Immanuel Kant började jag prata om idag när sambon och jag diskuterade mina svårigheter att ta det där körkortet (för jo, jag har fortfarande inte lyckats). Kant hade en idé om a-priori-föreställningar som är ganska intressant. Om jag sett ett par bilar av olika modell och sedan ser en tredje bil av ytterligare en ny modell så känner jag dock igen denna som bil. Skulle jag sedan se en verklig nyskapelse, något som konstruktörerna på Citroën hittat på, och som bara avlägset påminner om vad jag lärt mig känna igen som bil, så skulle jag nog ändå se en bil framför mig. Det beror på att jag i medvetandet skapat en kategori, nämligen kategorin “bil”, till vilken jag kan föra allt som har fyra hjul och en ratt. Denna förmåga att kategorisera utifrån igenkännanden är av avgörande vikt för oss människor, för om vi inte hade den förmågan, skulle världen omkring oss vara fullständigt kaotisk. Varje nytt föremål, som inte på pricken liknade något tidigare föremål, skulle stå där som ett obegripligt monster framför oss och vi skulle helt sakna förmågan att strukturera vår verklighet. Vi skulle leva i ett kaos.
När jag hörde talas om att det fanns en åkomma, som jag inte riktigt minns vad den heter, men som si och så många procent av mänskligheten lider av i större eller mindre grad och vars symtom är en bristande förmåga att känna igen ansikten, tänkte jag genast att jag är en av dem. Ännu mer så då det påpekade att dessa personer därutöver hade dåligt lokalsinne. Och jag tänkte att det säkert är denna defekt som gör det så svårt för mig att ta körkort. Jag har svårt för att känna igen ansikten, vilket ofta försatt mig i pinsamma sociala situationer, och jag har i stort sett inget lokalsinne alls. Varje gatukorsning är därför fullständigt ny för mig, oavsett om jag kört där tio gånger tidigare. Möjligen kan jag känna igen mig elfte gången, precis som jag kanske kan vagt känna igen en person efter att ha sett honom eller henne för elfte gången och säga “nä men hej…”
Detta gör naturligtvis både sambon, som är min privata handledare, och min körskollärare smått vansinniga. “Men vi har ju kört här så många gånger och du gör samma fel varje gång och kör mot Göteborg i stället för Stockholm” jämrar dom sig, fast jag har aldrig kört i den korsningen eller rondellen eller vad det är för något någonsin förut. För mig är det första gången varje gång, tills jag efter elfte eller tolfte gången kanske måste medge att den nog verkar lite bekant. Och jag tror att det är det som gör det så svårt för mig att ta det där körkortet. För hur många hundratals korsningar, rondeller eller andra knepigheter måste jag inte köra i innan jag mentalt kan skapa kategorierna “korsning”, “rondell” eller “annan knepighet” och veta hur man gör då man kommer till något nytt som är att hänföra till exempelvis kategorin “korsning”?
Men egentligen var det inte mina svårigheter att ta körkort som det här inlägget skulle handla om utan svårigheter kring betydligt större och allvarligare saker, som exempelvis ordet “demokrati”. Om “demokrati” är ett begrepp i vetenskaplig mening så måste det finnas en överenskommelse kring vad vi menar med begreppet. Finns ingen sådan överenskommelse måste varje skribent definiera vad just han eller hon menar med begreppet, för att en vettig diskussion ska bli meningsfull. Samma ska gäller flera andra “politikord”, såsom liberalism, kommunism, konservatism, nyliberalism; problemet har nyligen diskuterats livligt på Jimpans blogg.
Att uppfatta orden som begrepp har en klar fördel, det leder till stringens och klarhet och kan onekligen styra upp debatter, så länge debattörerna förstår språkspelets regler och någorlunda följer dem. Men det kan naturligtvis också leda till det vi kallar begreppsförvirring, och många ganska avancerade debatter stupar ofta på hur vi användet de ord som vi upplever som centrala för tankarna vi vill uttrycka.
För det vi så ofta vill, det är att använda orden inte som begrepp, utan som just kategorier, dit vi på det sätt som Kant beskrivit för de företeelser vi vagt känner igen som något som liknar det vi tidigare fört till samma ord, exempelvis ordet “demokrati”. Att översätta ordet med “folkstyre” gör det inte lättare för oss, eftersom vi inte är så överens om vad som är folkstyre och vad som inte är det, lika lite som vi är överens om vad som är demokrati och vad som inte är det.
Detta lämnar naturligtvis fältet fritt för manipulatörer. När jag en gång i tiden läste historia, och samtidigt befan mig i något slags livskris, fick jag för mig att jag skulle skriva min B-uppsats om Inka-imperiet. Detta därför att jag satt i ett kök och diskuterade dittan och dattan med en väninna, som då vi kom in på just Inka-imperiet påstod att “somliga påstår att det var ett kommunistiskt samhälle och andra säger att det var fascistiskt”. Just dessa ord var så oerhört avgörande för mig att det fick mig att tillfälligt glömma min livskris och sedan kom att bestämma riktningen för hur jag tänkte om politik och ideologi för resten av livet. Den lilla B-uppsatsen kom att växa till ett jätteprojekt, som inkluderade en tre månaders resa till Peru samt att jag lärde mig franska och spanska, eftersom den litteratur jag behövde mestadels fanns på dessa språk.
Kärnan i det jag kom fram till var ungefär så här: det samhälle som Inka-imperiet vuxit fram ur var ett lite stamsamhälle, som kanske skulle platsa under det som marxister kallar för ett urkommunistiskt samhälle. Antroplogerna kallade det kanske hellre ett “redistributionssamhälle”, med en term kommen från Karl Polanyi, dvs ett samhälle där gåvor ackumulerades hos en kuraka, stamledare, som sedan redistribuerade dessa tillbaka till stammedlemmarna. När denna lilla quechuastam sedan började erövra grannstammarna och småningom växte till Inka-imperiet, en process som gick så snabbt som bara något århundrade, så var det redan något annat, nämligen det man brukar kalla en orientalisk despoti. Den ideoligi man hade som försvar för detta samhälle var dock samma ideologi som man haft i det tidigare gamla stamsamhället, men från att ha varit en styrande princip för och en integrerad del av samhället blev ideologin nu snarare en ideologisk mask för ett helt annat samhälle som vuxit fram och som redan lämnat det gamla stamsamhället långt bakom sig. Därav förvirringen hur man skulle uppfatta detta samhälle. Jag tyckte jag hade löst problemet jag ställdes inför och införskaffade en viss känslighet för huruvida en styrande ideologi verkligen är en integrerad del av ett samhälle, eller om samhället sprungit ifrån den styrande ideologin, och denna bara fungerar som ett slags mask och ursäkt för något helt annat än det samhälle den sprungit fram ur.
Demokratin är vår styrande ideologi par preference, det är vårt stora honnörsord, det är ett ord som hör till vår värdegrund och som ingen som inte vill begå politiskt självmord har lust att ifrågasätta. Om någon skulle vilja avskaffa demokratin, för att den är jobbig, ineffektiv eller vad man nu kan tänka sig, så måste detta ske på ett sätt så att det verkar som om den inte vore avskaffad. Som om den fortfarande finns kvar, om än bara som en mask för att vi inte ska se att något helt annat växer fram bakom masken. Själv studerade jag Inka-imperiet någon gång på sjuttiotalet och glömde sedan bort det, eftersom jag hade annat att tänka på, men de allra senaste åren har det kommit tillbaka. Helt enkelt därför att jag mer och mer fått en känsla av att samma sak håller på att ske mitt framför näsan på oss! Och att det är därför som begreppen blir så förvirrade för oss.
Jag får så ofta en känsla av att debatten glider debattörerna ur händerna. “Egentligen borde vi ställa oss frågan vad ‘Demokrati’ egentligen innebär”, läser jag på Jinges blogg, då han skriver om det amerikanska presidentvalet. Det tycker jag också. För om vi tillåter “demokrati” att vara ett ord som skulle kunna platsa som en kantiansk kategori, så är risken att vi känner igen oss i något vi inte borde ha känt igen oss i. I avsnittet ur Metamofoser, där den romerske poeten Ovidius skriver om dödsriket, finns två rader som alltid ingett mig en obehaglig fruktan. Så här skriver han om dödsrikesinnevånarna:
errant exsangues sine corpore at ossibus umbrae
parsque forum celebrant, pars imi tecta tyranni,
pars aliquas artes, antiquae imitamina vitae.
I ungefärlig översättning: “Där vandrar skuggorna blodlösa, utan kropp och ben. Några samlas på Forum, andra i tyrannens palats, åter andra utövar någon konst, så härmar de sina forna liv”.
Jag skulle inte önska att vi går till valurnorna på samma sätt som de avlidna romarna samlades på sitt Forum, som inte längre var något Forum, bara en imitation i dödsriket av det som en gång var en levande realitet. Jag skulle inte önska att vi blir lurade att vi har ett folkstyre, som vi inte längre har däför att det stod i vägen för ekonomisk effektivitet. Om demokratin är på väg att bli en mask som skyler över något annat, något slags ekonomisk korporativism, så låt oss riva och slita i den masken för allt vad vi kan. Annars irrar vi snart omkring som zombisarna i Ovidius dödsrike.
Andra bloggar om: demokrati, ideologi, inka-imperiet, ekonomism, Ovidius, manipulation
