Som jag bäddar

En människa kan säkert under pressade förhållanden begå avskyvärda handlingar, men knappast pedofili, åtminstone inte i någon form som i sig inte vore att betrakta som ett övergrepp, alltså något man på något sätt tvingats till.

Den knepiga frågan är ju huruvida man bör betrakta pedofili som en medfödd läggning eller som något man går in i genom mer eller mindre medvetna val. Jag har inga kunskaper om detta och jag undrar om nån vet säkert hur det ligger till. Men om pedofili är en medfödd läggning, så inte är det så kul för dem som är på väg att bli vuxna och upptäcker att hoppsan! - jag tillhör tydligen de si och så många procenten av mänskligheten som dras till barn. Inget kul att komma ut med, precis.

Men det man talade om i ett Rapportinslag härförleden, som jag såg, var nog en annan kategori av människor, som porrsurfar därför att de upplever en känslomässig tomhet i sina liv, som porrsurfandet egentligen inte kan uppfylla, och som de därför fortsätter med ut i det mer och mer förbjudna, utan att egentligen ha någon “läggning” för detta. Jag brukar reagera för uppgifterna om hur mycket vissa människor laddar ner, att det ibland rör sig om så stora kvantiteter bilder och filmer att vederbörande måste ha varit fullständigt besatt av denna sysselsättning och ägnat sig åt den på heltid, och alltså egentligen inte haft något annat liv. Det där verkar mera handla om ett missbruksproblem, nämligen sexmissbruk.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad vi ska göra med våra pedofiler. Visst, jag vet, om någon av dem skulle gett sig på något av mina barn så skulle jag säkert velat mördat den jäveln. Å ena sidan detta, och å den andra: om si och så många procent av befolkningen faktiskt blir pedofiler, så hur ska vi förhålla oss till detta faktum? Vad ska vi göra av detta att en del av oss blir och förblir pedofiler? Och att det kanske inte är något som går att bota?

Någonstans måste det ju finnas någonting öppet även för dessa människor, dit de kan vända sig utan att bli fördömda som några fruktansvärda avskum. En pedofil kan ju antingen ge sig själv tillåtelse att utöva sin speciella sexualitet, och därigenom tvingas in i en härva av lögner för att försvara densamma. Eller också förbjuda sig själv att utöva sin sexualitet, därför att det är moraliskt orätt. De som väljer den senare vägen är fortfarande pedofiler, men ändå värda all vår respekt. Hur ska de leva sina liv och vilken hjälp får de att leva sina liv, som pedofiler vilka avstått från sin sexualitet? Detta tycker jag borde diskuteras lite mer än vad det gör.

Kamferdroppar bloggar om samma rapportinslag, det här inlägget var egentligen en kommentar till hennes text, men det blev så långt så det fick bli ett inlägg i stället.

Andra bloggar om: pedofili, barnporr, sexmissbruk

Det är bra när det man längtar efter inte är förhandenvarande. Det är jobbigt då det man längtar efter är förhandenvarande, och man fortsätter längta efter det. Eller efter något annat, som man förväxlat med det som inte var förhandenvarande, men som blev förhandenvarande utan att kännas särskilt förhandenvarande.  Det enda förhandenvarande just nu är tangentbordet, kring vilket ett hårstrå slingrar fråm num lock tangenten, via piltangenterna, för att lägga sin ände över ä:et och p:et. Händer borde vara för något bättre. Händer borde vara för något verkligt förhändervarande.

Det är så tråkigt att vi inte får någon snö. Snön är så vit och vacker och drivornas mjuka former är så mysteriösa. Det doftar också så speciellt då nyfallen snö täcker marken. Jag längtar efter den doften, efter nyfallen snö och det dunkelt vita man plumsar omkring i då man går i nyfallen snö.

Idag hade jag det frostiga gräset under mig och stjärnorna ovan då jag gick kvällsrundan med hunden. Har inte varit så vanligt på sista tiden.

Ordet tempel lär komma från latinets templum; jag vill minnas att med det ordet åsyftades från början inte ett rum med väggar och tak utan exempelvis en glänta i skogen, en helig plats, utan sådana tvära begränsningar som väggar och tak.

“Må en plats bli till för den som nalkas”, skaldade en av mina favoritpoeter, fransmannen Yves Bonnefoy. Visst händer det ibland att man mitt i skogen kommer på sig att man hamnat i ett sådant där templum, det är lite heligt på något sätt, fast det luktar fjolårslöv och lite räv.

Framför allt är det inte begränsat, inte inhägnat, inte privat, inte ägt av någon, inte inglasat, kanske inte ens namngett. Det är där friheten finns. Vilka förkrympta själar, som inbillar sig att friheten finns i något man kan äga. Ingen har satt sin flagga på de ställen där jag hittar mina högst tillfälliga tempel. Och där finns alltid plats för fler.

Andra bloggar om: privat, privatisering, inglasning, äganderätt, tempel, frihet

Så fort man börjar diskutera värde, och framför allt människovärde, så stöter man på en hel radda problem, därför att guldet och penningen är där hela tiden så allestädes närvarande, så att alla försök till ett penningoberoende värde förfelas, och sen finns det inte så mycket värde kvar att försvara. Dock vet jag att något finns, så jag vänder mig till Gunnar Ekelöf, poeten som brottats med värdeproblem och i en trådända av sitt funderande kommit fram till att “det som är boskap i mig är boskap också i andra”. Och som bland många fantastiska dikter skrivit den här, “Alkemisten”:

Jag söker ett värdelöst guld

ett guld som gör värdelöst

guldet, allt guld!

Med brända händer håller jag degeln på härden.

Jord, vatten, luft, eld!

Blå ande blåser bälgen på lågor av blod

de fyra ryttarna galopperar i natten

och alla de döda marscherar förbi

med slammer av de tillbakarullande årens larvfötter

seklernas gråsuggor som kryper fram under undanvältade hällar

där ännu skendöda spjärnar, bultar på kistlocket

vrider sig, äter sin träck

och dricker sitt vatten.

Det är först när de döda och levande möts

som Det Stora Felet skall uppenbaras -

Djävulsansiktena glimtar som skrämskott

Biskopen av Stockholm flaxar, förintas i håglöshet -

Écr. l’inf.

Ett sista krafsande med spräckta naglar

och du skall stöta på Ringen

du som de rövat på kropp och själ!

Ett sista spadtag

och du ska sätta ditt spett under kistan

du som söker ett värdelöst guld!

En dikt som är så oerhört mycket bättre än Coelhos bok “Alkemisten” Läs Ekelöf i stället för Coelho!

Och laga mat! Att göra en så kallad kolloidal lösning är nästan som att ägna sig åt alkemi. Man måste vispa ihop oförenliga ämnen, olja med vatten eller ägg, vispa snabbt som bara den med ena handen och droppa oljan olidligt långsamt med den andra. Har man tur så löser det hela sig, man får en kolloidal lösning, typ majonnäs, Béarnaise eller liknande gourmétsåser. Går det åt skogen skär det sig.

Som när man skriver blogginlägg. Får man ihop det ända till slutet, blir det bra. Annars skär det sig.

Andra bloggar om: människovärde, alkemi, kokkonst, kolloidala lösningar, Gunnar Ekelöf

I dagens Dagen kan man läsa att Jonas Gardell blir hedersdoktor i teologi. Lite kul, därför att han är en av alla dessa besvärliga typer som inte är en sådan ateist, som menar att kristendomen är en intellektuell styggelse som hemsökt oss i närmare tvåtusen år, och som därför är så lätta för kristna att avfärda, utan i stället en av dem som vill vara med, fast han är bög, fast han påstått att Gud förmodligen är en svart flata. Som motivering till promoveringen anges att: “Genom hela hans författarskap finns ett fokus på marginaliserade människor i utanförskap, som genomsyras av försvar för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter.” Så är det ju också med den där konstnären, vad det nu är hon heter, som till så mångas förtrytelse framställde Kristus som en marginaliserad transa. Elisabeth Ohlson Wallin, googlade jag just fram.

Själv är jag en sådan där hedning som inte kan befria mig från kristendomen. Därför att det finns en sådan fantastisk tanke i den religionen, nämligen ordet som blir kött. Ordet är hos Gud, men ordet blir kött, och genomlever ett människoliv “to the bitter end”. Allt det där är storslaget. Idéerna, de fantastiska, stiger ner mitt ibland oss, för att genomleva vårt bittra människoliv, stöta på patruller i form av cyniker eller lyckofantaster, genomleva hela skiten för att triumfera på korset, genom att dö på det precis som alla andra dör, utan att riktigt vilja det.

Det andra, uppståndelsen, hallalujakören, det himmelska paradiset, har jag alltid haft svårt för att svälja. Jag vill tro på att Gud blev människa för att han inte ville vara upphöjd, avskild från oss, utan att vi alltid skulle veta att var vi än hamnade, hur djupt ner, hur långt ute i marginalen, hur mitt ibland vad som samhället definitivt förkastar, så är Han med oss, eftersom han genomlevt ett människoliv ända därhän där det är som djupast skändat. Han delar våra villkor. Så vill jag se Honom, och så tror jag trots allt att han har en rätt så levande plats i mitt liv. Själva religionen behöver jag inte. Det är bara den i den formen tänkta tanken, som jag tycker om.

Därför kan Jonas Gardell gärna bli hedersdoktor i teologi, vad mig anbelangar. Han kan säkert en del om marginalisering och utanförskap. Och är dessutom lite rolig.

Andra bloggar om: religion, kristendom, Jesus, Jonas Gardell,

Men de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare,

de känner inte igen sig här.

Och de som tror att allt och alla kan köpas eller säljas,

de känner inte igen sig här.

Musiken som är sig själv i alla vindlingar,

ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark,

snigelspår och stålvajer.

Musiken som följer oss just nu,

uppför

djupen.

Jag tror inget jag läst har satt så djupa spår i mig som dessa rader av Tomas Tranströmer. En märklig poet. Jag har träffat så olika människor, men ingen som stiftat den minsta bekantskap med Tomas Tranströmers poesi har efteråt kunnat tala om den utan att få en kärleksfull glans i ögonen. Tranströmer! Nyligen såg jag ett teveinslag där poeten Marcus Birro fick möta den poet som betytt så oerhört mycket för honom. Birro är väl som jag, lite avig inför det där att beundra, falla på knä inför storheter, och det är ju inte heller det vi ska göra inför Tranströmer. Han är ju bara bokstaven T i den stora ordmassan, som det ungefärligen uttrycks i en av diktsamlingarna (jag får citera allt på en höft, ur minnet, för alla mina Tranströmerböcker står i bokhyllan inne hos älsklingen, som ligger och sover), han skriver poesi som är så enkel som en sån där sjö som kanske kallas göl och som man bara vet att den är djup men inte så konstig för det, eller också är det så att hans poesi är ett enkelt lod som mäter djupet på den där sjön som kallas göl på ett så självklart sätt att man efteråt inte riktigt förstår hur det gick till. Han “får till det”, som det heter, på ett så sällsamt exakt sätt. Raderna står där, på papperet, så självklara, och ändå med en sådan stark verkan att man inte är riktigt densamme efteråt, som innan man läste dem.

Så var det för mig med raderna ovan. De är ur dikten Schubertiana och de handlar om Schubert och om en stråkkvintett som denne skrev och också om ett verk för fyrhändigt piano. Kvintetten skaffade jag mig strax efter det att jag läst den här dikten och det är fortfarande ett av de starkaste musikaliska verk jag känner till. Ibland skrovlig och stark, ibland glittrande och vek, skriven av en kompositör som inte heller han var mer än en människa, som lär ha supit rejält varje kväll och somnat med glasögonen på, vilket Tranströmer får med i sin dikt, men som varje morgon ställt sig vid sin pulpet “varvid musikens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse”.

Så vad var det då som så fastnade i mig, då jag läste dessa rader? Det var helt enkelt det faktum att jag kände mig så oerhört lycklig och lättad, eftersom jag plötsligt visste att jag inte föraktade mig själv för att jag inte var mördare! Jag vet att det var den formuleringen som gjorde starkast intryck på den unge och rätt så oerfarne person jag då var. Men de andra raderna som står där, de vill jag gärna ägna en stunds funderande kring.

På den tiden tyckte jag det var så självklart att allt inte gick att köpa och sälja. Varför var det så viktigt? Vad var det jag ville värna, då jag hävdade denna integritet inför den även då ganska allomfattande marknaden? Allt har sitt pris, säger cynikern, det finns ingen som inte kan köpas, bara priset är tillräckligt högt. Kanske det, men vad är det man köper? Det är redan någon annan eller något annat än den eller det som inte lät sig köpas. Det är ungefär som när kontrollfanatikern går ända därhän att han tar ett liv (mördaren!) för att behålla kontrollen över en människa och plötsligt står inför sitt stora nederlag, därför att den som är död kontrollerar man inte längre. Det man har köpt är redan något köpt och väsentligen annorlunda än det som inte lät sig köpas. Om cynikerna säger “vad var det jag sa”, så har cynikern redan låtit sig luras, därför att cynikern “känner inte igen sig här”. Cynikern känner inte igen sig i det som inte gick att köpa, och måste därför förneka dettas existens för att få glädjen av att fortsätta vara cyniker.

Jag är glad över att jag känner igen mig där, i Tranströmers rader och i Schuberts musik, jag är glad över att jag inte föraktar mig själv för att jag inte är en mördare och för att jag ännu inte är övertygad om att allt eller alla går att köpa eller sälja. Man kanske måste börja tala om värde och kontravärde, eftersom ordet värde allt för mycket kommit att förknippas med det som kan mätas i pengar. Kontravärdet, det är det som inte kan mätas i någon som helst enhet. Som är en helhet eller ingenting alls. Människovärdet. Smaka på det ordet. Det är allt eller inget. Så fort man börjar gradera och mäta, har allt vad vi menar med människovärde förfuskats. Människovärdet är ett typiskt kontravärde, som vi bör hävda mot cynikerna, som tror att allt och alla kan köpas eller säljas. Det kommer alltid, till mångens förtrytelse kan jag tänka, att finns något kvar, som har så stark integritet att det inte låter sig privatiseras.

Andra bloggar om: Tomas Tranströmer, köp och sälj, människovärde, Marcus Birro,

Om kyrkan inte var så stel, har jag tänkt ibland, så skulle jag ha kunnat bli religiös. Sedan gick jag och satte mig vid Söder Mälarstrand och såg ut över de fyra kyrkorna jag hade i blickfånget. Clara, Riddarholskyrkan, Storkyrkan och Tyska kyrkan. De var för tillfället uppsluppna, så “i hatten” som man säger, så jag var tvungen att rita av dem. Så här höll de på:

Visst är de fina? I sådana glada kyrkor skulle man kunna viga vilka som helst som älskar varann. En Schenström skulle nog hittat en liten vrå där hon kunnat pussas ifred och äktenskap skulle bara grundas på hur äkta kärleken är mellan dem som vill ingå det.

Under hela den gångna debatten om homoäktenskap har jag tänkt på att det inte alls är längesen vi talade om oäkta barn. För att inte tala om horungar. Oäkta benämndes de barn som föddes utanför äktenskapet; fadern okänd eller på rymmen. Eller också rätt så känd, för jag vet att min egen far var far till ett sådant oäkta barn. Inte så kul att definieras som oäkta, kan jag förmoda. Och jag har också fått uppleva smusslet och hemlighetsmakeriet och det skamliga i alla dessa barn som blev till i alla fall, trots att alla var så moraliska på femtitalet. En halvsyster dök upp på min fars begravning. Jaha, hej på dej du. Hade aldrig sett henne. Man kände hur det satt i henne, detta att ha varit en oäkting. Vilket grymt och hycklande skick att definiera barn man hade på detta så goda femtitalet och decennierna däromkring!

Idag finns barn med ensamma mammor och ensamma pappor, men ingen skulle komma på den bisarra idén att kalla dessa barn för oäkta. De är naturligtvis lika äkta som alla andra barn, och när vi nu har en debatt om huruvida äktenskapet får kallas äktenskap om de som ingår det är av samma kön eller inte, så vill man så ofta att vi ska tänka på barnen. Så låt oss då tänka på barnen! De finns nämligen redan och frågan är om vi ska vara lika korkade och hycklande inför dem som vi var inför alla dem som vi stigmatiserade som oäkta för ett halvt sekel sedan. Allt handlar om vilken attityd vi kommer att ha till dem. Det finns hur goda prognoser som helst för dessa barn - det visar barnen med ensamma mammor idag, som har en fullt ut accepterad ställning som barn, och så borde målet vara också för de som föds i samkönade äktenskap. Det finns det som är falskt och det som är äkta , låt oss satsa på det äkta - för barnens skul!!!

Gör vi det, så kommer kyrkorna att bli glada och dansa för oss när vi tar vår morgonpomenad på Söder Mälarstrand. Jag lovar!

Andra bloggar om: kyrkan, kyrkor, religion, äktenskap, samkönade äktenskap, oäkta barn

“The purpose of dialogue between faiths is not to change the other, but rather to deepen the experience of one’s own faith. Through greater understanding and appreciation of each other’s faith, the Hindu becomes a better Hindu, the Muslim becomes a better Muslim, the Christian becomes a better Christian, the Jew a better Jew and the Buddhist a better Buddhist.”

sa den kloke Mahatma Gandhi. Skulle man inte kunna lägga ateister till den listan? Det blir lite tröttsamt att följa den form av aggressiv argumentering, som framför allt Förbundet Humanisterna fört på senare tid, och som Humanistiska Förbundet i sin tur bestridit. Jag, som aldrig haft en gudstro, som hållit mig skeptisk till alla läror och alla böcker som påstås vara “heliga” och därför innehålla någon sorts “evig” sanning, jag skulle trots denna grundinställning inte vara den jag är utan det ständiga umgänge jag haft med kristna teologer, muslimska sufister och BaghavadGita, Lao Tse och de zenbuddhistiska japanska haikudiktare som jag älskar så mycket att läsa. Det förefaller mig naivt och nästan som ett slags kulturell stympning att ge all den levnadsvisdom på båten, som de olika religionerna står för. I doktor Alazerius blogg, som jag gärna läser, får jag veta att årets nobelpristagare Doris Lessing är djupt influerad av sufismen. Förvånar mig inte! Jag har svårt för att tänka mig att någon konst skulle kunna fungera utan ett levande förhållande till någon av de andliga traditioner som fört vårt tänkande framåt.

Detta hindrar mig inte från att se det uppenbara värdet i det vi kallar vetenskap. Vetenskap grundas på forskning där de teser som ställs upp ska kunna prövas empiriskt och därigenom verifieras eller falsifieras. Detta har naturligtvis ett värde i sig och bör därför inte beblandas med trosfrågor. Den vetenskapliga metodiken är det som definitivt bör ligga till grund för vår skolundervisning, därför att för den som vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig, är den vetenskapliga metodiken oslagbar.

Men den som vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig, måste också ibland våga tänka i ovanliga och ibland på snudd till bisarra banor. Ett sunt förhållande till mystik och religion tror jag inte verkar hämmande på denna förmåga. Att göra oss urarva denna vår djupa kulturella erfarenhet vore därför bara olyckligt. Det skulle heller inte befrämja kampen mot det som så många upplever som en verklig fara, nämligen det fanatiska hävdandet av en enda sanning: den som jag och mina trosanförvanter besitter.

Andra bloggar om: Tro, vetenskap, religion, Gandhi, sufism, mystik

När man finns alldeles för mycket borde man kunna evakuera sig. Hösten är vacker med sina färger, alla nyanserna mellan gult och rött. Älsklingen fyllde år häromdagen, jag köpte en guckuskoblomma i födelsedagspresent åt henne. Två mörklila guckuskor. Med sådana skor borde man kunna smita ut bakvägen ur sitt eventuellt alldeles för uppblåsta jag och vara bara en färg bland färgerna, en nyans bland nyanserna. När man går i skogen kanhända man kommer därhän att man inte är riktigt säker på om det är jag som går i skogen eller om det är skogen som går i mig. Då är man nästan fri.

Andra bloggar om: frihet, orkidéer, skor