Som jag bäddar

Den finske poeten Saarikoski skrev i en dikt att livet givits oss för att noga överväga i vilken ställning vi vill förbli döda. Ja - man måste ju bädda väl och se till att lägga sig väl till rätta för evigheten. Jag skulle vilja bädda varje dag. Inte min säng den bäddar jag aldrig, då får man bara mera kvalster i den har jag hört. Jag skulle vilja bädda inför evigheten. Låter pretentiöst va? Jag är lite pretto ibland.

Jag får såna idéer om hur jag skulle kunna bädda. Snön kom i massor och det blev så vitt och fint. Snön gjorde mig glad. Jag tänkte att så vitt och fint skulle man kunna ha överallt. Vita mattor och gardiner. Vitt tangentbord. Avpigmenterade kroppar. Vita lakan. Så skulle jag kunna inreda min evighet.

Nu är det ju så att i en sådan vit värld skulle ju ingen kunna bo i en hel evighet! Inser jag, och tänker på Sonnevis svarta snöflinga. Jag måste inreda min evighet på ett nytt sätt i morgon.

I snön går jag med tankarna smågnolande. På nära håll ser jag snökristallerna gnistra i solen. Dom är så många. En snödriva är i själva verket en jättelik kollektiv skapelse. De lägger sig till rätta i en formation, snöflingorna, och så har de blivit en driva. Som när man spelar flöjtstämman i en orkester och ingår i den stora helheten. En berusande känsla.

Jag själv är en kommunalarbetare som blivit kommunalarbetare medan jag funderade på vad jag skulle bli när jag blev vuxen. Nu är jag redan så väldigt vuxen att jag förmodligen kommer att förbli kommunalarbetare tills jag dör. Jag är medlem i kommunalarbetarförbundet. Fjärilarna, som på vårkanten gläder oss med sina förbifladdrande uppenbarelser, skulle säkert också varit medlemmar i kommunalarbetarförbundet, om det inte varit så dyrt…