Som jag bäddar

När Claes Arvidsson skriver historia på Svenskans ledarsida idag går det sannerligen hej vilt till. Tänkte jag skulle hjälpa honom lite. Att Raoul Wallenberg troligtvis mördades i Ljubljankafängelset ser Arvidsson som “en illustration av sambandet mellan nazism och kommunism“. Nu var det ju en hel del som mördades av stalinregimen. Lev Trotskij, till exempel. Ergo var förmodligen Wallenberg trotskist. Att åtskilliga kommunister fick sätta livet till under såväl Stalins som Hitlers regimer är ju ytterligare ett glasklart samband mellan nazism och - ja vadå?

Att slutsatserna oftast blir uppåt väggarna när den som drar dem inte kan skilja mellan ideologi och praktik har jag redan skrivit om. Politiskt hör jag hemma någonstans på sossarnas vänsterflygel, med starkare sympatier åt syndikalist-hållet än åt något uttalat kommunistiskt parti. “Frihetlig socialist” skulle man väl kunna kalla en sådan som mig.

Hur kommunismen fungerat som ideologisk mask för terrorregimer var förvisso intressant för mig en gång i tiden. På den tiden läste jag Isaac Deutchers Stalin och Trotskij-biografier och naturligtvis Solsjenitsyns böcker om gulagarkipelagen. Under mitt liv har jag träffat åtskilliga vänstermänniskor, men ingen som varit anhängare av eller inte tagit kraftigt avstånd från stalinregimen. Med Mao förhöll det sig annorlunda. Det fanns åtskilliga som ville se maoismen som något väsentligen nytt, men för mig stöp det redan efter tre studietillfällen i en “marxist-leninistisk grundkurs”, eftersom cirkelledaren då ville få oss att anamma ordförande Maos ståndpunkt att Stalin var till 70% god och till 30% ond. Befängt, tyckte jag, lämnade grundkursen och blev således aldrig maoist.

Åtskilliga av dem som blev det har jag sedermera återfunnit bland den nyhöger som hängivet förespråkar nyliberalismens välsignelser och välfärdstatens nedmontering. Vilket väl måste, om vi fortsätter skriva historia på Arvidssonmanér, tyda på ett solklart samband mellan nyliberalism och maoism. Än mer så om man betänker att den exempellösa framgången för kinesisk ekonomi väsentligen bygger på nyliberal ekonomi i kombination med politisk diktatur som ideologiskt maskerats som kommunism. De kinesiska sweatshopsen skulle helt enkelt inte vara möjliga i en demokrati. Vilket visar det tydliga sambandet mellan kapitalism och kommunism!

Så varför ska vi idag fokusera på det som Arvidsson envisas med att kalla “kommunismens brott”, så till den grad att det bildats en myndighet som på statsdirektiv ska sätta detta fokus? Förmodligen för att om vi fokuserar på ett, så tappar vi fokus på något annat. Själv läste jag sovjetisk historia för tretti år sedan, idag läser jag hellre böcker som Naomi Kleins “Chockdoktrinen”, som just nu hållit mig så upptagen ett par veckor så jag knappt hunnit blogga. Hon skriver om just det som vi helst inte ska fokusera på, nämligen det som händer i dagens Ryssland och Kina, sambandet däremellan och det som händer över hela världen och den nyliberala eller neokonservativa ideologin, vars agenda efter kommunismens fall blivit i stort sett allenarådande. En skrämmande historia. Henne må ni läsa! Om hennes historieskrivning må ni berätta!

Andra bloggar om: historia, historikeruppropet, kommunism, nazism, kommunismens brott, forum för levande historia, Naomi Klein

De frågor som Carl Tham tar upp i ett debattinlägg i Dagens DN borde vara brännande. Hur den svenska demokratin mer och mer börjar ersättas av en ämbetsmannastat har jag skrivit om här och även här. Att Carl Tham nu tar upp samma problematik med avseende på hur vårt EU-medelemsskap påverkar oss och hur socialdemokratin lägger sig platt inför det faktum att EU:s jurister nu är på väg att ta över flera centrala frågor som tidigare varit föremål för demokratisk debatt och politiska beslut, är alldeles utmärkt. Så här skriver Tham:

Jurister och experter beslutar utanför demokratins räckvidd. Inget ansvar kan utkrävas. Folkstyret försvagas. De allmänna valen betyder mindre för utformningen av lagar och regler som formar samhället. Det går ju inte att förneka men faktum är att inget av de partier som i koalition över blockgränserna driver den svenska EU politiken medger att det förhåller sig så.

Den svenska ämbetsmannastaten byggdes upp under Gustaf Vasa och Axel Oxenstjerna och var den som styrde här i landet fram till demokratins genombrott kring förförra sekelskiftet. Tecknen på att något håller på att hända med demokratin, inte bara här i Sverige utan runtom i världen, har varit många men samtidigt inte helt tydliga och framför allt inte uttalade. Det som Tham kritiserar socialdemokratin för är att den deltagit i den mörkläggning av det som faktiskt sker, inte minst i vår anpassning till EU:

Men om det alltså finns ett tyst gillande av att tunga ekonomiska frågor förs bort från folkstyret är det ändå svårförståeligt att man inte gjort större motstånd mot
EU:s expansion på en rad andra områden. Eller att man överhuvud tagit inte vill medge att här finns ett allvarligt problem. Inte ens EG-domstolens utslag i Lavalfallet tycks ha lett till några allvarliga socialdemokratiska kommentarer. Domen innebär bland annat en viss begränsning av strejkrätten, en begränsning som i många stycken stämmer med vad Svenskt Näringsliv önskar och vad moderaterna länge drivit men inte vågat föra fram i regeringspolitiken - och som socialdemokratin motsatt sig. Nu kommer EG-domstolen högern till undsättning.

Jag har tidigare skrivit om hur kapitalismen faktiskt inte längre har något behov av demokrati och att det är detta som är grundorsaken till den kris för demokratin jag menar man kan tala om idag. Det fanns förvisso ett samband mellan framväxten av modern marknadsekonomi, kapitalism och demokrati men dessa är inte alls särskilt tydliga idag. Socialdemokratin och arbetarrörelsen kämpade för demokrati av helt andra skäl, och det finns all anledning att vitalisera dessa skäl om vi inte vill att det demokratiska styrelseskicket ska ersättas av en ämbetsmannastat, kanske rentav på EU-nivå.

Demokratin som styrelseskick kommer naturligtvis att finnas kvar, det har alltför stark värdeladdning för att någon seriös politiker skulle ifrågasätta det. Men risken är att det blir mer och mer ceremoniellt och får mindre och mindre faktiskt innehåll.

Bloggat: Jensholm.se

Vitaliserande om demokratin skriver Erik Svensson på sin blogg.

Andra bloggar om: demokrati, EU, Carl Tham, socialdemokratin

Det finns vissa saker jag inte förstår. Som det här med betyg. Om man nu ska betygsätta försteklassare, så förstår jag inte varför man måste kalla det för “betygsliknande omdömen” och inte rätt och slätt “betyg”. För om det nu inte är betyg på riktigt utan bara omdömen som ser precis likadana ut som riktiga betyg, så blir det hela ungefär lika stolligt som när man debatterar huruvida Shakespeares verk skrevs av William Shakespeare eller av någon annan med samma namn.

Jag förstår inte heller varför man som argument för att införa betygsliknande omdömen, dvs betyg, anför att föräldrar och elever bör få veta var eleven står i olika ämnen. Har Jan Björklund aldrig följt med sina barn på utvecklingssamtal? När jag var barn så hade vi betyg från första klass, men aldrig att mina föräldrar hade sådan koll på vad jag höll på med i skolan som jag har haft, då jag som förälder suttit på återkommande utvecklingssamtal med mitt barn och dess lärare. Jag har genom hela hans skolgång vetat precis hur han ligger till, i vilka ämnen han behöver mera träning och exakt vad han behöver träna i dessa ämnen. Hur han beter sig i skolan, alltså det som brukar kallas social utveckling, har jag också fått en klar och tydlig uppfattning om.

Betygen, eller omdömena som är betygsliknande, skulle aldrig kunna ersätta denna detaljerade information. Så är det bara. Björklund och hans allianspolare måste veta detta. De måste veta att hela den här betygsgrejen bygger på helt andra förmodanden, nämligen att konkurrensen elever emellan om betygen skulle kunna sporra en del elever till bättre resultat. Det är möjligt att det skulle, men varför i herrans namn kan man inte föra fram detta verkliga argument i stället för en massa skitsnack och ett bludder om att det inte är betyg man vill införa från första klass utan bara “betygsliknande omdömen”?

För om man talade klarspråk i frågan det gäller i stället för alliansens variant av politikerspråk, så skulle vi också kunna få en klarare debatt om just själva frågan, som alltså gäller om vi ska ha betyg eller inte betyg redan från första början i skolan. Är konkurrens och tävlan det enda medlet att få våra ungar att vilja lära sig något? Är avsaknaden av betyg det enda som gör dagens skola till “flumskola”, och kommer införandet av betyg, eller förlåt, betygsliknande omdömen menar jag förstås, redan från årskurs ett, som genom ett trollslag att lösa alla de problem som dagens skola dras med?

Eller är det hela bara ett illa genomtänkt hafsverk inför ett stort problem, nämligen en skola som inte längre fungerar riktigt som den borde. Det känns lite som samma nattståndna folkförakt som styrt alliansens politik ända sedan de fick förtroendet att bestiga taburetterna: släng till ungarna lite betyg, så nog kommer de att springa bättre mot målen vi satt. Så slipper man den betydligt viktigare och mera grundlägganade uppgiften, som är att motivera våra barn och förklara för dem vad som är vitsen med att lära sig saker och ting.

Andra bloggar om: skolan, beyg, Jan Björklund, pedagogik, barn

Höjer jag på ögonbrynen då jag läser att CIA en gång försökte enrollera Olof Palme som agent?. Nej.

Blir jag förvånad över alla paranoida dumhuven som tycker att alla svenskar borde skaffa sig vapen? Nej.

Tycker jag det är konstigt om någon libertian börjar yra om huruvida demokrati är ett önskvärt statsskick eller inte? Dessvärre tycker jag nog inte det.

Inte tycker jag väl heller att det är så underligt att Staël von Holstein blir ledamot av kulturrådet? Kunde killen förstöra kapital så kan han väl förstöra kultur, och förstörd kultur kostar säkert mindre än kultur som är levande.

I Sverige råder nuförtiden dumhuvudenas regemente. Less blir man, men dessvärre inte längre så rysligt förvånad.

Andra bloggar om: Olof Palme, Johan Staël von Holstein, demokrati, vapen, CIA

Att datainspektionen stoppat ännu ett förslag för hur vi elektroniskt skulle kunna övervakas kan bara noteras med djupaste tillfredsställelse. Värna om denna institution! Den skitregering som nu sitter vid taburetterna tänker uppenbarligen inte lyfta ett finger för att värna vår integritet, tvärtom stöder man och rentav frammanar ännu större möjligheter för polis och myndigheter att få internetleverantörer att lämna ut våra ip-adresser.

Det säger en del om hur intresserade den här föregivet liberala regeringen egentligen är av individens frihet och integritet. Inte ett skit, skulle jag vilja påstå. Under de senaste fem tio åren har jag fått ägna åtskillig energi åt att freda mig från alla företag som installerar spionprogram i min dator, program som i de värsta fallen gör ens dator totalt obrukbar. Själv menar jag att detta är hemfridsbrott, och det är märkligt hur lite energi som ägnats åt att göra något åt det, jämfört med den energi med vilken man bestämt sig för att jaga fildelare och andra hemska typer. Nu ska inte bara företag, utan också staten, få begå hemfridsbrott, genom att styra eller övervaka vad jag sitter i mitt hem och gör vid min dator. Det finns inte längre någon instans, mer än möjligen datainspektionen, som värnar om min personliga integritet. Och detta sker under en regering, som påstår sig förvalta det liberala arvet. I helvete den gör! Vi är på väg rätt in i en otäck form av kommandokapitalism, som jag för bara några år sedan inte trott skulle vara möjlig i det här landet. Och de flesta så kallade opinionsbildare verkar bara vifta på svansen åt eländet!

Andra bloggar om: liberalism, datainspektionen, övervakning, polis, myndigheter, personlig integritet, spionprogram

När jag ska filosofera över ords betydelse, finns ingen källa som är bättre än Elias Wesséns etymologiska ordbok. Där läser jag att ordet “fri” är nära besläktat med ordet “frälsa”. Och ännu mera intressant blir det då jag om ordet “frälsa” läser att det kommer från isländskans frjáls, som helt enkelt betyder “med fri hals”. Så man undrar ju över vilka som från början kommit på detta underbara ord?

Och om ordet privat: det kommer från latinets privatus, perfekt particip av verbet privare, som betyder “beröva”. Alltså något som berövats det offentliga, “publicum”. Så tänkte alltså de förträffliga gamla romarna.

Det vi får höra om ICA är för övrigt bedrövligt. Att bara märka om köttfärsen med en ny datumlapp!. Man borde i alla fall kallat den för något annat. “Nya köttfärsen”, till exempel, eller om man märkt om den två gånger, “nynya köttfärsen”. Så att kunderna vet vad det är fråga om.

Andra bloggar om: frihet, privat, ICA, köttfärs

Men de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare,

de känner inte igen sig här.

Och de som tror att allt och alla kan köpas eller säljas,

de känner inte igen sig här.

Musiken som är sig själv i alla vindlingar,

ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark,

snigelspår och stålvajer.

Musiken som följer oss just nu,

uppför

djupen.

Jag tror inget jag läst har satt så djupa spår i mig som dessa rader av Tomas Tranströmer. En märklig poet. Jag har träffat så olika människor, men ingen som stiftat den minsta bekantskap med Tomas Tranströmers poesi har efteråt kunnat tala om den utan att få en kärleksfull glans i ögonen. Tranströmer! Nyligen såg jag ett teveinslag där poeten Marcus Birro fick möta den poet som betytt så oerhört mycket för honom. Birro är väl som jag, lite avig inför det där att beundra, falla på knä inför storheter, och det är ju inte heller det vi ska göra inför Tranströmer. Han är ju bara bokstaven T i den stora ordmassan, som det ungefärligen uttrycks i en av diktsamlingarna (jag får citera allt på en höft, ur minnet, för alla mina Tranströmerböcker står i bokhyllan inne hos älsklingen, som ligger och sover), han skriver poesi som är så enkel som en sån där sjö som kanske kallas göl och som man bara vet att den är djup men inte så konstig för det, eller också är det så att hans poesi är ett enkelt lod som mäter djupet på den där sjön som kallas göl på ett så självklart sätt att man efteråt inte riktigt förstår hur det gick till. Han “får till det”, som det heter, på ett så sällsamt exakt sätt. Raderna står där, på papperet, så självklara, och ändå med en sådan stark verkan att man inte är riktigt densamme efteråt, som innan man läste dem.

Så var det för mig med raderna ovan. De är ur dikten Schubertiana och de handlar om Schubert och om en stråkkvintett som denne skrev och också om ett verk för fyrhändigt piano. Kvintetten skaffade jag mig strax efter det att jag läst den här dikten och det är fortfarande ett av de starkaste musikaliska verk jag känner till. Ibland skrovlig och stark, ibland glittrande och vek, skriven av en kompositör som inte heller han var mer än en människa, som lär ha supit rejält varje kväll och somnat med glasögonen på, vilket Tranströmer får med i sin dikt, men som varje morgon ställt sig vid sin pulpet “varvid musikens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse”.

Så vad var det då som så fastnade i mig, då jag läste dessa rader? Det var helt enkelt det faktum att jag kände mig så oerhört lycklig och lättad, eftersom jag plötsligt visste att jag inte föraktade mig själv för att jag inte var mördare! Jag vet att det var den formuleringen som gjorde starkast intryck på den unge och rätt så oerfarne person jag då var. Men de andra raderna som står där, de vill jag gärna ägna en stunds funderande kring.

På den tiden tyckte jag det var så självklart att allt inte gick att köpa och sälja. Varför var det så viktigt? Vad var det jag ville värna, då jag hävdade denna integritet inför den även då ganska allomfattande marknaden? Allt har sitt pris, säger cynikern, det finns ingen som inte kan köpas, bara priset är tillräckligt högt. Kanske det, men vad är det man köper? Det är redan någon annan eller något annat än den eller det som inte lät sig köpas. Det är ungefär som när kontrollfanatikern går ända därhän att han tar ett liv (mördaren!) för att behålla kontrollen över en människa och plötsligt står inför sitt stora nederlag, därför att den som är död kontrollerar man inte längre. Det man har köpt är redan något köpt och väsentligen annorlunda än det som inte lät sig köpas. Om cynikerna säger “vad var det jag sa”, så har cynikern redan låtit sig luras, därför att cynikern “känner inte igen sig här”. Cynikern känner inte igen sig i det som inte gick att köpa, och måste därför förneka dettas existens för att få glädjen av att fortsätta vara cyniker.

Jag är glad över att jag känner igen mig där, i Tranströmers rader och i Schuberts musik, jag är glad över att jag inte föraktar mig själv för att jag inte är en mördare och för att jag ännu inte är övertygad om att allt eller alla går att köpa eller sälja. Man kanske måste börja tala om värde och kontravärde, eftersom ordet värde allt för mycket kommit att förknippas med det som kan mätas i pengar. Kontravärdet, det är det som inte kan mätas i någon som helst enhet. Som är en helhet eller ingenting alls. Människovärdet. Smaka på det ordet. Det är allt eller inget. Så fort man börjar gradera och mäta, har allt vad vi menar med människovärde förfuskats. Människovärdet är ett typiskt kontravärde, som vi bör hävda mot cynikerna, som tror att allt och alla kan köpas eller säljas. Det kommer alltid, till mångens förtrytelse kan jag tänka, att finns något kvar, som har så stark integritet att det inte låter sig privatiseras.

Andra bloggar om: Tomas Tranströmer, köp och sälj, människovärde, Marcus Birro,

Eftersom jag har så dålig tid att skriva i min egen blogg, så får jag väl parasitera på andras. Schlaug, till exempel. Det här inlägget i hans blogg är verkligen en pärla. Jag kan inte låta bli att citera ett av hans citat:

Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser…

det var John Stuart Mill det, en av den tidiga liberalismens stora, som tydligt visar att dessa hade ett tänkande som var mera samhälleligt än det var ekonomiskt och att framväxten av någon form av socialliberalism måste bli en nödvändig och konsekvent urveckling av lärofädernas sätt att tänka.

De flesta som idag kallar sig liberaler har svikit detta, tagit ett rejält kliv bakåt, så att vi nu måste harva omkring i ett unket artonhundratalsmässigt idéklimat. Hur ska man kunna tala om samhället med dessa nya så kallade liberaler, som med hull och hår köpt Järnlady Thatchers tes: “there is no such thing as society”? Förmodligen den mest bakåtsträvande tes som uttalats under hela förra seklet.

Andra bloggar om: liberalism, Thatcher, samhälle, socialliberalism, Mill

Den här bloggen har jag just upptäckt och tagit till mitt hjärta. Mitt i allt rondellsnurrande där tämligen tomma rustningar skramlar nåt alldeles förbannat, så förlorar den här killen sitt jobb på grund av att han diskuterar dess innehåll på sin blogg. Jag tycker det är upprörande och jag tycker våra liberalers tystnad om vad som händer på våra arbetsplatser i dessa frågor är för djävlig.

Lyssna på dessa ord: “Om du vill behålla ett jobb ska du inte bara göra det bra, du måste även älska jobbet. Du ska gå med lätta steg och stämpla in med ett leende“. Att göra ett bra jobb är ju inte dåligt och uppskattas naturligtvis av varje vettig chef. Men att älska sitt jobb är något man måste bara då någon idiotisk ideologi sätter sig på oss. I de forna öststaterna, exempelvis, var det bäst för en att man älskade sitt jobb, för att man inte skulle hamna i kylan utan behålla sin trovärdighet som lojal mot partiet och folket, vilket partiet sade sig företräda. Det är ett vidrigt krav! Liberaler som Karl Popper, som ägnade sitt liv åt att försvara “Det öppna samhället”, måste vända sig i sina graver när de bevittnar våra nutida så kallade liberalers djupa förfall.

Vi som gör ett bra jobb i den inte alltför upplyftande offentliga sektorn av idag, är värda all respekt. Vi har fått se hur den faktiska kvaliten år efter år försämrats, samtidigt som man velat tvinga oss att jama med i körerna om hur bra allting är och ska bli. Det är inte alls så att vi inte vill älska vårt jobb och att vi inte vill gå till jobbet med ett leende på läpparna, för varför skulle man inte vilja ha det så? Men vi vill kunna säga vad vi tycker öppet. Det är tammefan vår mänskliga rättighet och den första förutsättningen för att man ska kunna älska sitt jobb.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, mllstrm, liberalism,

Yves Bonnefoy var en poet som Sartre tyckte om därför att han inte enbart genom sitt namn var motsatsen till begreppet “mauvaise foi”, ond tro, som är så centralt i Sartres filosofi. “Bonne foi”, det betyder god tro det.

Yves Bonnefoy utnämnde Platon till sin intellektuella huvudfiende eftersom han inte kunde fördra det centrala i Platons filosofi, föreställningen om en idévärld. Mot det bedårande i det blommande körsbärsträdet fann han ingen anledning att sätta en blek idévärld, som något högre eftersträvansvärt. I stället inspirerades han av Platons efterföljare Plotinos, vars föreställningar om “l’Un”, det Ena, förkastade hierarkiseringen mellan det sinnligt påtagliga och det andliga.
Han sa “prosodin är för mig som en lampa”. Det tycker jag är en så oerhört skön formulering. Prosodin, det är klangen, musiken i den poetiska frasen, det som tyvärr så ofta går förlorat i översättningar. Som då man skriver att man går längs stranden av det dånande havet. Det låter inte alls så märkvärdigt som då Homeros skrev samma fras i början av Illiaden:

Be dakeon para thina polifloisboio thalasses

För det jag skrev ovan är bara en beskrivning av havet. I Homeros rad lever havet och rullar sina vågor mot stranden. Så fungerar prosodin, då den är som en lampa.

Andra bloggar om: tro, poesi, Sartre, Bonnefoi, Platon, Plotinos, Homeros