Som jag bäddar

I morgontidningen läser jag en recension av en ny klippbok med texter av Olof Lagercrantz. Ännu en bok att sätta upp på önskelistan!

Lagercrantz är en av våra stora stilister. Hans böcker om Dante, Strindberg, Conrad och många andra har jag läst med stor behållning. Men han var också hatad. Av många. Själv hade jag en kort brevväxling med Sven Stolpe, en gång i tiden, som handlade om synen på Dante, den slutade med att Stolpe skickade mig sin hatbok om Olof Lagercrantz. Det var inte bara på högerkanten han lyckades skaffa sig ovänner. Även Lars Ahlin kände sig överkörd efter att ha fått några artiklar refuserade.

I den nya klippboken ska några av de mest kontroversiella artiklar Lagercrantz skrivit finnas med, nämligen de som handlade om Kina, dit Lagercrantz åkte strax efter kulturrevolutionen. Så här i efterhand ser man ju vilken missbedömning han och många andra gjorde av Mao och den kinesiska kommunismen. Dock borde de nyliberaler som hyllar dagens Kina, fortfarande kommunistiskt men med kapitalistiska reservat i form av de ekonomiska frizoner, där fullständig rättslöshet råder för de som arbetar, besinna att domen över dessa hyllningskörer förmodligen kommer att bli lika hård i framtiden, som den som nu fälls över Lagercrantz och hans meningsfränder. Det är inte lätt att se det man har mitt framför ögonen.

Läste i morgonens Metro den här krönikan av Stefan Wahlberg. Förstår inte riktigt hur karlen tänker. Nog måste det ha kliat i fingrarna på Fichtelius att offentliggöra alla de godbitar han satt inne med. Men han hade ju faktiskt en överenskommelse. Persson hade aldrig gjort någon överenskommelse med någon han inte fullt ut litade på. Intervjuerna och dokumentären hade aldrig kommit till om inte överenskommelsen varit sådan den varit och Fichtelius hade varit en man utan heder om han brutit överenskommelsen.

Eftersom Fichtelius inte var en man utan heder så har vi fått denna fullkomligt unika dokumentär. Persson sitter där som den pösmunk vi alla trott att han är och lämnar ett fullkomligt skoningslöst vittnesmål om framför allt sig själv. Jag undrar varför han gör det? Å ena sidan har han uppenbarligen inte tillräckligt med självdistans för att se komiken i sin egen uppblåsthet - och å andra sidan har han haft tilllräckligt med politisk fingertoppskänsla för att begripa att detta stoff omöjligen kunde offentliggöras innan han själv dragit sig tillbaka.

Jag tycker man ska se dokumentären för vad den är. Den hade inte kunnat komma till stånd på något annat sätt än som den gjorde och den är fängslande just sådan som den är. Jag har svårt att tänka mig att vi skulle kunna få se något liknande från någon annan politiker. Det är som om Persson tagit förskott på friheten från Den Stora Ensamhet han i första avsnittet vittnar om, för att lite lättare kunna stå ut med densamma. Och Fichtelius har funnits där i hans närhet, som hovnarren kring kungen i någon Shakespearepjäs. Resultatet fascinerar.

I snart sex år har Dawit Isaac suttit fängslad i Eritrea. Hans historia kan vi läsa här. Journalistik är viktigt, men få är så modiga som Dawit Isaac. Få sätter sina liv på spel som Anna Politkovskaja. Omständigheterna kring mordet på henne lär väl aldrig bli utredda. Till hennes minne har instiftats ett pris, som i förra veckan tilldelades Dawit Isaac. Men mera än ett pris vore han betjänt av ett frigivande. Man kan skriva på en lista som kräver hans frigivande här. Det borde så många som möjligt göra. Och Carl Bildt och hans UD borde göra vad som står i deras makt. Gör de det?