Som jag bäddar

Ang Lee har en ny film på gång, hörde jag ikväll på nyheterna. En erotisk thriller. Det är fascinerande hur denne filmskapare gör filmer som alls inte liknar varandra men som ändå blir lika kanonbra varje gång. Det får mig att fundera över det här med konstnärlig identitet. Hur kvalitén på ett konstverk på något sätt jag aldrig riktigt begripit är knutet till en konstnärlig identitet, en igenkännbarhet, så att jag, för att ta ett exempel, bara efter att hört några toner av ett dittills okänt verk känner igen att det där är ju Bach. Så är det också med vissa filmskapare. Om jag fått se en scen ur Roy Anderssons “Du levande”, utan att någonsin sett den och utan att veta att killen hade en ny film på gång, så nog skulle jag rätt säkert veta vem som är upphovsmannen. Men Ang Lee? Skulle jag, om jag sett Broakback Mountain, kunnat gissat mig till vem som gjort den, om jag tidigare bara sett exempelvis “Crouching tiger, hidden dragon”? Eller om jag bara kände till “The Hulk”? Ytterst tveksamt.

Det kan förefalla som en del konstnärer når ett mästerskap genom att gång på gång göra samma grej men varje gång göra den helt och hållet på nytt. Medan andra är tvungna att ständigt bryta med den de varit och göra helt andra gejer än de tidigare gjort, för att på det sättet hävda ett slags antiidentitet: jaglöshets- eller etikettlöshetsidentiteten. Tomas Tranströmmer skriver samma dikt från början av sitt författarskap till slutet, men den är varje gång lika ny, lika fantastisk. Gunnar Ekelöf växlar ständigt, från surrealism till klassicism till absurdism och till slut ett slags senmodernism, hela tiden i rastlös jakt på den Ingen han i verkligheten är. Polarna Pablo Picasso och George Braque målade i sin ungdom tavlor som var så lika varandra att det i vissa fall var nästan omöjligt att avgöra vem som målat vad. Det var på den tiden de uppfann, eller kanske upptäckte, kubismen. Sedan gick de skilda vägar, Braque målade sina Braquetavlor livet ut, medan Picasso kastades mellan sina olika “perioder” och ibland även han, som en hyllning till den gamle vännen, kunde måla en riktigt perfekt “Braque”.

Har en del människor en enda identitet, medan andra äger ett slags multiidentitet? Eller har vi bara olika vägar för att spåra det där som vi tycker är “jag”? Och när vi tror oss vara alldeles nära det där som är jag, så faller vi ner genom ett hål, som Alice, och får börja om från början?

Andra bloggar om: konst, identitet, Ang lee, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Picasso, Braque

Så är det dags igen att sitta och fundera över vem som får det. Tranströmer? Vet inte om någon skulle förtjäna det bättre! Även om kinesen Bei Dao är en jäkligt bra poet, så är det ju så att han inspirerats starkt av - ja just Tranströmer. Men så finns ju han som jag själv så gärna velat unna det, syriern Adonis. Det var ju så att araberna gav oss rimmet en gång i tiden, det spreds från den arabiska kulturen till de provensalska trubadurerna på elvahundratalet, och sen rimmade våra poeter i ungefär ett millenium, tills någon kom på den fria versen, dvs friheten från att rimma. Adonis var en av de arabiskspråkiga poeter som inspirerades av denna frihet och som därmed införde den fria versen i den arabiska poesitraditionen. Så byts det och influeras det i det ständigt fortgående utbytet mellan kulturer, som bara dårar vill hämma.

Sedan finns det ju naturligtvis andra. Någon talade sig varm för Joyce Carol Oates, som jag inte läst så mycket, men som säkert är bra. Och så finns det naturligtvis alla de som jag aldrig någonsin hört talas om. Eller de totalt oväntade. Lars Norén? Vilket liv det skulle bli! Bob Dylan? Många polare som skulle bli glada över det valet! Astrid Lindgren, postumt? Näää… Hellre då till Pippilotta direkt.

Men om i morgon ständige sekreterare Horace kommer ut och säger att årets bla blabla är Tomas Tranströmer, så tror jag få skulle sörja. Då skullr det gå till en poet somverkligen betytt något i väldigt mångas liv.

Andra bloggar om: nobelpris, Tomas Tranströmer, Adonis, Joyce carol Oates, Lars Norén, Bob Dylan

Lövhögar samlas
hur mycket det än blåser.
Konspirationer?

Andra bloggar om: hösten, konspirationer

Idag fick jag mitt första brev från Gunnar Ekelöf-sällskapet. Var en liten stundens ingivelse att jag gick med i detta sällskap härförleden. Har aldrig känt mig riktigt som hemma i sådana där sällskap, som verkar aningen för fina för mig och vars finhet jag kan känna nästan tar udden av det jag älskar hos föremålet för sällskapets intresse, alltså i detta fall Ekelöf.

Men nu är jag med och har blivit inbjuden till en dag med föreläsningar och middag på Sigtunastiftelsen. Om jag skulle ta mig dit och se om jag kan föra mig bland alla dessa andra sällskapare. Se kulturell ut, inte somna om det blir för tråkigt, äta fint med servietten i knät och inte spilla på min vita skjorta. Kanske skulle det vara kul.

Ekelöf har jag älskat så ärligt så jag inte har några som helst problem med att vara med i sällskapet av den anledningen. Jag har himlat med ögonen då jag läst om hur strimman av aftonrodnad skrider mot morgonrodnad och om havet av hundlokor skummande grönvitt i sommarnattsdunklet. Jag har suttit i ett dike i kanten av Borås och skrattat mig igenom diktsamlingen “Strountes”. Jag har bävat och andats häftigt inför vad “Non serviam” betyder. Jag har tagit till mig att den som förlorar är inte riddaren, och inte draken, men alltid jungfrun. Den där poeten har alltid funnits där, nånstans. När jag läste bibeln, tredje mosebok, den där tråkiga med uppräkningar av alla regler som den rättrådige måste följa, och kom till stället i kapitel 13 där det står att

40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, så är det vanlig bakskallighet; han är ren. 41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet, så är det vanlig framskallighet; han är ren. 42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en rödvit fläck uppstår, så är det spetälska som har brutit ut på det skalliga stället, baktill eller framtill. 43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner, att den upphöjda fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga kroppens hud, 44. så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara honom oren, ty han är angripen på sitt huvud. 45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg, och han skall ropa: “Oren, oren!”

så kom jag att tänka på Gunnar E. Jag tänkte mig att när han läste detta så skrattade han först, greps sen av en irrationell oro och blev tvungen att resa sig för att mönstra sitt huvud i närmsta spegel. “Hehe”, lät han, satte sig sedan vid skrivbordet och skrev följande dikt:

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

vilken han, efter att ha uppdaterat tredje mosebok till femti- sextitalets Sverige, döpte till “Perpeetum mobile”. Så skulle det kunna ha varit med tillblivelsen av denna underbara dikt. Skallig var han i alla fall, rätt så tidigt i sitt liv, både fram och bak:

och en förbannat bra poet var han.

Andra bloggar om: Gunnar Ekelöf, poesi, skallighet

Lars Forsells bortgång kom lite i skuggan av Ingmar Bergmans, men nu när det lugnat sig lite kring den senare börjar minnesprogrammen om den förra visas. Han var en fin poet. Som kärlekslyriker har han följt mig ända sedan jag som tonåring läste den här dikten:

Det enda vi har är varandra

varandra varandra varandra

vi är ett dubbelskrik.

tills jag i min begynnande medelålder lästa detta:

Så är du hos mig, käraste, tillbaka

från din långa resa äntligen.

Lärde jag mig tvånget att försaka

alltför väl? Mitt väsens port är stängd

för den svåra makten att begära.

Minnet söker sig till det förgångna

där min längtan och min lust är fångna

som om det vore där du bor, min kära.

Och inte här där jag kan röra vid dig,

ditt tunga bröst, ditt hår, ditt skötes delta,

rida dig nu och intill gryningen

och famna dig som eld och drunkna i dig,

du som var hamn och hav och havets sälta.

Jag saknar dig. Jag saknar saknaden.

Två dikter som sinsemellan är så olika, men som bägge berört mig starkt. Lars Forsell skrev inte bara kärlekslyrik, inte bara lovsånger till bröst som är som svalor som häckar, han skrev också dikter om kärlekens komplikationer och smärta, vilka han lyckats fånga i sina dikter som få andra. Och så skrev han förstås om “de fattigas piano”:

De fattigas piano -
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Läs gärna mer om denna översättning av en Léo Ferré-låt och överhuvudtaget Forsells engagemang i fransk kabaré-kultur i Enn Kokks blogg, som har ett fint inlägg om just Forsell.

Andra bloggar om: Lars Forsell, poesi, Léo Ferré

“Perfume of embraces all him assailed”. James Joyce har ett ibland oerhört förföriskt språk. “With hungered flesh obscurely, he mutely craved to adore”. Ett underbart ställe i slutet av Ulysses, den där långa monologen som blev så berömd, därför att med den uppfann Joyce det som sedermera gått under benämningen inre monolog, eller stream of conscience, det där när vi tänker utan att reflektera över vad vi tänker på, bara låter det flöda. Joyce är här redan på väg mot Finnegans wake, där Anna Livia står för flödet, ett namn som rymmer så mycket, såväl Livius, för att knyta namnet till historiens flöde, som River Liffey, som rinner genom det Dublin som Joyce bara fysiskt lämnade men som han ständigt strosade omkring i i sina romaner, samt Anna Perenna, den romerska gudom som gömmer sig i den eviga floden, såsom Ovidius beskriver i raden “Amne perenne latens Anna Perenna me vocor; Gömd i den eviga floden Anna Perenna jag heter”. Också om henne skriver Joyce förförande vackert: “In the name of Annah the Allmaziful, the Everliving, the Bringer of Plurabilities, haloed be her eve, her singtime sung, her rill be run, unhemmed as it is uneven!”

Om detta får jag skriva i stället för att återge det där Basho-citatet jag utlovade i förra bloggposten, eftersom jag inte hittar den där lilla Basho-boken. Men det handlade om att den som vill skriva en dikt om ett träd, måste gå till trädet, betrakta det länge och koncentrerat, så att dikten till slut av sig själv formuleras någonstans djupt därinne i dess grönska. Så här på sommaren älskar jag att ligga på någon gräsmatta och betrakta träden underifrån, det blir nästan en katedralskänsla, grenverk efter grenverk ända upp till toppen och mellan grönskan den blåa himmelen. Det bästa perspektivet är underifrånperspektivet, om det så handlar om kultur, natur eller samhällsfrågor.

Andra bloggar om: perspektiv, basho, Joyce, litteratur, poesi

Efter mycket bläddrande i den i förrförra inlägget nämnda boken med Wallace Stevens’ dikter har jag till slut hittat den sökta dikten; The snow man heter den och är tydligen en tidigt dikt i hans produktion. Här kommer den i alla fall:

One must have a mind of winter
To regard the frost and the boughs
Of the pine-trees crusted with snow;

And have been cold a long time
To behold the junipers shagged with ice,
The spruces rough in the distant glitter

Of the January sun; and not to think
Of any misery in the sound of the wind,
In the sound of a few leaves,

Which is the sound of the land
Full of the same wind
That is blowing in the same bare place

For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.

Har inte kunnat hålla fingrarna i styr, så här följer i alla fall ett försök till översättning:

Man måste ha ett vinterligt sinne
för att se på frosten och grenarna
hos de snötäckta furorna;

och ha frusit en längre tid
för att se de islurviga enarna,
granarna skissade i fjärran glitter

från januarisolen; och inte tänka
på något armod i vindens ljud,
i ljudet från några få löv,

som är ljudet från själva landet
fullt av samma vind
som blåser över samma kala platser

för lyssnaren, som lyssnar i snön
och, själv ingenting, betraktar
inget som inte finns där och det intet som finns.

Jag måste ta reda på varför jag så länge tyckt att Wallace Stevens är en poet jag måste läsa. Jag vet att han skrivit en svit om olika sätt att betrakta en koltrast. Och någon annan svit om olika sätt att betrakta ett päron.

Jag tror Wallace Stevens står för det slags mystik jag alltid sökt, egentligen inte i poesin, men med poesin som medel, en mystik som inte söker sig bort från verkligheten, inte anywhere out of the world a là Baudelaire eller mot något gnosis som frigjort sig från det sinnligt påtagliga, utan som i stället söker sig in i verkligheten, fördjupar sig i sin intimitet med tingen och gör detta genom att verkligen använda sinnena, att se, att lyssna. Jag har alltid tyckt mycket om ett citat av Basho, haikuns mästare. Ska avsluta denna post med det:

Nähä, det kunde jag inte, för den boken finns i vårt sovrum och där ligger älsklingen och sover. Får nöja mig med det här, som tydligen valsar omkring på nätet:

Försök inte att följa i de vises fotspår. Försök istället att finna vad de sökte.

I morgon ska jag hitta den lilla boken med Basho-poesi, Det väderbitna benranglet heter den, och leta upp det där citatet.

Andra bloggar om: Wallace Stevens, poesi, verkligheten

En gång har jag stått på scen. Minns inte i vilket sammanhang, men det var inte för att spela teater. Det var väl ett studiebesök eller något i den stilen. Men jag minns känslan så tydligt. Jag minns tiljorna. De var svarta. jag minns den där hissnande känslan av möjligheten att vara någon annan.

“Je suis un autre”, jag är en annan, sa också poeten Arthur Rimbauld. Det fascinerar mig detta, att vara någon annan. Men för att det hela ska lyckas måste man vara en annan så inlevelsefullt att det är som vore man sig själv.

Martin Buber, som är en favoritfilosof, menade att man bara kunde möta den andra - och då talar vi om ett verkligt möte - i dennes “främmandehet”. Den tanken har jag alltid tyckt om. James Joyce tyckte nog också om den, eftersom en nyckelreplik i en tidig pjäs han skrev var “Förbli främmande för mig”. Det var en älskares replik till sin älskade.

Jag propagerar inte för att vi alla ska flyta iväg i nån sorts identitetsupplösningssörja, men jag tror också att de flesta av oss är mera än de tillfälliga jag vi med skrämselhicka skjuter framför oss på Den Stora Scenen. “Demain le multiple”, I morgon den mångfaldige, skrev en annan husgud, den franske poeten René Char.

Sådana tankar flöt upp i min kropp den gången jag satte mina fötter mot de svarta tiljorna på någon teater någonstans, i Borås kanske, den underbara träteatern som revs i Borås nån gång på åttiotalet. Den gången tänkte jag att det är fan att jag är så blyg av mig. Så tänker jag fortfarande.

Andra bloggar om: René Char, Martin Buber, Rimbaud, teater, identitet, James Joyce

På nattkröken när jag inte vill sova faller min blick på en pocketbok, Nelly Sachs’ samlade dikter, jag läste den aldrig efter det jag hade köpte den. Nelly Sachs har jag läst på tyska ur en blå pocketbok, har en massa blå pocketböcker med fantastisk tysk poesi. Men i natt var det ett spännande återseende att bläddra i den svenska pocketboken. Nelly Sachs flydde från Tyskland i maj 1940, hon var judinna och hon förlorade sin älskade i något av nazisternas utrotningsläger. Hon flydde till Sverige, bosatte sig på Rörstrandsgatan i Stockholm och började skriva poesi. Redan första dikten i första samlingen är otrolig:

O skorstenarna
Frihetsvägar för Jeremias och Jobs stoft -
Vem tänkte ut er och byggde sten för sten
Vägen för flyktingar av rök?

Det här är inte något fyndigt bildspråk. Skorstenarna fanns, och det var skorstenarna till de ugnar i vilka kropparna efter de i lägren dödade brändes. Röken är den konkreta röken efter dessa kroppar. Man kanske måste ha älskat någon av dem som så dödades och brändes för att kunna se dessa skorstenar som frihetsvägar. Längre fram blir de “fingrar, Och Israels kropp i röken genom luften”.

Döden står där ständigt och viftar med sitt frihetsbrev. Lars Ahlin har skrivit om det i någon av sina böcker, har för mig det var den första, “Tåbb med manifestet”. För om självmordet är alternativet, då ställs man ju inför en hissnande frihet. Det man kan göra i stället för att ta livet av sig - ja, det är ju i stort sett vad som helst. Resa sig upp och gå. Säga upp sig på jobbet. Börja prata med främlingar med en pånyttvunnen frihet, som bara den äger som inget har kvar att förlora.

Döden förnekar makthavarnas makt över oss. Makten kan utövas ända därhän att en människa är totalt underkuvad, men inte längre, för över den som dör har makthavaren ingen makt längre. Döden skrattar inte så mycket mot dem vars livstrådar det är dags att skära av, som mot dem som trodde att deras makt kunde förlängas in absurdum. Man kan döda människor, som av någon absurd anledning blivit förhatliga, man kan bränna deras kroppar, men man kan inte hindra att det sitter någon poet och skriver om skorstenarna till ugnarna i vilka kropparna brändes att de är “frihetsvägar”. Det är detta som är så fantastiskt med sådan poesi.

Så länge sådan poesi kan uppstå bland oss överlever vi.

Andra bloggar om: nelly sachs, poesi, självmord, frihet

Povel har gått och dött.

Inget mera rimmande,

inget mer pianoklinkande.

Visst är det lite sorgligt.

Andra bloggar om: povel ramel