Som jag bäddar

Nyheten om Ingemar Bergmans död nådde oss redan då vi var på semester i Finland men först nu i natt får jag veta att också Lars Forsell har dött medan vi var borta. Det känns lite konstigt. Hela den generation som var lite som fadersfigurer för mig är snart borta. Lars Ahlin, Lars Gyllensten, Bergman förstås, Werner Aspenström och nu Lars Forsell. Bort gå de…

Bergman fanns redan tidigt på skolchemat, “Det sjunde inseglet” skulle vi alla stifta bekantskap som en del av vår kulturella uppfostran. I dessa tidiga Bergmanfilmer talas en stram svenska som blir nästan lite komisk att höra idag då allt ska sägas lite coolt och med “vem-bryr-sig?”-accent. “Jag är döden”, kommer jag ihåg att den där figuren med svart huva sa till Max von Sydow. Som sedan spelade schack med samma figur och råkade slå till pjäserna och försökte med att han glömt hur pjäserna stod. “Men det har inte jag”, svarade Döden.

Lustig tanke det där att det är Döden som är den ständige världsmästaren i Schack. I Täby kyrka har Albert Målare kluddat dit temat nånstans där man går upp mot orgelläktaren, lite svårt att se för en besökare, men på Google går det naturligtvis att hitta bilden, vilket jag just har gjort. Här är den:

I går natt visades Fanny och Alexander. Jag tyckte jag sett en så många gånger så jag hade ingen lust att sitta fem timmar framför teven bara för att I B har dött, men ändå fastnade jag. Ända till slutet. Det är en så helt fantastisk film. Han var stor, vår käre Bergman.

I kväll visades dokumentären från Fårö. På finsk teve tittade sambon och jag igår på en intervju som Jörn Donner gjorde en gång. I bägge handlar det mycket om hustrun Ingrids frånfälle. I B säger at han är övertygad om att han kommer att möta hennes igen. Samtidigt som han bedyrar att han inte är religiös. Är det motsägelsefullt? Det kan nog hända att det är. Men jag förstår honom. Har själv också det där konstiga behovet av att tro på något som är så irrationellt att det inte ens kan kallas religion.

Andra bloggar om: Bergman, tro, religion

Blir inte så lite illa berörd när jag läser det här. Det är första gången jag hört talas om planerna på att bygga ett stort och glassigt hotell och kallbadhus mitt i Riddarfjärden. Så oförskämt! Vems är Riddarfjärden? Politikernas? Affärsmännens? Och vems är framtiden?

Något så idiotiskt projekt för vår huvudstads fortskridande förfulande har nog inte varit på gång sen Hjalmar Mehr jämnade Klarakvarteren med marken. Den gången fick vi Sergels torg med omnejd. Hur glada har vi varit över den modiga och spektakulära förändringen av innerstaden?

Det där hotellet kan man väl bygga om man tvunget vill, men för helsicke inte mitt i Riddarfjärden! Det vore som en spottloska i ansiktet på alla flanörer längs Norr och Söder Mälarstrand. Ett sanslöst folkförakt.

PS. Här kan man maila sin protest mot badhusplanerna!

Andra bloggar om: Riddarfjärden, kallbadhus, Stockholm

Yves Bonnefoy var en poet som Sartre tyckte om därför att han inte enbart genom sitt namn var motsatsen till begreppet “mauvaise foi”, ond tro, som är så centralt i Sartres filosofi. “Bonne foi”, det betyder god tro det.

Yves Bonnefoy utnämnde Platon till sin intellektuella huvudfiende eftersom han inte kunde fördra det centrala i Platons filosofi, föreställningen om en idévärld. Mot det bedårande i det blommande körsbärsträdet fann han ingen anledning att sätta en blek idévärld, som något högre eftersträvansvärt. I stället inspirerades han av Platons efterföljare Plotinos, vars föreställningar om “l’Un”, det Ena, förkastade hierarkiseringen mellan det sinnligt påtagliga och det andliga.
Han sa “prosodin är för mig som en lampa”. Det tycker jag är en så oerhört skön formulering. Prosodin, det är klangen, musiken i den poetiska frasen, det som tyvärr så ofta går förlorat i översättningar. Som då man skriver att man går längs stranden av det dånande havet. Det låter inte alls så märkvärdigt som då Homeros skrev samma fras i början av Illiaden:

Be dakeon para thina polifloisboio thalasses

För det jag skrev ovan är bara en beskrivning av havet. I Homeros rad lever havet och rullar sina vågor mot stranden. Så fungerar prosodin, då den är som en lampa.

Andra bloggar om: tro, poesi, Sartre, Bonnefoi, Platon, Plotinos, Homeros

Olika former av övervakning har diskuterats på sistone i samband med förslagen om ny lagstiftning, som skulle göra det tillåtet för FRA att avlyssna telefoner och all elektronisk datakommunikation med utlandet. Förslaget stoppades tillfälligt av sossar och deras stödpartier, vilket mest är politik, för sossarna och förre justitieminister Bodström har visat sig allt annat än ointresserade av liknande lagförändringar, då det var de som regerade.

Strunt samma, nu kommer Google! En ny tjänst hos sökmotorn, kallad “Street View”, har orsakat diskussion i USA, vilket inte är så konstigt, för om man funderar över implikationerna blir man lätt paranoid. Tjänsten gör det möjligt att kolla in varenda gata på tämligen nära håll, så nära att det är fullt möjligt att exempelvis känna igen människorna som rör sig ute på gatan.

Betänk detta! Ponera att SÄPO skulle komma på tanken att sätta upp kameror i varenda gathörn för att övervaka oss. Vilket ramaskri det skulle bli! Med Googles nya tjänst behöver SÄPO emellertid inte göra något sådant, eftersom Google tillhandahåller tjänsten! Så många privatdetektiver som kommer att bli arbetslösa, då varenda människa själv kan övervaka porten till sitt hem för att se med vem livspartnerna försvinner in eller ut med!

Googles tjänster brukar sprida sig snabbt, så snart har vi den förmodligen också i de största svenska städerna. Vill vi det? Hur ser lagstiftningen ut? Förhoppningsvis måste man här i landet ha tillstånd att sätta upp övervakningskameror, men vanliga web-kameror, utan uttalat syfte att övervaka, vad säger lagen om dem? Dags att fundera över, innan det är ett faktum att vem som helst kan följa våra steg var som helst i världen, där det finns en nätansluten dator. Google ser oss!

(För att se inslaget på CBS, sök på Google och bland videoinslagen som då kommer upp, välj “Google Service Raises Concerns”, och även det intilliggande, “Notebook: Google and privacy” är intressant)

Andra bloggar om: google, övervakningssamhället, web-kameror, offentliga rummet

Fyrtio år sen, hör jag på nyheterna, som Beatles kom ut med albumet Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Tänka sig. Det gick tonåringen jag och köpte, efter att ha jobbat hårt med att tigga pengar av morsan, och strax efteråt skaffade jag mina första helrunda brillor. Egentligen rätt så snyggt! Tror jag ska skaffa sådana igen.

Andra bloggar om: beatles, musik, Sgt Pepper’s lonely Hearts Club Band

och galler och annat instängande har det ju ofta skrivits om och klagats över. Fröding har skrivit om det galler som visar sig smitt i honom själv och som kommer att ge vika först då han själv krossas. Rilke har skrivit om pantern som inte ser annat än galler bakom galler och som får en ynka känsla av frihet bara då någon bild råkar slinta in genom stänglarna och glida ända in i hjärtat. Själv har en nyutkommen bok av Kavafis, som även förra blogginlägget handlade om, aktualiserat känslan av instängdhet. Någon eller något har byggt murar också kring Kavafis och han skriver om dessa i lika hjärtskärande ordalag som Fröding och Rilke:

Utan förbarmande och utan hänsyn, utan skam
har man byggt murar upp omkring mig skyhögt.

Nu sitter jag här med min hopplösa förtvivlan.
Ej tänker jag på annan sak: min håg förtärs utav mitt blinda öde.

Jag hade ju så mycket att beställa utanför.
Ack varför, när man byggde murarna, gav jag ej akt därpå?

Men ej ens buller eller ljud från byggarna jag hörde.
Utan att märka något blev jag skild från yttervärlden.

Det är den första dikten i Kavafis’ samlade publicerade dikter, som gavs ut på åttitalet i nyöversättning av Gottfried Grunewald.

Mitt eget allra första minne från nyhetssändningarna på teve är minnet av Berlinmuren. Hur man först byggde ett taggtrådsstängsel och sedan, då inte det räckte, en riktig mur. Jag såg aldrig muren, bara resterna av den, då jag kom till Berlin strax efter den rivits. Och sen kom jag till en hälsokostaffär någonstans på vischan i Frankrike, där man sålde något som hette “Berlin wall” och som helt enkelt bestod av pulvriserad berlinmur. Att intas för den som ville ha lite ångest. Vad man nu skulle med det till…

Kavafis homosexualitet i en omgivning där upptäkten av densamma skulle kunna leda till att det gick riktigt illa för honom, måste naturligtvis varit avgörande för hela hans livskänsla. Det finns en fruktansvärd bitterhet i raderna ovan, som bör ha skrivits då han ännu var ung. Men det finns också en hetta i de erotiska dikter han under hela sitt författarskap varvade med de lärda poemen från den hellenistiska historien. Här är en av dem, från samma bok:

Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig -
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå åter rusar genom blodet;
när läpparna och huden minns
och känner händerna som om de rörde vid på nytt.

Vänd ofta åter och grip tag i mig om natten
när läpparna och huden minns…

Jag har inte kunnat låta bli att undra över hur Kavafis poesi skulle ha sett ut om han kunnat “komma ut ur garderoben”, om den där hettan och upphetsningen på något sätt är knuten till att göra något förbjudet, något som är förenligt med livsfara. Eller om i så fall något annat i hans karaktär hade föranlett detta hänsynslösa byggandet av murar omkring honom. Omkring mig började man bygga Berlin wall redan när jag var liten och jag har väl hållit på och hackat på den sedan dess. Och hunnit inandas en hel del damm…

Men murar har också rivits. En massa människor var väldigt glada i Berlin då detta begav sig.

Andra bloggar om: murar, Berlinmuren, Kavafis, Rilke, Fröding, poesi

Den här recensionen väcker minnen! Det var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, som väckte den vilsne och romantiske tonåring jag en gång var och fick mig att tro att jag var menat till något annat än den utstakade framtid jag i egenskap av gymnasist på teknis bävade inför. Jag skrev en uppsats i svenska om böckerna och bestämde mig för att jag skulle dit. Till Alexandria alltså. Så snart som möjligt.

Jag kom också till Alexandria, så fort jag gått ut gymnasiet, och mitt liv blev också mycket mer förvirrat än för de flesta ingenjörer in spe jag hade som klasskamrater. Men från dessa böcker bär jag också med mig min första bekantskap med Konstantin Kavafis, i Durrells böcker kallad “Stadens poet”, och när jag tycker jag inte kommer någonstans i mitt irrande så läser jag gärna Kavafis:

Du säger till dig själv: Jag reser snart
till något annat land, ett annat hav,
till en stad långt skönare än denna
någonsin kan ha varit eller hoppas bli -
här stramas snaran åt vid varje steg;
ett hjärta begravt i en kropp, obegagnat;
hur länge, hur länge måste jag stanna här
inspärrad bland dessa den alldagliga tankens
trista utmarker? Varhelst jag ser nu
stiger svarta ruiner av mitt liv i sikte.
Så många år har jag vistats här,
slösande och förödande, och ingenting vunnit.
Det finns intet nytt land, min vän, intet
nytt hav; ty staden kommer att följa dig,
Du kommer att vandra på samma gator i oändlighet,
smyga genom samma själsliga förstäder från ungdomen till ålderdomen,
vitna i samma hus till sist -
staden är en bur.
Inga andra platser, ständigt denna
din jordiska landkänning, och det finns intet skepp
som för dig bort från dig själv. Ack, förstår du ej
att alldeles som du förslösat ditt liv på denna
enda jordlott, har du förslösat dess värde
överallt nu - över hela jorden?

Dikten “Staden”, här i Hjalmar Gullbergs översättning, den ende som, mig veterligt, presenterar Kavafis’ dikter på en någorlunda njutbar svenska. Recencenten i Svenska Dagbladet är inte så imponerad av de nya, nu utkomna översättningarna. Gottfried Grunewald nämns som den store introduktören, och visst är hans översättning av Kavafis’ samlade verk en gärning som förtjänar all respekt, men hans språk är tyvärr lite stelt och ganska fjärran från originalens musikalitet. Jo, jag lärde mig så pass mycket grekiska en gång att jag kunde läsa originalen, som Grunewald generöst låtit vara med i den bok, som står bland klenoderna i min bokhylla. Bilden på kavafis är hämtad från dess omslag.

Andra bloggar om: Lawrence Durrell, Kavafis, poesi

Tag denna snäcka och tryck den mot ditt öra. Det du hör är ett hav. Bry dig inte om de som säger att det bara är bruset av ditt blod du hör. Än sen, du har ett hav inom dig, ett hav fyllt av embryon. Du befinner dig i begynnelsen av år aldrigredanänpålänge. Du befinner dig i paradigmernas tärningsbägare. Du lägger för säkerhets skull en påminnelse i din mobil. Missa inte om det i morgon uppträder någon ny blomma på backen eller någon ny röst det allmäna bluddret. Ingen som först av alla lanserat ett ord har menat något av allt det illa som det ordet sedan eventuellt kommit att stå för. Eller det ska jag kanske inte säga, de som först lanserade ordet Nazionalsocialismus menade nog mest illa. Men inte de som lanserade ordet kommunism. Kom ihåg det, ni som i klagar över dagens skolelevers okunnighet, för okunniga är de förvisso, men det är de som undersöker deras okunnighet också, och framför allt de som drar slutsatser av dessa undersökningar. Själv tycker jag ordet kommunism är förbrukat, passé, liksom så många ord som från början lanserades med mycket hjärta och intellekt har blivit. Liberalism exempelvis. Liberalismens kollaps är mera näraliggande än kommunismens, så näraliggande att liberalerna själva inte har fattat den än, eftersom de är fullt upptagna med vad de upplever som dess framgång. Men alla är de belastade nittonhundratalsord, som tjänat ut. Att formulera dem på nytt, så de verkligen är gångbart nya, är vanskligt. Jag håller snäckan mot mitt öra; kanske hörs det något.
Intressant?
Andra bloggar om: kommunism, liberalism, snäckor, embryon

Dante hade en idé i sin Gudomliga Komedi om kyrkan, som inte vill släppa mig. Han kritiserade kyrkan för den politiska roll den kommit att spela i det på den tiden av ständiga krig sönderslitna Norditalien. Som en av alla krigförande parter förlorade kyrkan sin funktion som någonting annat, i kyrkans fall den andliga dimension som det så att säga inte krigas om och i vilken därför de krigförande parterna har en chans att mötas. Dante menade därutöver att i egenskap av förvaltare av denna andliga dimension fick kyrkan en motsatsställning överhuvudtaget till alla krigförande parter, det vill säga blev den institution som kunde vara en kritisk instans till kriget som sådant. Om kyrkan däremot ger sig in i kriget, som ju skett i Norditalien under Dantes tid, och blir en av många krigförande parter, så förlorar kyrkan denna sin annorlundahet. Detta var dåligt, menade Dante, per che l’un l’altra non teme, för att den ene fruktar inte den andre. De krigförande herrarna fruktade inte kyrkan per se, eftersom kyrkan bedrev politik och förde krig precis som de själva. Och kyrkan hade ingen anledning att frukta politikerna i egenskap av politiker, eftersom de inte var något annorlunda än vad den själv var.

Dante ville ha en åtskillnad mellan kyrkan och politiken, så att de båda hade en ömsesidig respekt för varandra och båda kunde utgöra varandras kritiska instans. Bara som väsentligen annorlunda, väsensskilda för varandra, kunde de göra detta.

Det där vill aldrig släppa mig, för ibland känns det som om politiken bara blir ett evigt käbbel, ett fasthållande av positioner som är omöjliga att släppa, och att inga diskussioner på ett konstruktivt sett leder framåt. Jag har ett oerhört stort behov av det där radikalt annorlunda. Om det är något andligt vet jag inte, det räcker kanske med en sjö där en and landar. En annan riktning, som på något sätt går på tvärs mot politiska skiljelinjer. En kristen höger eller en kristen vänster är inte intressant för mig. Men om jag nu skulle ha fallenhet för att tro på något, så skulle jag vilja tro på en Gud om vilken ingen kan säga “Han är på vår sida”. Kanske en sådan Gud inte kan vara en Han, kanske måste det vara en Hon. Fast ännu hellre någonting könsöverskridande, så att Han/Hon inte hamnar mitt i det kriget.

Så från min idol Dante till min idol Bob Dylan kan man nog se en klar linje. Inte så konstigt att man härförleden kivades om huruvida Dylan är högerns eller vänsterns. Han är ingenderas, precis som Dante var. För poesin har i sina bästa stunder detta överskridande drag, som jag också skulle vilja se kyrkan ha.

Oh my name it is nothin’
My age it means less
The country I come from
Is called the Midwest
I’s taught and brought up there
The laws to abide
And that land that I live in
Has God on its side.

Oh the history books tell it
They tell it so well
The cavalries charged
The Indians fell
The cavalries charged
The Indians died
Oh the country was young
With God on its side.

Oh the Spanish-American
War had its day
And the Civil War too
Was soon laid away
And the names of the heroes
I’s made to memorize
With guns in their hands
And God on their side.

Oh the First World War, boys
It closed out its fate
The reason for fighting
I never got straight
But I learned to accept it
Accept it with pride
For you don’t count the dead
When God’s on your side.

When the Second World War
Came to an end
We forgave the Germans
And we were friends
Though they murdered six million
In the ovens they fried
The Germans now too
Have God on their side.

I’ve learned to hate Russians
All through my whole life
If another war starts
It’s them we must fight
To hate them and fear them
To run and to hide
And accept it all bravely
With God on my side.

But now we got weapons
Of the chemical dust
If fire them we’re forced to
Then fire them we must
One push of the button
And a shot the world wide
And you never ask questions
When God’s on your side.

In a many dark hour
I’ve been thinkin’ about this
That Jesus Christ
Was betrayed by a kiss
But I can’t think for you
You’ll have to decide
Whether Judas Iscariot
Had God on his side.

So now as I’m leavin’
I’m weary as Hell
The confusion I’m feelin’
Ain’t no tongue can tell
The words fill my head
And fall to the floor
If God’s on our side
He’ll stop the next war.

Så skrev Dylan för över fyrtio år sedan. En sångtext som fortfarande är kusligt aktuell.
intressant
Andra bloggar om: Dylan, Dante, kyrkan, poesi, religion

Med tanke på att våren är så kall och att snålblåsten viner genom folkhemsruinerna, så skulle jag gärna, som en hyllning till vårt rika kulturarv, vilja återge några verser ur 1600-tals-skalden Lars Wivallius’ dikt “Klage-wijsa öfwer thenna torra och kalla wåhr:

5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.

7.
Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/
När Natt och Dagh sigh åthskilia/
Lät höras mong leek/ om Sommarens tid.
Diwr danza/ spela och gilja/
I Strömer/ ey glömmer/
Mong Lax/ mong Ijd/
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.

8.
Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/
Lät Duggrägn warma neerfalla/
Och locka til Sång/ then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla/
Lät klinga/ lät springa/
Mongt hion/ mongt paar/
Lät frögdas Menniskior alla.

Därför att denna dikt är en av vårt kulturarvs verkliga klenoder, skrivet av en riktig rufflare och ärkebedragare, då han satt på Kajaneborgs fästning i Finland och sonade sina brott. Må vara hur det nu är med karlens moral, men skriva dikter kunde han!

Lars Wivallius föddes i den lilla Vivalla by utanför Örebro. Eftersom inte ens sextonhundratalet var helt utan välfärdsinstitutioner, fick han i egenskap av medellös och begåvad försörjning av det så kallade kommunitetet i Uppsala och studerade där i två år. Därefter drev framför allt hans stora intresse för främmande språk honom ut i vida världen och han drev omkring som vagabond i trettioåriga krigets Europa. Han lär till slut ha behärskat ett tiotal språk och skrev obehindrat på latin, franska, tyska, holländska, italienska och några språk till.

Kanske var det tur för vårt kulturarv att hans bedrägerier till slut ledde till den långvariga vistelsen på Kajaneborgs fästning, för det var under denna tid han skrev sina främsta dikter, bland annat klagovisan ovan. Det var också tur att han gav sig utanför våra gränser, för utan möten med andra kulturer och utan hans behärskande av dessa otal främmande språk hade förmodligen hans poesi aldrig blivit till. För det är genom mötet med andra, främmande kulturer som vårt eget kulturarv förs framåt och hålles levande.

Ett annat exempel på detta är Wivallius’ bruk av rim. Att rimma är inte något ursprungligt nordiskt eller ens europeiskt; varken vår egen fornnordiska lyrik eller den grekisk-romerska använde sig av rim. Att vi nu tycker att rimmet är en så självklar del av vårt kulturella arv beror på de täta kontakterna med den arabiska kultursfären under medeltiden. Det var nämligen från den arabiska poesin de provensalska trubadurerna lånade bruket att rimma någon gång på elva- tolvhundratalen.

Mera intellektuella än jag skulle säga att en kultur är inte en identitet, utan en process, dvs inte något som fast och färdigt finns, utan något som är i ständig rörelse. Utan sådana som Wivallius, som söker sig utanför våra gränser och låter sig inspireras av det främmande, skulle vår egen kultur stagnera och bli till fossiler, som vi visserligen kan högtidlighålla, men som ändå är stendöda.

För övrigt ska det visst bli lite varmare nu i helgen. Så Wivallii klagan lär i år, som alla år, bli bönhörd.