Som jag bäddar

“The purpose of dialogue between faiths is not to change the other, but rather to deepen the experience of one’s own faith. Through greater understanding and appreciation of each other’s faith, the Hindu becomes a better Hindu, the Muslim becomes a better Muslim, the Christian becomes a better Christian, the Jew a better Jew and the Buddhist a better Buddhist.”

sa den kloke Mahatma Gandhi. Skulle man inte kunna lägga ateister till den listan? Det blir lite tröttsamt att följa den form av aggressiv argumentering, som framför allt Förbundet Humanisterna fört på senare tid, och som Humanistiska Förbundet i sin tur bestridit. Jag, som aldrig haft en gudstro, som hållit mig skeptisk till alla läror och alla böcker som påstås vara “heliga” och därför innehålla någon sorts “evig” sanning, jag skulle trots denna grundinställning inte vara den jag är utan det ständiga umgänge jag haft med kristna teologer, muslimska sufister och BaghavadGita, Lao Tse och de zenbuddhistiska japanska haikudiktare som jag älskar så mycket att läsa. Det förefaller mig naivt och nästan som ett slags kulturell stympning att ge all den levnadsvisdom på båten, som de olika religionerna står för. I doktor Alazerius blogg, som jag gärna läser, får jag veta att årets nobelpristagare Doris Lessing är djupt influerad av sufismen. Förvånar mig inte! Jag har svårt för att tänka mig att någon konst skulle kunna fungera utan ett levande förhållande till någon av de andliga traditioner som fört vårt tänkande framåt.

Detta hindrar mig inte från att se det uppenbara värdet i det vi kallar vetenskap. Vetenskap grundas på forskning där de teser som ställs upp ska kunna prövas empiriskt och därigenom verifieras eller falsifieras. Detta har naturligtvis ett värde i sig och bör därför inte beblandas med trosfrågor. Den vetenskapliga metodiken är det som definitivt bör ligga till grund för vår skolundervisning, därför att för den som vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig, är den vetenskapliga metodiken oslagbar.

Men den som vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig, måste också ibland våga tänka i ovanliga och ibland på snudd till bisarra banor. Ett sunt förhållande till mystik och religion tror jag inte verkar hämmande på denna förmåga. Att göra oss urarva denna vår djupa kulturella erfarenhet vore därför bara olyckligt. Det skulle heller inte befrämja kampen mot det som så många upplever som en verklig fara, nämligen det fanatiska hävdandet av en enda sanning: den som jag och mina trosanförvanter besitter.

Andra bloggar om: Tro, vetenskap, religion, Gandhi, sufism, mystik

När man finns alldeles för mycket borde man kunna evakuera sig. Hösten är vacker med sina färger, alla nyanserna mellan gult och rött. Älsklingen fyllde år häromdagen, jag köpte en guckuskoblomma i födelsedagspresent åt henne. Två mörklila guckuskor. Med sådana skor borde man kunna smita ut bakvägen ur sitt eventuellt alldeles för uppblåsta jag och vara bara en färg bland färgerna, en nyans bland nyanserna. När man går i skogen kanhända man kommer därhän att man inte är riktigt säker på om det är jag som går i skogen eller om det är skogen som går i mig. Då är man nästan fri.

Andra bloggar om: frihet, orkidéer, skor

När Jesus kommer så kommer han med ett helt nytt språk till oss, ett språk som kommer att beskriva hur vi lever i vårt samhälle lika vasst och precist som dagens nyliberaler beskriver det med propagandafrasernas olidliga lätthet. Men eftersom han bara kommer att tilldelas en obskyr kanal bland de många reklamfinansierade, kommer ingen att lyssna, det kommer alltid att finnas någon ångerfull Alex som är mera viktig. Jag tror inte folk kommer att komma på att det är Jesus som kommit, de kommer att tro att det är en överlevande hippie med en fantastisk svada, som man ju kan lyssna på om man har tid och gitter. Och så hände det sig det året att Jesus kom tillbaka till jorden, men att jordinnevånarna snabbt dekonstruerade honom till något som hade med den där maskhålsteorin att göra. Vi har full koll och vi vet hur det ska bli, skulle alltför många säga, och Jesus skulle få ta med sig alla sina vassa och exakta argument till farsan och säga, sorry, vi är ute, dom vet allt, säger dom, och i det dom vet finns inte plats för oss. Dom menade att vi hamnat i utanförskap. De tyckte jag skulle glömma mina idéer och ta jobb i ett företag som utför hushällsnära tjänster till folk som verkligen har idéer. Tyckte jag inte var kul, för det var ointressanta idéer, gammal skåpmat som det är otroligt att de kör med fortfarande. Så mitt förslag är att vi skiter i det där med yttersta domen och hela köret, låt dom hålla på. Det där med brand och översvämning och hela katastrofscenariot vi skulle komma med, det har dom fixat själva alldeles utmärkt. Låt dom hållas, och låt oss satsa på våra andra projekt. Den där planeten nära Andromeda verkade ju intressant. Lyhörda, så fria fån kvinnoförakt, inte krigat på flera decennier, knappt några vapen, tror på att Ordet kan bli kött och att detta skulle kunna vara värdefullt. Låt oss satsa på dem i stället.

Andra bloggar om: Jesus, Ordet, Yttersta domen

När jag och K stod nånstan i närheten av Montpellier och ollonborrarna svärmade omkring oss, så behövde jag inget mer, ingen religion, ingen ateism, ingen världsförklaring, jag var alldeles tillfyllest förtrollad. När jag några år senare låg under bar himmel i Anderna var jag också alldeles tillfyllest förtrollad. Eftersom jag varit det så är det egentligen bara saknaden, bristen, som skulle kunna utgöra någon form av grund för en livsåskådning som jag skulle kunna kalla min. Jag saknar något, som inget av det jag köper eller upplever kan uppfylla. Jag håller min saknad, och därigenom min längtan, intakt. Jag måste lämna mig efter mig efter mig, så jag blir så tom att jag har plats för min saknad, min längtan. Jag kan inte tro på Gud, jag har aldrig kunnat tro på något sådant som en Gud, jag har aldrig kunnat uppleva skrifter som heliga, utan enbart som människopåfund, mer eller mindre djupsinniga. Men min saknad av allt detta, min längtan efter allt detta, det kan jag tro på. Ollonborrarna kan jag tro på. Kanske kan de förtrolla mig igen?

Andra bloggar om: tro

Idag har det varit en sådan där otroligt fin höstdag. Hunden och jag har gått två extra långa promenader i skogen. Jag vill plocka fram gamle Tegnér, som skrivit så fint om skapelsen:

Puls i ådrorna utav naturen,
växt i plantorna, och liv i djuren,
Gudalåga, vem har tänt dig an?
Jo, Allfader, ännu känd av ingen,
ville en gång spegla sig i tingen,
och hans spegel brann.

Om Allfader nu ännu inte är känd av någon skulle det ju lika gärna kunna vara Allmoder. Men det är nog inte för att jag är så där genusperspektivkorrekt, det är nog för att jag är man, som jag tycker om tanken att det är ett kvinnligt väsen som speglar sig i tingen omkring mig, så att spegeln börjar brinna. Och det är nog den konstnärliga sidan hos mig som ibland får för sig att detta att det hela tiden är så vackert omkring mig måste bero på att det hela är en artists verk. Känslan brukar räcka ända tills jag kommer hem och slår på Nyheterna.

Idag har jag tänkt mycket på Kalle Dejemyr. Läste om det i morse och det var första gången jag läste om att man skulle kunna ha oturen att drabbas av något som heter Hunters sjukdom. Och att denna sjukdom i värsta fall är dödlig. Nu är det så att ett läkemedelsföretag har utvecklat en medicin som inte bara ökar möjligheten för Kalle Dejemyr att överleva utan till och med gör det möjligt för honom att leva ett ganska normalt liv. Sedan behandlingen med denna medicin började har han till och med kunnat arbeta deltid som snickare.

Tyvärr är denna medicin oerhört dyr. Tio miljoner om året skulle det gå på att medicinera Kalle Ejemyr, för att förbättra hans livskvalité och avsevärt minska risken för att han ska dö i förtid. Varför denna medicin är så dyr förtäljer inte artikeln i Svenskan, men vi får veta att den hittills bekostats av läkemedelsföretaget, som en del av dettas projekt att ta fram medicinen, men att det nu, då medicinen är godkänd som läkemedel, är sjukhuset och alltså landstinget som får pröjsa för medicinen. För själv lär inte Kalle med sin lön som deltidsarbetande snickare kunna gör det.

Detta har alltså sjukhusdirektör och chefläkare vid Huddinge sjukhus, efter överläggningar med etiska rådet därstädes, kommit fram till att man inte är beredd att göra. Tio miljoner kan ju användas till så mycket annat. Och på frågan om hur mycket ett människoliv är värt kontrar chefläkaren med en fråga om hur mycket landstingsskatt vi är beredda att betala.

Ett omänskligt uttalande! tycker många. Egentligen inte, tycker jag. Det är en högst berättigad fråga. Därför att tio miljoner är ett för de flesta av oss oerhört belopp. Men för femhundratusen skattebetalare i Stockholms län - jag vet inte den exakta siffran på antalet, men säg att det är femhundratusen - handlar det om en tjuga om året. Så vad denne chefläkare försöker vända frågan till är att i stället för att fråga sig om ett människoliv ska anses värt tjugo miljoner, så bör man fråga sig om det är värt tjugo spänn, eftersom det är vad det skulle kosta mig och övriga skattebetalare i Stockholms län.

Det handlar lite om hur vi vill se det; om vi vill se allt som individualiserade prislappar eller kollektiva åtaganden. I samhället överhuvudtaget har tendensen de senaste åren gått alltmer mot individualiserade prislappar, eftersom det där med kollektiva åtaganden ansetts mer och mer som en ful kvarleva från solidaritetens mörka tidevarv. Därför har Kalle Dejemyr fått en prislapp för sitt liv på tjugo miljoner, och inte på tjugo spänn, vilket det egentligen handlar om. Nu har han fått en respit på två månader. Inte vet jag om det handlar om två månader för att det hela ska lugna ner sig och man sedan kan fatta beslut som inte kommer att uppmärksammas alltför mycket. Eller om man verkligen vill försöka finna en lösning för Kalle Dejemyr. Låt oss hoppas på det senare.

För om inte, så har vi inträtt i ett alldeles nytt moraliskt läge för svensk sjukvård. Ett moraliskt moras, skulle jag vilja kalla det. Därför att det finns vissa yrkesgrupper som vi förväntar oss en viss moralisk hållning hos. Vi förväntar oss av piloter att de inte sätter sig fulla i cockpiten. Vi förväntar oss av domare att de inte är kriminella. Och av läkare och sjukvårdspersonal förväntar vi oss att de till varje pris försöker rädda liv. Ja, just det, till varje pris. Om läkare och sjukvårdspersonal plötsligt skulle få helt nya förhållningsregler, nämligen att de bara till nästan varje pris förväntas rädda liv, då har detta nästan faktiskt undergrävt allt vad läkaretik heter och har hetat ända sedan Hippokrates dagar. En relativisering på detta område vore djupt olycklig.

Och en sådan relativisering handlar faktiskt inte om en kostnad på tjugo miljoner. Den handlar om en kostnad på tjugo spänn om året per skattebetalare. Chefläkarens hållning kan i detta ljus knappast försvaras, men den motivering han ger blir begriplig. Om syftet var att föra ut frågan just sådan till den offentliga debatten, skulle jag till och med vara beredd att försvara det. Men tills vi vet vad som händer om två månader, så låt oss inte glömma fallet Kalle Dejemyr. För hans egen skull, naturligtvis, och för det principiella innhållet i hans fall.

Andra bloggar om: Kalle Dejemyr, läkaretik, Tegnér, hösten

En gång för länge sedan försökte jag låta bli att tänka. Förundrade mig över detta faktum att hjärnan alltid är igång, tänker djupa intressanta tankar eller en massa skit, beroende på inklination. Så jag gick i skogen och försökte låta bli att tänka. Det gick inte. Det går helt enkelt inte att låta bli att tänka. För om man verkligen går in för att låta bli att tänka, då tänker man ändå tanken att här går jag och försöker låta bli att tänka. Då försökte jag experimentera med att låta bli att tänka med så låg energi som möjligt, så att mitt låta-bli-att-tänka-tänkande liksom till slut skulle slockna, men det gick inte heller så bra, för jag tänkte bara mer och mer intensivt på med hur låg energi jag höll på att nedbringa mitt tänkande till intet. Inte ens då man somnar slutar den där tankeversamheten, för då drömmer man ju. I natt kom jag in ett rum i den okända lägenhet jag befann mig i, och där satt min mor, omgiven av nio gröna hundar.

Tankefrihet, är det frihet från att behöva tänka, eller är det friheten att komma in i ett okänt rum där ens mor sitter, omgiven av nio gröna hundar, eller är det friheten att tänka sig Muhammed som en rondellhund? Jag läser och läser om detta och kan inte komma fram till annat än att Lars Vilks är en idiot och folket på Nerikes Allehanda är dumma i huvudet och att alla muslimer som överhuvudtaget bryr sig om idioter och folk som är dumma i huvudet också de tänker lite fel och att detta anno 2007 är vad jag i egenskap av försvarare för vår heliga yttrande- och tryckfrihet samt tankefrihet patetiskt ska dra min lans för, jag som en gång bävade inför vad Giordano Bruno svarade de som ville bränna honom på bål för att han försvarade Kopernikus tokiga idé om att jorden snurrar kring solen och inte tvärtom: Maiori forsan cum timore sententiam in me fertis quam ego accipiam. Bra sagt, sköna ord, från den tiden då saker och ting fortfarande hade någon betydelse…

Ni, som dömer mig, är kanske räddare än jag, som tar emot domen. Så sa Giordan Bruno till sina bödlar. Jag själv är inte lika modig, det är jag väl medveten om. Jag skulle nog ha sagt: visst, det är solen som snurrar kring jorden, det vet väl alla? Och sedan tänkt som jag ville om saken, utan att avslöja det. Men Giordano Bruno brann verkligen bokstavligt för sin rätt att tänka fritt och ge uttryck åt sina tankar. Men det var som sagt på den tiden då saker och ting fortfarande hade någon betydelse.

Nuförtiden betyder ingenting något. De nio gröna hundarna som satt omkring min mor i drömmen är bara nio gröna hundar. Ingenting annat. Och jorden snurrar kring solen som snurrar med övriga stjärnor runt ett svart hål i mitten av vintergatan, som snurrar med övriga galaxer i något sorts elvadimensionellt rum i vilket fysikern Stephen Hawkins, vars bok “Universum i ett nötskal” jag just nu håller på och läser, är på jakt efter formeln som ska förklara allt. Kan inte Stephen Hawkins avlösa Muhammed som rondelhund? Mannen runt vilken allt snurrigt snurrar.

Själv menar jag att universum består av nio gröna och snurriga rondellhundar, vilka kommer att ta över allt om vi inte passar oss. Det borde Nerikes Allehande skriva om.

Andra bloggar om: rondellhundar, Stephen Hawkins, Muhammed, tankefrihet, yttrande- och tryckfrihet

Jag har många språk i mig och ibland funderar jag över dess oförenlighet, hur de rör sig i parallella plan och egentligen saknar beröringspunkter, även i de fall de till synes handlar om samma sak. Jag drömmer och det jag drömmer är ett språk som talar till mig på det sätt det måste tala, liksom vissa konstnärer uttrycker saker på just det sätt de måste uttrycka dem, och det slår an strängar i mig på ett sätt jag inte förstår, eftersom det hela tilldrar sig på ett språkligt plan som är väsentligt annorlunda än det plan på vilket jag förstår eller inte förstår. Det är olika slags diskurser. Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen i början av Freuds “Drömtydning”, men det var ungefär så här: drömmen talar om sådana saker som är tabu för själen, som själen därför inte kan möta uttryckt i klarspråk, utan endast i drömmens förvrängda form. Den psykoanalytiska metoden handlar bland annat om att översätta detta drömmens förvrängda uttryck till den analytiska diskursens klarspråk. Det var då jag läste detta jag bestämde mig för att psykoanalysen inte var något för mig. För om jag inte kunde acceptera själva utgångspunkten, så kunde jag knappast acceptera något annat heller. Drömmen säger det den säger exakt så som det måste sägas, den talar klarspråk, utifrån sina förutsättningar, på ett sätt som analysen bara i sina bästa stunder gör. Dessa diskurser är båda viktiga, har båda existenberättigande, men då den ena framhärdar i att vara en översättning av den andra, vilken påstås vara i grunden en förvrängning, då framhärdar den också i en hierarkisering av dessa olika diskurser; en hierarkisering som återkommer även i andra sammanhang, såsom vissa akademikers förhållande till konstverk i det de kallar analys eller vissa recensenter i det de kallar recension. Själva har dessa konstverk inte några andra ursäkter än att vara exakt det dom är.

Pfuiii! Så intellektuell har jag inte varit på länge.

Göran Rosenberg är en debattör jag gärna läser. Hans senaste krönika i DN är en välbehövlig reaktion mot en form av nervös ateism som jag länge haft svårt för. En form av alltför trosviss ateism, som därför blir lika trist som alla former av trosviss religion - eller ideologi för den delen - blir det. För lika illa som då vissa religiösa påstår sig veta varför vi finns, varför överhuvudtaget någonting alls finns och vad som är mål och mening med att vi ska finnas och hålla på med det vi håller på med, lika illa är det då ateisterna påstår sig veta. Själv håller jag mig till Döden I Bergmans “Det sjunde inseglet”, som på den där typiskt övertydliga femtitalssvenskan säger “Jag är ovetande”. För hur i helsicke ska vi kunna veta något om det där? Alltså: vetenskapen vet ingenting. Det som vetenskapen med åren utvecklat skicklighet i är förmågan att beskriva hur saker och ting ligger till. Teorin om Big Bang - om det nu är den som är det senaste skriket i skapelsemytologin, bygger i huvudsak på en väl underbyggd beskrivning av hur det gick till då allt blev till, men innehåller ingen förklaring till varför världen bigbangade just då i stället för att låta bli att bigbanga. Lika illa ligger det till med den religiösa föreställningen om Gud som en intelligent designer. Varifrån kommer den designern och vad är hans eller möjligen hennes bevekelsegrunder och varför kommer föreställningen om Gud som en designer ungefär samtididigt som det är som mest inne med design och det tjatas om design i vart och vartannat teveprogram?

Nej. Vi är ovetande. En gång i tiden, då jag läste mycket Camus, kom jag fram till att egentligen stör det mig inte att jag är ovetande. Däremot stör de trosvissa mig, gång på gång på gång. I helvete att ni trosvissa vet mer än vi vilsna ovetande gör! På senaste rean köpte jag en av fysikern Stephen Hawkins böcker, ska jag läsa med samma intresse som jag en gång läste Gilgamesh-eposet. Jag ska dö ovetande, men med ett förhoppningsvis bibehållet brinnande intresse för det jag är ovetande om.

Andra bloggar om: tro och vetande, religion, Rosenberg, ateism, camus, ovisshet

Om jag går till trädet och betraktar trädet och känner mig in i trädets liv så kanske trädet till slut börjar skriva en dikt i mig. Om jag sitter framför sjön och betraktar sjön och känner mig in i sjöns liv så kanske sjön till slut börjar drömma i mig. Om jag är med min kära och betraktar min kära och känner mig in min käras liv så kanske min kära till slut börjar leva i mig. Om nu min kära, sjön och trädet har tålamod med mig när jag sitter där inkännande och väntar. För träden, sjöarna och min kära har så mycket annat att stå i. Allt och alla har så mycket att stå i. Jag har så mycket att stå i. Och det myckna man har att stå i det står man väl i ända till den dag man ramlar ner och dör.

Andra bloggar om: träd, sjöar, kärlek

Nyheten om Ingemar Bergmans död nådde oss redan då vi var på semester i Finland men först nu i natt får jag veta att också Lars Forsell har dött medan vi var borta. Det känns lite konstigt. Hela den generation som var lite som fadersfigurer för mig är snart borta. Lars Ahlin, Lars Gyllensten, Bergman förstås, Werner Aspenström och nu Lars Forsell. Bort gå de…

Bergman fanns redan tidigt på skolchemat, “Det sjunde inseglet” skulle vi alla stifta bekantskap som en del av vår kulturella uppfostran. I dessa tidiga Bergmanfilmer talas en stram svenska som blir nästan lite komisk att höra idag då allt ska sägas lite coolt och med “vem-bryr-sig?”-accent. “Jag är döden”, kommer jag ihåg att den där figuren med svart huva sa till Max von Sydow. Som sedan spelade schack med samma figur och råkade slå till pjäserna och försökte med att han glömt hur pjäserna stod. “Men det har inte jag”, svarade Döden.

Lustig tanke det där att det är Döden som är den ständige världsmästaren i Schack. I Täby kyrka har Albert Målare kluddat dit temat nånstans där man går upp mot orgelläktaren, lite svårt att se för en besökare, men på Google går det naturligtvis att hitta bilden, vilket jag just har gjort. Här är den:

I går natt visades Fanny och Alexander. Jag tyckte jag sett en så många gånger så jag hade ingen lust att sitta fem timmar framför teven bara för att I B har dött, men ändå fastnade jag. Ända till slutet. Det är en så helt fantastisk film. Han var stor, vår käre Bergman.

I kväll visades dokumentären från Fårö. På finsk teve tittade sambon och jag igår på en intervju som Jörn Donner gjorde en gång. I bägge handlar det mycket om hustrun Ingrids frånfälle. I B säger at han är övertygad om att han kommer att möta hennes igen. Samtidigt som han bedyrar att han inte är religiös. Är det motsägelsefullt? Det kan nog hända att det är. Men jag förstår honom. Har själv också det där konstiga behovet av att tro på något som är så irrationellt att det inte ens kan kallas religion.

Andra bloggar om: Bergman, tro, religion