Som jag bäddar

Ang Lee har en ny film på gång, hörde jag ikväll på nyheterna. En erotisk thriller. Det är fascinerande hur denne filmskapare gör filmer som alls inte liknar varandra men som ändå blir lika kanonbra varje gång. Det får mig att fundera över det här med konstnärlig identitet. Hur kvalitén på ett konstverk på något sätt jag aldrig riktigt begripit är knutet till en konstnärlig identitet, en igenkännbarhet, så att jag, för att ta ett exempel, bara efter att hört några toner av ett dittills okänt verk känner igen att det där är ju Bach. Så är det också med vissa filmskapare. Om jag fått se en scen ur Roy Anderssons “Du levande”, utan att någonsin sett den och utan att veta att killen hade en ny film på gång, så nog skulle jag rätt säkert veta vem som är upphovsmannen. Men Ang Lee? Skulle jag, om jag sett Broakback Mountain, kunnat gissat mig till vem som gjort den, om jag tidigare bara sett exempelvis “Crouching tiger, hidden dragon”? Eller om jag bara kände till “The Hulk”? Ytterst tveksamt.

Det kan förefalla som en del konstnärer når ett mästerskap genom att gång på gång göra samma grej men varje gång göra den helt och hållet på nytt. Medan andra är tvungna att ständigt bryta med den de varit och göra helt andra gejer än de tidigare gjort, för att på det sättet hävda ett slags antiidentitet: jaglöshets- eller etikettlöshetsidentiteten. Tomas Tranströmmer skriver samma dikt från början av sitt författarskap till slutet, men den är varje gång lika ny, lika fantastisk. Gunnar Ekelöf växlar ständigt, från surrealism till klassicism till absurdism och till slut ett slags senmodernism, hela tiden i rastlös jakt på den Ingen han i verkligheten är. Polarna Pablo Picasso och George Braque målade i sin ungdom tavlor som var så lika varandra att det i vissa fall var nästan omöjligt att avgöra vem som målat vad. Det var på den tiden de uppfann, eller kanske upptäckte, kubismen. Sedan gick de skilda vägar, Braque målade sina Braquetavlor livet ut, medan Picasso kastades mellan sina olika “perioder” och ibland även han, som en hyllning till den gamle vännen, kunde måla en riktigt perfekt “Braque”.

Har en del människor en enda identitet, medan andra äger ett slags multiidentitet? Eller har vi bara olika vägar för att spåra det där som vi tycker är “jag”? Och när vi tror oss vara alldeles nära det där som är jag, så faller vi ner genom ett hål, som Alice, och får börja om från början?

Andra bloggar om: konst, identitet, Ang lee, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Picasso, Braque

Det enda dåliga med Roy Anderssons film “Du levande” var slutet, därom var sambon och jag ense, efter att först ikväll varit och sett filmen. Vi tyckte den kunde ha hållit på ännu längre. Kanske är den typen av filmer som Roy Andersson gör svåra att få slut på. Han jobbar lite vidare på Chaplin och Tati, där handlingen är underordnad episoderna, och eftersom episoderna är så helt underbara vill man bara ha fler och inte något krystat försök att få slut på dem. Vad var det som alla tittade efter i slutet av filmen? Var det bombplan? Som så tjusigt och till tonerna av underbar dixieland styrde in över stan, vilken den nu var? Nån som vet vad det var för stad? Oldsberg och hans domare kanske? Men som sagt: filmen hade kunnat vara mycket längre, det är väl ett betyg så gott som något?

Andra bloggar om: Du levande, Roy Andersson, film

Vilka filmer, av alla de otaliga jag har sett, har egentligen varit värda att se? Inte så många, befarar jag. Timmarna. Underbar film, som alla som längtar tillbaka till femtitalet med alla dess hemmafruar borde se och begrunda. Magnolia. Jo, jag tyckte om den. En film om hur vi styrs av sådant vi inte kunnat förlåta och om gränserna för vad vi överhuvudtaget kan förlåta. Kaurismäkis och Roy Anderssons filmer. Och Ang Lees. Honom föll jag för då jag såg Crouching tiger, hidden dragon, kanske den allra vackraste film jag sett. Och Brokeback mountain. Filmen om passion som inte får levas ut därför att den är så fel så till och med de som upplever den dömer ut den.

En av huvudrollsinnehavarna i Brokeback mountain, Heath Ledger, som slog igenom i just den filmen, har nu hittats död i en säng på ett hotellrum. Han trivdes aldrig i rollen som filmstjärna, läser jag i aftonbladet.

Lyckliga de som trivs med rollen som huvudperson i det som blir deras liv…

Andra bloggar om: Heath Ledger, Brokeback mountain, film

Det finns vissa saker jag inte förstår. Som det här med betyg. Om man nu ska betygsätta försteklassare, så förstår jag inte varför man måste kalla det för “betygsliknande omdömen” och inte rätt och slätt “betyg”. För om det nu inte är betyg på riktigt utan bara omdömen som ser precis likadana ut som riktiga betyg, så blir det hela ungefär lika stolligt som när man debatterar huruvida Shakespeares verk skrevs av William Shakespeare eller av någon annan med samma namn.

Jag förstår inte heller varför man som argument för att införa betygsliknande omdömen, dvs betyg, anför att föräldrar och elever bör få veta var eleven står i olika ämnen. Har Jan Björklund aldrig följt med sina barn på utvecklingssamtal? När jag var barn så hade vi betyg från första klass, men aldrig att mina föräldrar hade sådan koll på vad jag höll på med i skolan som jag har haft, då jag som förälder suttit på återkommande utvecklingssamtal med mitt barn och dess lärare. Jag har genom hela hans skolgång vetat precis hur han ligger till, i vilka ämnen han behöver mera träning och exakt vad han behöver träna i dessa ämnen. Hur han beter sig i skolan, alltså det som brukar kallas social utveckling, har jag också fått en klar och tydlig uppfattning om.

Betygen, eller omdömena som är betygsliknande, skulle aldrig kunna ersätta denna detaljerade information. Så är det bara. Björklund och hans allianspolare måste veta detta. De måste veta att hela den här betygsgrejen bygger på helt andra förmodanden, nämligen att konkurrensen elever emellan om betygen skulle kunna sporra en del elever till bättre resultat. Det är möjligt att det skulle, men varför i herrans namn kan man inte föra fram detta verkliga argument i stället för en massa skitsnack och ett bludder om att det inte är betyg man vill införa från första klass utan bara “betygsliknande omdömen”?

För om man talade klarspråk i frågan det gäller i stället för alliansens variant av politikerspråk, så skulle vi också kunna få en klarare debatt om just själva frågan, som alltså gäller om vi ska ha betyg eller inte betyg redan från första början i skolan. Är konkurrens och tävlan det enda medlet att få våra ungar att vilja lära sig något? Är avsaknaden av betyg det enda som gör dagens skola till “flumskola”, och kommer införandet av betyg, eller förlåt, betygsliknande omdömen menar jag förstås, redan från årskurs ett, som genom ett trollslag att lösa alla de problem som dagens skola dras med?

Eller är det hela bara ett illa genomtänkt hafsverk inför ett stort problem, nämligen en skola som inte längre fungerar riktigt som den borde. Det känns lite som samma nattståndna folkförakt som styrt alliansens politik ända sedan de fick förtroendet att bestiga taburetterna: släng till ungarna lite betyg, så nog kommer de att springa bättre mot målen vi satt. Så slipper man den betydligt viktigare och mera grundlägganade uppgiften, som är att motivera våra barn och förklara för dem vad som är vitsen med att lära sig saker och ting.

Andra bloggar om: skolan, beyg, Jan Björklund, pedagogik, barn

När jag ska filosofera över ords betydelse, finns ingen källa som är bättre än Elias Wesséns etymologiska ordbok. Där läser jag att ordet “fri” är nära besläktat med ordet “frälsa”. Och ännu mera intressant blir det då jag om ordet “frälsa” läser att det kommer från isländskans frjáls, som helt enkelt betyder “med fri hals”. Så man undrar ju över vilka som från början kommit på detta underbara ord?

Och om ordet privat: det kommer från latinets privatus, perfekt particip av verbet privare, som betyder “beröva”. Alltså något som berövats det offentliga, “publicum”. Så tänkte alltså de förträffliga gamla romarna.

Det vi får höra om ICA är för övrigt bedrövligt. Att bara märka om köttfärsen med en ny datumlapp!. Man borde i alla fall kallat den för något annat. “Nya köttfärsen”, till exempel, eller om man märkt om den två gånger, “nynya köttfärsen”. Så att kunderna vet vad det är fråga om.

Andra bloggar om: frihet, privat, ICA, köttfärs

Men de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare,

de känner inte igen sig här.

Och de som tror att allt och alla kan köpas eller säljas,

de känner inte igen sig här.

Musiken som är sig själv i alla vindlingar,

ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark,

snigelspår och stålvajer.

Musiken som följer oss just nu,

uppför

djupen.

Jag tror inget jag läst har satt så djupa spår i mig som dessa rader av Tomas Tranströmer. En märklig poet. Jag har träffat så olika människor, men ingen som stiftat den minsta bekantskap med Tomas Tranströmers poesi har efteråt kunnat tala om den utan att få en kärleksfull glans i ögonen. Tranströmer! Nyligen såg jag ett teveinslag där poeten Marcus Birro fick möta den poet som betytt så oerhört mycket för honom. Birro är väl som jag, lite avig inför det där att beundra, falla på knä inför storheter, och det är ju inte heller det vi ska göra inför Tranströmer. Han är ju bara bokstaven T i den stora ordmassan, som det ungefärligen uttrycks i en av diktsamlingarna (jag får citera allt på en höft, ur minnet, för alla mina Tranströmerböcker står i bokhyllan inne hos älsklingen, som ligger och sover), han skriver poesi som är så enkel som en sån där sjö som kanske kallas göl och som man bara vet att den är djup men inte så konstig för det, eller också är det så att hans poesi är ett enkelt lod som mäter djupet på den där sjön som kallas göl på ett så självklart sätt att man efteråt inte riktigt förstår hur det gick till. Han “får till det”, som det heter, på ett så sällsamt exakt sätt. Raderna står där, på papperet, så självklara, och ändå med en sådan stark verkan att man inte är riktigt densamme efteråt, som innan man läste dem.

Så var det för mig med raderna ovan. De är ur dikten Schubertiana och de handlar om Schubert och om en stråkkvintett som denne skrev och också om ett verk för fyrhändigt piano. Kvintetten skaffade jag mig strax efter det att jag läst den här dikten och det är fortfarande ett av de starkaste musikaliska verk jag känner till. Ibland skrovlig och stark, ibland glittrande och vek, skriven av en kompositör som inte heller han var mer än en människa, som lär ha supit rejält varje kväll och somnat med glasögonen på, vilket Tranströmer får med i sin dikt, men som varje morgon ställt sig vid sin pulpet “varvid musikens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse”.

Så vad var det då som så fastnade i mig, då jag läste dessa rader? Det var helt enkelt det faktum att jag kände mig så oerhört lycklig och lättad, eftersom jag plötsligt visste att jag inte föraktade mig själv för att jag inte var mördare! Jag vet att det var den formuleringen som gjorde starkast intryck på den unge och rätt så oerfarne person jag då var. Men de andra raderna som står där, de vill jag gärna ägna en stunds funderande kring.

På den tiden tyckte jag det var så självklart att allt inte gick att köpa och sälja. Varför var det så viktigt? Vad var det jag ville värna, då jag hävdade denna integritet inför den även då ganska allomfattande marknaden? Allt har sitt pris, säger cynikern, det finns ingen som inte kan köpas, bara priset är tillräckligt högt. Kanske det, men vad är det man köper? Det är redan någon annan eller något annat än den eller det som inte lät sig köpas. Det är ungefär som när kontrollfanatikern går ända därhän att han tar ett liv (mördaren!) för att behålla kontrollen över en människa och plötsligt står inför sitt stora nederlag, därför att den som är död kontrollerar man inte längre. Det man har köpt är redan något köpt och väsentligen annorlunda än det som inte lät sig köpas. Om cynikerna säger “vad var det jag sa”, så har cynikern redan låtit sig luras, därför att cynikern “känner inte igen sig här”. Cynikern känner inte igen sig i det som inte gick att köpa, och måste därför förneka dettas existens för att få glädjen av att fortsätta vara cyniker.

Jag är glad över att jag känner igen mig där, i Tranströmers rader och i Schuberts musik, jag är glad över att jag inte föraktar mig själv för att jag inte är en mördare och för att jag ännu inte är övertygad om att allt eller alla går att köpa eller sälja. Man kanske måste börja tala om värde och kontravärde, eftersom ordet värde allt för mycket kommit att förknippas med det som kan mätas i pengar. Kontravärdet, det är det som inte kan mätas i någon som helst enhet. Som är en helhet eller ingenting alls. Människovärdet. Smaka på det ordet. Det är allt eller inget. Så fort man börjar gradera och mäta, har allt vad vi menar med människovärde förfuskats. Människovärdet är ett typiskt kontravärde, som vi bör hävda mot cynikerna, som tror att allt och alla kan köpas eller säljas. Det kommer alltid, till mångens förtrytelse kan jag tänka, att finns något kvar, som har så stark integritet att det inte låter sig privatiseras.

Andra bloggar om: Tomas Tranströmer, köp och sälj, människovärde, Marcus Birro,

Idag fick jag mitt första brev från Gunnar Ekelöf-sällskapet. Var en liten stundens ingivelse att jag gick med i detta sällskap härförleden. Har aldrig känt mig riktigt som hemma i sådana där sällskap, som verkar aningen för fina för mig och vars finhet jag kan känna nästan tar udden av det jag älskar hos föremålet för sällskapets intresse, alltså i detta fall Ekelöf.

Men nu är jag med och har blivit inbjuden till en dag med föreläsningar och middag på Sigtunastiftelsen. Om jag skulle ta mig dit och se om jag kan föra mig bland alla dessa andra sällskapare. Se kulturell ut, inte somna om det blir för tråkigt, äta fint med servietten i knät och inte spilla på min vita skjorta. Kanske skulle det vara kul.

Ekelöf har jag älskat så ärligt så jag inte har några som helst problem med att vara med i sällskapet av den anledningen. Jag har himlat med ögonen då jag läst om hur strimman av aftonrodnad skrider mot morgonrodnad och om havet av hundlokor skummande grönvitt i sommarnattsdunklet. Jag har suttit i ett dike i kanten av Borås och skrattat mig igenom diktsamlingen “Strountes”. Jag har bävat och andats häftigt inför vad “Non serviam” betyder. Jag har tagit till mig att den som förlorar är inte riddaren, och inte draken, men alltid jungfrun. Den där poeten har alltid funnits där, nånstans. När jag läste bibeln, tredje mosebok, den där tråkiga med uppräkningar av alla regler som den rättrådige måste följa, och kom till stället i kapitel 13 där det står att

40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, så är det vanlig bakskallighet; han är ren. 41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet, så är det vanlig framskallighet; han är ren. 42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en rödvit fläck uppstår, så är det spetälska som har brutit ut på det skalliga stället, baktill eller framtill. 43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner, att den upphöjda fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga kroppens hud, 44. så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara honom oren, ty han är angripen på sitt huvud. 45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg, och han skall ropa: “Oren, oren!”

så kom jag att tänka på Gunnar E. Jag tänkte mig att när han läste detta så skrattade han först, greps sen av en irrationell oro och blev tvungen att resa sig för att mönstra sitt huvud i närmsta spegel. “Hehe”, lät han, satte sig sedan vid skrivbordet och skrev följande dikt:

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

vilken han, efter att ha uppdaterat tredje mosebok till femti- sextitalets Sverige, döpte till “Perpeetum mobile”. Så skulle det kunna ha varit med tillblivelsen av denna underbara dikt. Skallig var han i alla fall, rätt så tidigt i sitt liv, både fram och bak:

och en förbannat bra poet var han.

Andra bloggar om: Gunnar Ekelöf, poesi, skallighet

Lars Forsells bortgång kom lite i skuggan av Ingmar Bergmans, men nu när det lugnat sig lite kring den senare börjar minnesprogrammen om den förra visas. Han var en fin poet. Som kärlekslyriker har han följt mig ända sedan jag som tonåring läste den här dikten:

Det enda vi har är varandra

varandra varandra varandra

vi är ett dubbelskrik.

tills jag i min begynnande medelålder lästa detta:

Så är du hos mig, käraste, tillbaka

från din långa resa äntligen.

Lärde jag mig tvånget att försaka

alltför väl? Mitt väsens port är stängd

för den svåra makten att begära.

Minnet söker sig till det förgångna

där min längtan och min lust är fångna

som om det vore där du bor, min kära.

Och inte här där jag kan röra vid dig,

ditt tunga bröst, ditt hår, ditt skötes delta,

rida dig nu och intill gryningen

och famna dig som eld och drunkna i dig,

du som var hamn och hav och havets sälta.

Jag saknar dig. Jag saknar saknaden.

Två dikter som sinsemellan är så olika, men som bägge berört mig starkt. Lars Forsell skrev inte bara kärlekslyrik, inte bara lovsånger till bröst som är som svalor som häckar, han skrev också dikter om kärlekens komplikationer och smärta, vilka han lyckats fånga i sina dikter som få andra. Och så skrev han förstås om “de fattigas piano”:

De fattigas piano -
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Läs gärna mer om denna översättning av en Léo Ferré-låt och överhuvudtaget Forsells engagemang i fransk kabaré-kultur i Enn Kokks blogg, som har ett fint inlägg om just Forsell.

Andra bloggar om: Lars Forsell, poesi, Léo Ferré

Nyheten om Ingemar Bergmans död nådde oss redan då vi var på semester i Finland men först nu i natt får jag veta att också Lars Forsell har dött medan vi var borta. Det känns lite konstigt. Hela den generation som var lite som fadersfigurer för mig är snart borta. Lars Ahlin, Lars Gyllensten, Bergman förstås, Werner Aspenström och nu Lars Forsell. Bort gå de…

Bergman fanns redan tidigt på skolchemat, “Det sjunde inseglet” skulle vi alla stifta bekantskap som en del av vår kulturella uppfostran. I dessa tidiga Bergmanfilmer talas en stram svenska som blir nästan lite komisk att höra idag då allt ska sägas lite coolt och med “vem-bryr-sig?”-accent. “Jag är döden”, kommer jag ihåg att den där figuren med svart huva sa till Max von Sydow. Som sedan spelade schack med samma figur och råkade slå till pjäserna och försökte med att han glömt hur pjäserna stod. “Men det har inte jag”, svarade Döden.

Lustig tanke det där att det är Döden som är den ständige världsmästaren i Schack. I Täby kyrka har Albert Målare kluddat dit temat nånstans där man går upp mot orgelläktaren, lite svårt att se för en besökare, men på Google går det naturligtvis att hitta bilden, vilket jag just har gjort. Här är den:

I går natt visades Fanny och Alexander. Jag tyckte jag sett en så många gånger så jag hade ingen lust att sitta fem timmar framför teven bara för att I B har dött, men ändå fastnade jag. Ända till slutet. Det är en så helt fantastisk film. Han var stor, vår käre Bergman.

I kväll visades dokumentären från Fårö. På finsk teve tittade sambon och jag igår på en intervju som Jörn Donner gjorde en gång. I bägge handlar det mycket om hustrun Ingrids frånfälle. I B säger at han är övertygad om att han kommer att möta hennes igen. Samtidigt som han bedyrar att han inte är religiös. Är det motsägelsefullt? Det kan nog hända att det är. Men jag förstår honom. Har själv också det där konstiga behovet av att tro på något som är så irrationellt att det inte ens kan kallas religion.

Andra bloggar om: Bergman, tro, religion

Blir inte så lite illa berörd när jag läser det här. Det är första gången jag hört talas om planerna på att bygga ett stort och glassigt hotell och kallbadhus mitt i Riddarfjärden. Så oförskämt! Vems är Riddarfjärden? Politikernas? Affärsmännens? Och vems är framtiden?

Något så idiotiskt projekt för vår huvudstads fortskridande förfulande har nog inte varit på gång sen Hjalmar Mehr jämnade Klarakvarteren med marken. Den gången fick vi Sergels torg med omnejd. Hur glada har vi varit över den modiga och spektakulära förändringen av innerstaden?

Det där hotellet kan man väl bygga om man tvunget vill, men för helsicke inte mitt i Riddarfjärden! Det vore som en spottloska i ansiktet på alla flanörer längs Norr och Söder Mälarstrand. Ett sanslöst folkförakt.

PS. Här kan man maila sin protest mot badhusplanerna!

Andra bloggar om: Riddarfjärden, kallbadhus, Stockholm