Som jag bäddar

Så här mitt i natten blir jag varse att det rasar en poesidebatt i kungariket. Jag läser Johan Lundbergs pinfärska debattinlägg i Expressen och undrar över hur ensam den karlen kan vara, som kan leverera en sådan njutbar ilska! Det hela började för min del på Marcus Birros blogg, som jag läser av och till och som i natt ledde mig till Malte Perssons poesi och till denna genomfalska recension i Svenskan, vilket lite vidgar Johan Lundbergs tes om ett kotteri som recenserar varandras verk till något mera omfattande, helsicke vet egentligen hur man ska uppfatta det. Men när jag läser inledningen av recensionen så storknar jag inför den fullständigt ohämmade, lismande inställsamhet varmed recensenten förhåller sig till följande rader, vilka jag får förutsätta är rätt citerade:

Vilken frågespalt kan svara på
hur hårt en skådespelare måste slå
sin garvsyrade känslas tändstål

mot den kärva tidens molngrå flinta
för att antända den fuktiga stubin
vars bomb tänks att förinta
klosterdagarnas förkalkade rutin

Denna överlastade och haltande barock med föga originellt bildspråk - för tändstålet mot flintan för att antända stubinen känner väl de flesta igen, även om poeten öser på med en del adjektiv, såsom “garvsyrade” och “molngrå” - får alltså recensenten att utbrista sin hyllningskör till en poesi som “utnyttjar alla de poetiska medel som står till buds, och det med besked; rytm, rim, ljudlikheter, metaforer, ordlekar, hela baletten”. Han kunde väl åtminstone utelämnat “rytm”, eftersom ovan citerade rader har lika mycket rytm som ett gäng elefanter som försöker dansa mazurka!

Att lustmörda poesi är inte min favoritsysselsättning, jag älskar i själva verket företeelsen som gett mig så mycket: att drabbas av en rad vars elegans, vars liv och vars tankeinnehåll sänder en mobiliseringssignal genom hela ens kropp kan få mig att darra av djup och innerlig tacksamhet. Men dessa taffliga, knackiga, enbart förment originella alster, som de senaste åren lyfts fram av en feg och hållningslös kritikerkår i framför allt DN och Expressen, gör mig beklämd. Johan Lundbergs ilska är som en frisk vind genom detta rikes alltför instängda kulturetablissemang, som år efter år rapat upp sina inställsamma och räddhågat medhårskammande recensioner.

Andra bloggar om: Johan Lundberg, Marcus Birro, Malte Persson, poesi, recensioner, poesidebatt

och galler och annat instängande har det ju ofta skrivits om och klagats över. Fröding har skrivit om det galler som visar sig smitt i honom själv och som kommer att ge vika först då han själv krossas. Rilke har skrivit om pantern som inte ser annat än galler bakom galler och som får en ynka känsla av frihet bara då någon bild råkar slinta in genom stänglarna och glida ända in i hjärtat. Själv har en nyutkommen bok av Kavafis, som även förra blogginlägget handlade om, aktualiserat känslan av instängdhet. Någon eller något har byggt murar också kring Kavafis och han skriver om dessa i lika hjärtskärande ordalag som Fröding och Rilke:

Utan förbarmande och utan hänsyn, utan skam
har man byggt murar upp omkring mig skyhögt.

Nu sitter jag här med min hopplösa förtvivlan.
Ej tänker jag på annan sak: min håg förtärs utav mitt blinda öde.

Jag hade ju så mycket att beställa utanför.
Ack varför, när man byggde murarna, gav jag ej akt därpå?

Men ej ens buller eller ljud från byggarna jag hörde.
Utan att märka något blev jag skild från yttervärlden.

Det är den första dikten i Kavafis’ samlade publicerade dikter, som gavs ut på åttitalet i nyöversättning av Gottfried Grunewald.

Mitt eget allra första minne från nyhetssändningarna på teve är minnet av Berlinmuren. Hur man först byggde ett taggtrådsstängsel och sedan, då inte det räckte, en riktig mur. Jag såg aldrig muren, bara resterna av den, då jag kom till Berlin strax efter den rivits. Och sen kom jag till en hälsokostaffär någonstans på vischan i Frankrike, där man sålde något som hette “Berlin wall” och som helt enkelt bestod av pulvriserad berlinmur. Att intas för den som ville ha lite ångest. Vad man nu skulle med det till…

Kavafis homosexualitet i en omgivning där upptäkten av densamma skulle kunna leda till att det gick riktigt illa för honom, måste naturligtvis varit avgörande för hela hans livskänsla. Det finns en fruktansvärd bitterhet i raderna ovan, som bör ha skrivits då han ännu var ung. Men det finns också en hetta i de erotiska dikter han under hela sitt författarskap varvade med de lärda poemen från den hellenistiska historien. Här är en av dem, från samma bok:

Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig -
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå åter rusar genom blodet;
när läpparna och huden minns
och känner händerna som om de rörde vid på nytt.

Vänd ofta åter och grip tag i mig om natten
när läpparna och huden minns…

Jag har inte kunnat låta bli att undra över hur Kavafis poesi skulle ha sett ut om han kunnat “komma ut ur garderoben”, om den där hettan och upphetsningen på något sätt är knuten till att göra något förbjudet, något som är förenligt med livsfara. Eller om i så fall något annat i hans karaktär hade föranlett detta hänsynslösa byggandet av murar omkring honom. Omkring mig började man bygga Berlin wall redan när jag var liten och jag har väl hållit på och hackat på den sedan dess. Och hunnit inandas en hel del damm…

Men murar har också rivits. En massa människor var väldigt glada i Berlin då detta begav sig.

Andra bloggar om: murar, Berlinmuren, Kavafis, Rilke, Fröding, poesi

Den här recensionen väcker minnen! Det var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, som väckte den vilsne och romantiske tonåring jag en gång var och fick mig att tro att jag var menat till något annat än den utstakade framtid jag i egenskap av gymnasist på teknis bävade inför. Jag skrev en uppsats i svenska om böckerna och bestämde mig för att jag skulle dit. Till Alexandria alltså. Så snart som möjligt.

Jag kom också till Alexandria, så fort jag gått ut gymnasiet, och mitt liv blev också mycket mer förvirrat än för de flesta ingenjörer in spe jag hade som klasskamrater. Men från dessa böcker bär jag också med mig min första bekantskap med Konstantin Kavafis, i Durrells böcker kallad “Stadens poet”, och när jag tycker jag inte kommer någonstans i mitt irrande så läser jag gärna Kavafis:

Du säger till dig själv: Jag reser snart
till något annat land, ett annat hav,
till en stad långt skönare än denna
någonsin kan ha varit eller hoppas bli -
här stramas snaran åt vid varje steg;
ett hjärta begravt i en kropp, obegagnat;
hur länge, hur länge måste jag stanna här
inspärrad bland dessa den alldagliga tankens
trista utmarker? Varhelst jag ser nu
stiger svarta ruiner av mitt liv i sikte.
Så många år har jag vistats här,
slösande och förödande, och ingenting vunnit.
Det finns intet nytt land, min vän, intet
nytt hav; ty staden kommer att följa dig,
Du kommer att vandra på samma gator i oändlighet,
smyga genom samma själsliga förstäder från ungdomen till ålderdomen,
vitna i samma hus till sist -
staden är en bur.
Inga andra platser, ständigt denna
din jordiska landkänning, och det finns intet skepp
som för dig bort från dig själv. Ack, förstår du ej
att alldeles som du förslösat ditt liv på denna
enda jordlott, har du förslösat dess värde
överallt nu - över hela jorden?

Dikten “Staden”, här i Hjalmar Gullbergs översättning, den ende som, mig veterligt, presenterar Kavafis’ dikter på en någorlunda njutbar svenska. Recencenten i Svenska Dagbladet är inte så imponerad av de nya, nu utkomna översättningarna. Gottfried Grunewald nämns som den store introduktören, och visst är hans översättning av Kavafis’ samlade verk en gärning som förtjänar all respekt, men hans språk är tyvärr lite stelt och ganska fjärran från originalens musikalitet. Jo, jag lärde mig så pass mycket grekiska en gång att jag kunde läsa originalen, som Grunewald generöst låtit vara med i den bok, som står bland klenoderna i min bokhylla. Bilden på kavafis är hämtad från dess omslag.

Andra bloggar om: Lawrence Durrell, Kavafis, poesi

I morgontidningen läser jag en recension av en ny klippbok med texter av Olof Lagercrantz. Ännu en bok att sätta upp på önskelistan!

Lagercrantz är en av våra stora stilister. Hans böcker om Dante, Strindberg, Conrad och många andra har jag läst med stor behållning. Men han var också hatad. Av många. Själv hade jag en kort brevväxling med Sven Stolpe, en gång i tiden, som handlade om synen på Dante, den slutade med att Stolpe skickade mig sin hatbok om Olof Lagercrantz. Det var inte bara på högerkanten han lyckades skaffa sig ovänner. Även Lars Ahlin kände sig överkörd efter att ha fått några artiklar refuserade.

I den nya klippboken ska några av de mest kontroversiella artiklar Lagercrantz skrivit finnas med, nämligen de som handlade om Kina, dit Lagercrantz åkte strax efter kulturrevolutionen. Så här i efterhand ser man ju vilken missbedömning han och många andra gjorde av Mao och den kinesiska kommunismen. Dock borde de nyliberaler som hyllar dagens Kina, fortfarande kommunistiskt men med kapitalistiska reservat i form av de ekonomiska frizoner, där fullständig rättslöshet råder för de som arbetar, besinna att domen över dessa hyllningskörer förmodligen kommer att bli lika hård i framtiden, som den som nu fälls över Lagercrantz och hans meningsfränder. Det är inte lätt att se det man har mitt framför ögonen.

“Havet, det är så stort”,

sa det osynliga barnet

som nyss blivit synligt.

“Jo”, sa muminpappan,

“det är en massa vatten.”

Så mycket vatten

kräver just så få ord.

Kärleken är ju lite sådär att efter förälskelsens galenskaper måste den utsättas för vardagens nötningar. Så nöts den sönder och det är ju tragiskt. Men under nötningsprocessen är det som om det kan inträffa ett andra mirakel, då någonting nytt och oväntat visar sig under det som nötts bort. Kanske är det det som är den verkliga kärleken, det som finns kvar när förälskelsens förblindelser nötts bort?

Det som länge hållit ut
mot rost och föroreningar
det brinner som kvinnligt silver

Det där är vad jag kommer ihåg av ett försök jag gjorde en gång att översätta några rader ur en engelsk översättning av en dikt av den ryske poeten Osip Mandelstam. Och så kommer jag ihåg att Tomas Tranströmer skrivit något om nötningen, var det inte i sista dikten i samlingen Sanningsbarriären? Och så tänker jag till sist på nötningen hos gamla verktyg med träskaft, hur den gör dem alldeles blanka och silvriga.

Och så skriver jag om det här och det är nästan som om jag brinner som kvinnligt silver.

När jag var i Paris en gång för längesen gick jag och köpte en litterär tidskrift, som jag fortfarande har kvar. Därför att just i den fanns det så mycket, som senare har varit viktigt för mig.

Det var ett specialnummer om Jean Paul Sartre. Den gamle filosofen hyllades av den ene efter den andre, men den som fångade mitt intresse var en latinamerikan, vars namn jag aldrig tidigare hört, som inte stämde in i hyllningskören. Han hakade upp sig på den berömda repliken ur dramat “Inför lyckta dörrar”: l’enfer, c’est les autres, helvetet, det är de andra, kanske det som oftast citerats av det som Sartre skrivit. De andra, menade denne latinamerikan, de är inte bara ett helvete, de är vår horisont, de är de, förutan vilka vi själva skulle falla ihop till ett tomt intet, för det är bara i kommunikationen med de andra som jag själv kan bli till mig själv.

Han hette Octavio Paz. Det var mitt första möte med denne blivande nobellpristagare.

I samma tidskriftsnummer fanns också en artikel om Martin Buber. Hade jag heller aldrig tidigare hört talas om. “Allt verkligt liv är möte”, läste jag för första gången i fransk översättning i den där tidskriften, och tog det genast till mitt hjärta. Sedermera hittade jag min nuvarande sambo i Tensta, Stockholmsförorten som är så förtalad. Låt mig bara säga, att i tunnelbanestationen i Tensta kan man läsa en hel massa texter, däribland denna, av Buber. Och att körsbärsträden blommar om vårarna, på vägen mot vattentornet. Och att där, alldeles nära vattentornet, där bodde hon.

De andra är verkligen ett helvete ibland. Men de är också vår horisont. Och utan möten hade vi nog inte mycket till verkligt liv.

Den här helgen celebrerade jag våren genom att premiärcykla till jobbet, en go känsla! Sund själ i en sund kropp som det heter. Våran sjö börjar bli isfri och det sticker upp krokusar och annat trevligt ur markerna. Sambon och jag har fått för oss att sätta ständigt nya rekord i hur tidigt och sent på året vi tar vårt första och sista dopp, 5:e maj är rekordet för premiären hittills. Får se om vi kan spräcka det i år.

En kommentar nedan från Jimpan har fått mig att tänka på Salman Rushdies Satansverserna. Jag köpte den på engelska så snart rabaldret kring den startade. Den är onekligen så utmanande att man förstår att författaren fick en dödsdom på sig. Men det den utmanar är egentligen inte religionen, utan makten.

Själva idén, att två av verserna i koranen skulle ha dikterats inte av Gud utan av Satan, formulerar nämligen en osäkerhet i kontakten mellan Gud och människa. För om vi inte är säkra på om det är Gud som dikterat den heliga skriften - jag talar nu i generaliserande ordalag, för dessa tankegångar kan appliceras på vilken religion som helst - då måste var och en ta ställning till texten. Och om präster, mullor eller vanliga lekmän påstås ha en inte omedelbar kontakt med Gud, utan en kontakt som bygger på tolkningar och ställningstaganden, då undergrävs naturligtvis dessas makt. Exempelvis kan ju inte George W Bush vara helt säker på att det var Gud som sa åt honom att bomba Irak. Det kan ju ha varit Satan, vilket till och med verkar troligt med tanke på vilket helvete dessa bombningar skapat.

Rushdies bok angriper därför egentligen inte religionen, utan en typ av maktstruktur som åberopar sig på religionen för att legitimera sig själv. Den är därigenom väsensskild från de så kallade Muhammedkarikatyrerna, som bara var ett utnyttjande av vår hårt tillkämpade tryckfrihet, för att håna någon miljard människor för deras religiösa tro. Även i detta fall riskerade i och för sig upphovsmännen liv och lem, men aldrig så mycket som Rushdie, som utmanade verkliga maktstrukturer.

Jag har stött på många människor som förvisso har en innerlig tro men också en ödmjuk och osäker kontakt med den Gud de tror på. Med sådana människor har jag alltid kunnat föra en dialog, trots att jag själv inte är troende. Men med dem som åberopar Gud som försvarsadvokat för sina värderingar är det svårare. Värderingar är mänskliga, de kan förvisso vara tolkningar av det någon upplever som det gudomliga i eller utanför oss, men de måste ändå stötas och blötas människor emellan, med argument och motargument.

Detta tänkte jag på i går morse när jag knegade hemåt på min cykel och ett lite kallare väder var på väg. Med regn.

Som ung älskade jag Hermann Hesse. Det var jag ju inte så ensam om. Nu när jag är lite äldre kan jag tycka att de flesta böcker av Hesse är lite sagoaktiga, ungefär som Tolkien. Tror att väldigt många Hessefans också var Tolkienfans.

Han har ett underbart språk. En gång i tiden när jag hade influensa eller nåt, läste jag flera av hans böcker på tyska. De flyter så väldigt bra, han är helt enkelt en lättläst författare. Ungefär som vår egen Pär Lagerkvist, som ju också tyckte om att återberätta gamla tidlösa berättelser ur bibeln eller från andra uråldriga källor.

Det blir lite pastellfärgat. Om jag nu ska värdera vad jag läst av Hesse, så okej, somt är verkligen bra. Siddharta är en bra bok. Annat är dåligt. Glaspärlespelet, exempelvis, är en riktigt gräslig bok. Däremellan grupperar sig det mesta, utom en bok, som sticker ut, nämligen Stäppvargen. Den boken drabbade mig verkligen, då jag första gången sträckläste den. Det verkar vara den enda av Hesses böcker som blev lite närgången mot författaren. Alla de andra har en distans, de är vackra som Siddharta eller tråkigt pompösa som Glaspärlespelet. Men Steppenwolf har nerv i sig! Den handlar om konflikten mellan det man vill vara och det man verkligen längtar efter att vara. En favoritbok, som jag visserligen inte läst på ett tag, men som jag tror fortfarande håller.

Den finska poeten Saarikoski skrev i en dikt att livet givits oss för att noga överväga i vilken ställning vi vill förbli döda. Ja - man måste ju bädda väl och se till att lägga sig väl till rätta för evigheten. Jag skulle vilja bädda varje dag. Inte min säng den bäddar jag aldrig, då får man bara mera kvalster i den har jag hört. Jag skulle vilja bädda inför evigheten. Låter pretentiöst va? Jag är lite pretto ibland.

Jag får såna idéer hur jag skulle kunna bädda. Snön kom i massor och det blev så vitt och fint. Snön gjorde mig glad. Jag tänkte att så vitt och fint skulle man kunna ha överallt. Vita mattor och gardiner. Vitt tangentbord. Avpigmenterade kroppar. Vita klakan. Så skulle jag kunna inreda min evighet.

I snön går jag med tankarna smågnolande. På nära håll ser jag snökristallerna gnistra i solen. Dom är så många. En snödriva är i själva verket en jättelik kollektiv skapelse. De lägger sig till rätta i en formation, snöflingorna, och så har de blivit en driva. Som när man spelar flöjtstämman i en orkester och ingår i den stora helheten. En berusande känsla.