningar. Jag är livrädd. Jag växlar och kopplar och bromsar och gasar med hjärtat i halsgropen. Och vid sidan om mig har jag körskoleläraren. “Lätta på bromsen! Nej lätta på bromsen, inte släppa. Som ett under har jag ännu inte kört på något, även om det var rätt nära en buss idag.

Och långt borta från denna bisarra verklighet finns alltå kantarellerna, Carl-Johan-sopparna och de stolta fjällskivlingarna. Begripliga och tämligen stillastående varelse. Taltrastar och Strömstarar. Trevliga fiskar, mörtar till exempel.

Vill ändå ha det där körkortet, är väl min manliga fåfänga, och innan jag får det hinner jag inte bromsa, förlåt skriva så många bloggposter. Får jag det inte så går jag in i väggen och blir inte bara utbränd, jag bli slocknad, mina ögon slutar lysa och mina naglar börjar växa vilt. Jag får med andra ord en släng av utmattningsdeppression.

Alla vi människor har olika verk. Dessa kommer att bilda verksamheter Tillsammans kommer våra olika verksamheter att bilda verklighet. Antingen är verksamheterna någorlunda samspelta, och bildar en verklighet som är möjlig att känna igen som sin. Eller så spretar de åt en massa olika håll och bildar inte alls någon verklighet, åtminstone inte någon som jag kan känna igen mig i som min. I min barndom kände jag igen mig i den verklighet som var min, jag satt med en spade och grävde i dess utkant och kallade det utgrävning. Att leka arkeolog var min favoritsysselsättning då jag var cirka sex. Vi lekte att vi letade efter gamla föremål. Mjölkkartonger och fladdermusfåtöljer och sådant som kunde betraktas som fynd.

Nu är jag mest förvirrad, men jag läste nånstans bland bloggarna att det betyder att jag är nära Gud. På Gud bör man ha förtröstan. Alltså måste jag i morgon ge mig ut igen i mitt monster bland monstren och leka att jag kör bil. Lika jävla livrädd som vanligt

Andra bloggar om: bilar, strömskator, körkort, fladdermusfåtöljer

Att stå som ett får och stirra i regnet kan vara en överlevnadsstrategi bland andra. Fåren gör på det sättet. Finns inget annat att göra, då det hela jävla dagen regnar. Bara att stå, och vänta. Vissa människor känner att de ibland måste göra på samma sätt som fåren. Vi borde ha valfriheten att ibland få vara fåraktiga. Jag har sett människor som inte orkar. Som helt enkelt inte fungerar längre, inte kan göra det jobb de förväntas göra. De borde få stå som fåren den tid de behöver. Och vänta. Även om ingen ull växer på dem under denna tid, även om de är komplett onyttiga. Med människor som inte orkar längre bör man ta det varligt. De kan bli guld värda, om inte politiska fårskallar berövar dem rätten att genomleva sitt fårstadium.