Som jag bäddar

Alla Nietzschekännare säger att “Så talade Zarathustra” är en bok man inte ska läsa för att begripa sig på den filosofen. Det är ju synd för det är den enda bok jag läst av nämnde filosof! Det finns väldigt mycket i den boken som är oerhört bra. Exempelvis det här:

man måste ännu ha kaos inom sig för att föda en dansande stjärna”

Har jag strukit för en gång i min ungdom. Men också det här, som jag burit med mig hela livet:

Om de tre förvandlingarna

Trenne andens förvandlingar nämner jag eder, huru anden bliver kamel och kamelen lejon och lejonet till sist barn.
Mycket tungt ives det för anden, den starka bärvilliga anden i vilken vördnad bor: efter det tunga och tyngsta längtar han efter styrka.
Vad är tungt? Så frågar den bärvillige anden, så knäfaller han, kamelen lik, och vill bli lastad.
Vad är det tyngsta, I hjältar? så frågar den bärvillige anden, att jag må taga det uppå mig och varda glad över min styrka.
Är det icke detta: förnedra sig för att såra sitt högmod? Låta sin dårskap lysa för att håna sin vishet?
Eller är det detta: skiljas från vår sak då den firar vår seger? Bestiga höga berg för att fresta frestaren?
Eller är det detta: nära sig av kunskapens ollon och gräs och för sanningens skull lida hunger till själen?
Eller är det detta: vara sjuk och skicka bort tröstarna och bliva vän med döva, vilka aldrig höra vad du vill?
Eller är det detta: stiga i smutsigt vatten, om det är sanningens vatten och icke visa från sig kalla grodor och heta paddor?
Eller är det detta: älska dem som förakta oss, och räcka spöket handen, då det vill hava oss att frukta?
Allt detta tyngsta tar den bärvillige anden på sig: kamelen lik som lastad ilar genom öknen, sålunda ilar han in i sin öken.
Men i den ensammaste öknen sker den andra förvandlingen: anden blir nu lejon, frihet vill han byta till sig och vara herre i sin egen öken.
Sin sista herre söker han sig här: fientlig vill han vara mot honom och mot sin sista gud, om seger vill han brottas med den stora draken.
Vad är den stora draken som anden icke mer vill kall herre ocg gud? “Du skall” heter den stora draken. Men lejonets ande säger “Jag vill”!
“Du skall” ligger honom i vägen, guldgnistrande, ett fjällpansrat djur, och på varje fjäll glänser i guld “Du skall!”
Tusenåriga värden glänsa på dessa fjäll och sålunda talar den mäktigaste av alla drakar: “Allt tingens värde - det glänser på mig.”
“Allt värde är redan skapat och allt skapat värde - det är jag. Sannerligen, det skall icke mer finnas något ‘jag vill’.” Så talar draken.
Mina bröder, vartill höves det lejon i anden? Varför är icke lastdjuret tillräckligt, som försakar och är undergivet?
Skapa nya värden - det förmår icke heller lejonet; men skapa frihet till nytt skapande - det förmår lejonets makt.
Att skapa sig frihet och ett heligt nej även inför plikten: därtill, mina bröder, behövs lejonet.
Tag sig rätt till nya värden - det är det fruktansvärdaste tagandet för en bärvillig och undergiven ande. Sannerligen, ett rov är det honom och ett rovdjurs sak.
Såsom sitt heligaste älskade han en gång “Du skall”: nu måste han finna vantro och godtycke även i det heligaste, på det han må röva frihet från sin kärlek: lejon behöves det till detta rov.
Men sägen, mina bröder, vad förmår nu barnet som icke heller lejonet förmådde? Varför måste det rövande lejonet även bliva barn?
Oskuld är barnet och glömska, ett nybegynnande, en lek, ett rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande.
Ja, till skapandets lek, mina bröder, höves ett heligt ja-sägande: sin vilja vill nu anden, sin värld vinner sig den för världen förlorade.
Tre andens förvandlingar nämnde jag för eder: huru anden blir kamel och kamelen lejon och lejonet slutligen barn.
Så talade Zarathustra. Och den gången vilade han i den stad som nämnes Den brokiga kon.

Knappast en text för någon blivande Hitler och definitivt inte för någon av våra dagars libertianfilistrar.

Andra bloggar om: Nietzsche, filosofi, religion

Argumenten för betyg i skolan redan från första klass har en blind fläck. Jag har tänkt på det varje gång jag hört dem från Björklund och alla hans meningsfränder. Tankarna aktualiseras av dagens ledare i Aftonbladet, där man med rätta frågar sig varför regeringen är så ivriga att driva igenom denna reform. Det finns väl ingen som betvivlar att det finns problem med skolan, men på vad sätt menar man att införandet av betyg skulle vara ett bra medel för att handskas med dessa problem?

Det argument som brukar föras fram är att betygen ger tydliga signaler till föräldrar och elever hur barnen ligger till kunskapsmässigt. Men vad jag aldrig förstått är hur man kan påstå att betygen skulle kunna ge någon tydligare information än de utvecklingssamtal som redan finns. Själv har jag kunnat följa mitt barns skolgång, var problemen finns, hur problemen ser ut och hur de skulle kunna lösas, på ett alldeles utmärkt sätt genom just dessa utvecklingssamtal. Några betyg har aldrig gett mig någon ytterligare information om hur mitt barn ligger till.

Så denna envisa iver att införa betyg så snart barnen sätter sin fot i skolan måste bottna i något annat, nämligen i en helt annan människosyn än den som hittills varit vägledande. En människosyn enligt vilken vi undersåtar inte kan och inte vill och inte kommer att göra något bra ifrån sig utan överhetens piskor vinande omkring oss. För betygen är ingenting annat än piskor som ska stressa till meningslöst och föga personligt förankrat inlärande och upprapande. Betygen fostrar de barn som till och med som studenter sitter och frågar varför de ska lära “det där, om det inte kommer på provet”. Utvecklingssamtal värnar om människors utveckling till fria och självständigt tänkande individer. Betyg definierar oss som allt annat än fria och självständiga, nämligen som en massa som måste styras och sorteras.

Andra bloggar om: skola, betyg

Tag denna snäcka och tryck den mot ditt öra. Det du hör är ett hav. Bry dig inte om de som säger att det bara är bruset av ditt blod du hör. Än sen, du har ett hav inom dig, ett hav fyllt av embryon. Du befinner dig i begynnelsen av år aldrigredanänpålänge. Du befinner dig i paradigmernas tärningsbägare. Du lägger för säkerhets skull en påminnelse i din mobil. Missa inte om det i morgon uppträder någon ny blomma på backen eller någon ny röst det allmäna bluddret. Ingen som först av alla lanserat ett ord har menat något av allt det illa som det ordet sedan eventuellt kommit att stå för. Eller det ska jag kanske inte säga, de som först lanserade ordet Nazionalsocialismus menade nog mest illa. Men inte de som lanserade ordet kommunism. Kom ihåg det, ni som i klagar över dagens skolelevers okunnighet, för okunniga är de förvisso, men det är de som undersöker deras okunnighet också, och framför allt de som drar slutsatser av dessa undersökningar. Själv tycker jag ordet kommunism är förbrukat, passé, liksom så många ord som från början lanserades med mycket hjärta och intellekt har blivit. Liberalism exempelvis. Liberalismens kollaps är mera näraliggande än kommunismens, så näraliggande att liberalerna själva inte har fattat den än, eftersom de är fullt upptagna med vad de upplever som dess framgång. Men alla är de belastade nittonhundratalsord, som tjänat ut. Att formulera dem på nytt, så de verkligen är gångbart nya, är vanskligt. Jag håller snäckan mot mitt öra; kanske hörs det något.
Intressant?
Andra bloggar om: kommunism, liberalism, snäckor, embryon

Nu har jag sett Mona Sahlin debattera mot sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Bara tio minuter efter att programmet startar avbryts det för en reklamkampanj. Man körde således reklam 21.20, 21.30 och 21.40. Däremellan en snutt ekonominyheter, en snutt väderleksrapport och en snutt debatt mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson. Det är väl det där som kallas snuttifiering, kanske, men det är också en kontext. Mona Sahlin har nämligen kritiserats för att inte ge mycket mer än just reklam. Dock inte för sitt eget parti, utan för sverigedemokraterna.

Det är väl många med mig som bänkat sig för att se något som man på förhand knappast förväntat sig skulle bli mindre tomt än den där så berömd blivna sjuttiotusenkronorsväskan. För något har hänt med politiken och genom detta med demokratin. Ideologierna har blivit fetischartade, de ligger där i partigarderoberna, tomma på innehåll men möjliga att plocka fram och visa upp för de historiska värden som ännu en smula häftar vid dem.

Där har vi Per Albins folkhem. Gott och bra att leva i om än det kastrerades lite för att få hyfs på befolkningsutvecklingen. Där har vi välfärdssamhället. Socialliberalismen, kommer ni ihåg den? Där ligger den kristna etiken och skräpar. Och där är konservatismen.

Ingenting av detta är ju egentligen gångbart efter den merkantilisering av politiken som de senaste tio tjugo åren varit så påtaglig. Partinamnen är numera varumärken och deras politik en vara som ska krängas på en marknad. Ideologierna påminner om ringsignalerna till den nya sony-erikssontelefon jag alldeles nyss införskaffat mig. Bland annat kan man välja en som låter precis som barndomens gamla telefoner, om man vill. Om man har fallenhet för sådant slags nostalgi.

Den demokratiska processen har därför alltmera kommit att te sig som en skenprocess. Vi går till valurnorna och vi väljer pliktskyldigt utan att riktigt vara närvarande i det hela. Det känns lite som Ovidius’ beskrivning av det antika dödsriket. Där går människorna till forum precis som de gjorde i det levande livet och allt ser precis likadant ut med bara den skillnaden att de är döda och att allt därför egentligen saknar betydelse.

Besluten och avgörandena sker annorstädes. Det är nog fler än jag som känner att vi är mitt inne i en genomgripande samhällsomvandling, som vi inte riktigt vet vart den leder. För det är inte som på sjutton- och artonhundratalet, då idéerna rusade före oss. Alla idéer ligger bakom oss. De ligger som dyrbara men tomma väskor i våra garderober.

I denna kontext uppträder sverigedemokraterna. De låter som den där gammaldags ringsignalen som Sony Eriksson lagt in i sin sprillandes nya mobil. Lite mera kammade har de något att erbjuda alla vilsekomna. Lite Ja-till-livet, lite Per Albin, lite företagarvänlighet - och framför allt en uppgörelse med allt detta främmande som trängt in över våra gränser och förstört alltihopa.

Hur ska man ta den debatten? Bara med idéer som är lika nya och samlande som deras är förstockade och splittrande. Var finns de?

Jag läser i senaste kommunalarbetaren att kommunal har satt vårdföretaget Curanda i blockad eftersom detta vägrat teckna kollektivavtal. Kommer även detta företag att utmålas som nån sorts frihetshjälte som kämpar mot stora dumma facket, som en annan David mot Goliat?

I det berömda fallet med salladsbaren har den nye ägaren tydligen inte tvekat att teckna kollektivavtal. En Pyrrhusseger för facket menar Kristian Karlsson i gårdagens Svenska Dagbladet. Pyrrhus skulle i det här fallet vara Hotell- och restaurangfackets ordförande Ella Niia, som med sinsa “60 000 trupper nyligen lyckades få den 24-åriga entreprenören Sofia Appelgren att sälja sin salladsbar“.

Denna mening har jag nu på morgonen suttit och stilla begrundat, för den inblick den ger om läget i landet och om högerns självsyn, historielöshet och allmäna folkförakt. En politruk från något propagandaministerium i någon femtitalsöststat skulle förmodligen lett igenkännande inför en sådan mening!

För det första undrar man över vad dessa “60 000 trupper” är för något. Kan inte få det till annat än att det är medlemmarna i Hotell- och Restaurangfacket. Att varje fackmedlem får känna sig som en hel trupp kan ju vara lite kul, och i så fall lär jag väl själv, i egenskap av ännu betalande kommunalare, bli en av de hundratusentals trupper som nu ska sättas på krigsfot mot den stackars entreprenör som driver vårdföretaget Curanda.

För det andra var det ingen säger ingen som hade som mål att få någon entreprenör att sälja sin salladsbar. Syftet med blockaden var att få henne att teckna kolletivavtal, varken mer eller mindre. Och det blir lite irrierande att högerskribenter genom dylika propagandauttalanden omöjliggör all diskussion.

Kristian Karlsson känner förmodligen till att kollektivavtalen är en del av en historisk kompromiss mellan arbetarrörelsen och arbetsgivarna, med rötter ända bak i trettiotalet. Han känner nog också till att det är en del av det som kallas “Den svenska modellen” och att vi i Sverige inte, till skillnad från de flesta andra länder, har någon lagstiftning som reglerar bland annat lägstalöner, men också försäkringar och liknande.

Om man nu vill bryta upp denna historiska kompromiss, så får man väl tala om vad man vill ha i stället. Vill man ha ingenting? Det låter nästan så, då man talar om fackets enskilda medlemmar som “trupper”. För man måste komma ihåg att lyckas man få bort kollektivavtalen, då får man också bort arbetsfreden. Lägges all förhandling på företagsbasis, då måste ju också strejkrätten hamna på företagsbasis. Då kan ju Kristian Karlsson och hans meningsfränder sitta där som romerska generaler och mysa om fackens Pyrrhussegrar. Bara han kommer ihåg att också för Rom gick det åt helvete till slut. I längden finns det inget annat än Pyrrhussegrar.

Fredrik Federley fick av någon anledning inte köpa ovan nämnda salladsbar, så han ska i stället öppna en annan. Han får väl göra det då. Själv tackar jag nej till det han och hans vänner blandar ihop.

För att återknyta till gårdagens tema: den som senast dött är sambons ex. Han efterlämnade en elvaårig pojke, vars mamma dog i cancer förra året. För oss finns inget val: eftersom sambon redan engagerat sig i pojken så kommer vi att ta hand om honom. Han måste få växa upp med en grundläggande tilltro att det finns människor som inte sviker.

Det enda vi begär av socialförvaltningen, som sålunda kommer att slippa alla problem med att ordna ett nytt hem åt pojken, är en liten etta åt sambons dotter, som är tjugo och således mogen att flytta hemifrån. Idag fick vi beskedet att det finns ingen chans. Pojken sover för närvarande på en madrass i vårt vardagsrum och så kan det naturligtvis inte förbli i längden. Att få loss ett rum genom att dottern flyttat ut är således den strategi vi funderat ut.

Sambon ringde alldeles nyss och var väldigt ledsen. Hon måste orka. Men de som ska skällas på är naturligtvis inte socialsekreterarna, som ju inte kan trolla fram lägenheter som inte finns. De som ska skällas på är det borgerliga styret här i stan, som fått för sig att det inte ska få finnas några hyreslägenheter. Jag har hittills aldrig känt mig drabbad av det jag skriver om i mina politiska inlägg. Men nu är också vi där. Vi lever alla i ett samhälle, som plötsligt blivit väldigt fattigt. Som gjorts fattigt. Ville vi det?

Det är en tanke som inte vill släppa mig, som kanske är alldeles fel men som i alla fall måste luftas. Den demokratiform vi har idag har cirka ett hundratal år på nacken. Den började genomföras i slutet av artonhundratalet och var i början av förra seklet fullt genomförd i större delen av västvärlden.

Läget då var att det fanns en stor och tämligen homogen arbetarklass, som dels bar upp ett socialdemokratiskt parti och dels tvingade liberalismen i socialliberal riktning. I Sverige fick vi en reformistisk utveckling, som gav oss de sociala trygghetssystemen, semester- och arbetstidslagstiftning.

En viktig princip för tryghetssystemen var att de skulle vara generella, detta framför allt för att den framväxande medelklassen skulle fortsätta vilja vara med och finansiera dem. Man talade om “det starka samhället”, alltså inte staten, utan samhället. Det var ett samhälle som skulle ge trygghet och reella valmöjligheter åt alla, och inte enbart åt de bättre bemedlade.

Sedan dess har medelklassen fortsatt att växa, samtidigt som arbetarklassen blivit mindre homogen. En byggnadsarbetare har i dag betydligt högre lön än min högskoleutbildade sambo, som dels är kvinna och dels arbetar inom vården. På samma sätt är skillnaden i lön mellan en kvalificerad industriarbetare och en städare eller ett vårdbiträde avsevärd. I detta sammanhang har man börjat tala om tvåtredjedelssamhället.

Den tanke som legat och malt i mig i många år nu är om detta tvåtredjedelssamhälle helt enkelt skulle kunna vara en rent matematisk konsekvens av den demokrati som genomfördes för ett sekel sedan. Två tredjedelar kan alltid rösta ner en tredjedel. Eller med andra ord: den allt starkare medelklassen, dit vi får räkna en hel del av dem som tidigare fördes till arbetarklassen, kan alltid rösta för en politik som är ekonomiskt gynnsam för dem själva, på bekostnad av den sämst ställda tredjedelen, som ställs inför en verklighet med sjunkande lägstalöner, sämre ersättningar för sjuka och arbetslösa, sämre framtidsutsikter.

Så det är medelklassen som är den stora frågan. Inte bara hos oss, utan globalt. I Kina börjar en allt större medelklass att få det riktigt hyfsat, medan en underklass av arbetare har det vidrigt. Om man lät Karl Marx återupplivas i en så kallad ekonomisk frizon i Kina, skulle han genast känna igen sina egna glödande beskrivningar av arbetarklassens levnadsförhållanden i Europa under den begynnande kapitalismen. I dessa och andra frizoner tillverkas de flesta av de apparater vi går och klickar på och de kläder vi har på kroppen.

I våra dagar handlar de flesta politiska debatter om några kronor hit eller dit, några procents höjningar eller sänkningar här eller där, men så sällan om de övergripande visionerna om hur vårt samhälle skulle kunna vara. Vänstern vinner inte längre medelklassen med att välfärdssystemen är generella, de klarar sig nuförtiden ganska bra utan barnbidrag eller vad det nu kan vara. Så om demokratin ska få fortsätta att vara vital måste vi släppa ekonomismen och försöka blåsa liv i idén om samhället som ett gemensamt projekt. Hur vill vi ha vårt samhälle, hur vill vi att det i sin helhet ska se ut? Vill vi ha ett tvåtredjedelssamhälle? Eller är det så att det bara på något mystiskt sätt råkar bli så?

Högerpolitikerna vill inte att vi ska se det så. De vill partikularisera, indvidualisera och framställa oss som människor som inte har så mycket att göra med varann. De vill lansera en salladsbarsägare som hjälte därför att hon i kamp mot fackets mafiosobossar vägrar skriva på ett kollektivavtal, men de vill inte att vi ska se att om facken inte fortsättningsvis kan upprätthålla våra kollektivavtal blir det fritt fram för lönedumpningar och skapandet av ett låglöneproletariat i Sverige.

Att vinna medelklassen kommer fortfarande att vara en förutsättning för den som vill vinna ett val. Så hur kommer medelklassen att agera? Kommer den att svälja denna individualisering och partikularisering, köpa privata försäkringar för de skatteminskningar de matas med och nöja sig med att i ett samhälle där de sämst ställda får det sämre kan de i alla fall själva leva tämligen gott? Kommer de att gå och rösta på det alternativ som är bäst för dem själva eller på det som förefaller ge oss alla ett gott och bra samhälle? Är det gemensama samhällsprojektet fortfarande möjligt?

Detta ser jag som en ödesfråga för såväl vänstern som demokratin.

När jag reste i Sydamerika fick jag uppleva hur det är att vara rik. Alla dessa mörka blickar när jag gick genom byarnas huvudgator, alla dessa “gringo” som ilsket och förktfullt snästes efter mig. Ilsket därför att de visste att jag var rik och föraktfullt därför att jag försökte se ut som om jag inte var det. Egentligen såg jag bara ut precis som det jag var, en på hemmaplan inte alls så rik student som var ute och reste, och som dessförinnan fått jobba hårt för att få ihop pengar till resan.

Det var inte likadant överallt. Vissa byar kändes mera fientliga och andra var vänligare. Jag ville se allt, så jag tog mig ut till kåkstädernas slum. Jag kommer inte ihåg var det var, men någonstans hittade jag ett svenskt bibliotek, tror det var någon sjömanskyrka. Eftersom jag törstade efter böcker fastnade jag där, och det var där jag för första gången läste Sven Lindqvists bok “Myten om Wu Tao-tzu”. Den kunde inte ha dykt upp lägligare i mitt liv än just där. Jag sträckläste:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Nej.
Är den möjlig med våld?
Nej.

Det är den mörka slutsatsen som jag alltsedan läsningen i den där sjömanskyrkan bär med mig.

Lindqvists bok kom ut 1967. Det var många då som trodde på världsrevolutionen. min egen resa i Sydamerika var en omtumlande erfarenhet och jag läste febrilt när jag kom hem till Sverige. Det jag ville var att få lite kläm på min egen kultur. Jag hade stått någonstans där i “tredje världen” och sett hur den ser ut från “de andras håll”. Det var något som var fel i alla premisser, och vad det var kunde jag inte bli klok på. Tills jag läste det här:

Tider som dessa alstrar enbart individualism grundad på principen “var och en för sig själv”, och inte någon verklig känsla för vars och ens värde

Förlusten av “självet” leder antingen till självutplåning (som i mitt fall), eller till skränande individualism, med dess extremer av egocentrism och överdriven självsäkerhet.

Om det vi har sett i det här landet bara är en process som är på gång i hela Europa, då måste det sägas att vi har demonstrerat tidsålderns sjukdom i en form så akut och obeblandad, att den för var och en som söker ett botemedel är värd ett specialstudim. I en tid, då det allmäna slagordet är “var och en för sig själv” är personligheten dömd. Personligheten är beroende av omvärlden, av ens grannar. Den definierar sig själv i förhållande till andra och blir medveten om sin egen särart bara då den ser särarten hos var och en av de andra. Individualisten, som blåser upp sin egen betydelse, skiljer ut sig från sin omgivning och kämpar för en framträdande plats i samhället, eller åtminstone en utmärkande ranson av dess gåvor.

Vad är då detta för land där det allmäna slagordet är “var och en för sig själv” och där en skränande individualism utgör ett hot mot människors självkänsla, värde och personlighet? Man skulle kunna tänka sig att kritiken riktar sig mot ett samhälle som rört sig åt det extremt nyliberala hållet, men så är det inte. Det handlar om trettiotalets Sovjet. Alla tre citaten ovan är hämtade ur Nadezjda Mandelstams andra memoarbok, som tyvärr aldrig översatts till svenska. Tillsammans med den första, “Stalins mirakel”, något av den viktigaste litteraturen för den som vill förstå förra seklet och därmed nutiden.

Så Lindqvist hade rätt i sitt första nej, världen kunde inte förändras med våld, som många trodde för en tre-fyra decennier sedan. De stora revolutionerna ledde bara till den ovan beskrivna “skränande” individualismen, där de starka roffade åt sig positioner och fördelar.

Kan den då förändras utan våld? Är nyliberalismen lösningen?, såsom dagens trosvissa vill övertyga oss?

För det första så är det troskyldigt att betrakta utvecklingen idag som fri från våld. Det bombas rätt ordentligt runt om i världen för att ge frihet åt människor och marknader åt kapitalisterna. För det andra så lider nyliberalerna av en nästan total social blindhet. De ser inte det ömsesidiga hat och det ömsesidiga förakt som alstras så snart samhällsklyftorna ökar. De menar att om de rika blir väldigt mycket rikare så blir smulorna, som från deras bord faller ner till de fattiga, också desto fler. En tvivelaktig teori i sig, som dessutom inte hjälper eftersom det är klyftorna som alstrar hatet och föraktet. Den ekonomiska rationalitet som de bygger hela sin världsbild på, är socialt katastrofal.

Nyliberalismen kommer därför inte heller den att leda till annat än skränande individualism, där de starka roffar åt sig positioner och fördelar.

Så Lindqvists båda nej, som jag läste där i sjömanskyrkan någonstans i Sydamerika, står fortfarande starka. Ändå har det ju faktiskt skapats samhällen på jorden som varit bra att leva i! De demokratier som under nittonhundratalet skapades i Västeuropa är nog det längsta vi har kommit i samhällsutveckling. Det fanns i dessa en politisk makt som balanserade den ekonomiska och det ansågs självklart att det skulle vara så. Nu är de mer eller mindre under upplösning. Vi lever i en nedbrytningstid, då vi ännu inte riktigt kan skönja vad som komma skall. Klimatfrågan blir alltmer brännande och kommer förmodligen att spela en avgörande roll för framtiden. Men om den ska inte detta inlägg handla.

Det handlar bara om mina båda nej. Varken maoismen eller nyliberalismen har någon bra lösning på världens problem och svårigheter. Jag har det inte heller. Någon annan?

Det går som en paranoid våg genom högerbloggarna: sossarna har nu tagit över inte bara Expressen utan också folkpartiet! Moderaterna är ju sedan länge förlorade. Enligt denna verklighetsuppfattning har sossarna aldrig varit större: det är bara gamla bondeförbundet och möjligen kd som fortfarande håller den liberala fanan högt. När nu folkpartiets Ullenhag tagit på sitt partis ansvar att ha startat svensk fackföreningsrörelse, finns det inga gränser för nyliberalernas raseri.

Ullenhags artikel i DN kan förvisso göra en konfunderad. Men i en tid då partierna på högerkanten bekymrar sig mindre för vad de är och mer för vad de synes vara, måste ju förr eller senare den ideologiska förvirringen bli total. I en tid då politiken inte längre är ideologiskt förankrad utan i stället blivit en vara som ska krängas på en marknad, då strateger och marknadsförare tagit en allt större del i partiarbetet, är det ju inte konstigt om våra partier vacklar hit och dit efter vad som för tillfället är mest gångbart.

Dock måste jag ge nyliberala skribenter viss credit: de har sin ideologi, formulerar den så vältaligt de kan och står för den utan att försöka maskera den som något annat. Lite konstigt kan man tycka det är att det inte finns något nyliberalt parti här i landet, när det finns så många nyliberala debattörer. Ansatser att skapa ett sådant har väl gjorts, men utan någon större framgång.

En förklaring jag kan tänka mig blir onekligen lite pinsam: nyliberalism är helt enkelt en vara som inte går att sälja eftersom alltför få vill ha den. Därför får våra nyliberala debattörer haka på det som för tillfället bäst motsvarar deras idéer. Just nu är det centerns Maud och Federley, men bara så länge Mauds charm förmår hålla centerns opinionssiffror någorlunda hyfsade. Om de dalar, och vänstern fortsätter vinna marknadsandelar, kommer sossarna förmodligen att ta över centerpartiet också.

Nyliberalismens ideologiska kärna är att om man bara låter marknaden sköta sig själv utan någon som helst inblandning, så kommer den att ordna allt till det bästa. Det måste onekligen vara både frustrerande och förargligt att förespråka en sådan ideologi, samtidigt som man står där med en produkt som inte går att sälja.