Jag längtar till landet som är
för allt som icke är är jag trött att begära.
månen berättar för mig i silverne runor
om landet som faktiskt är.
Landet som inte bryr sig om vad vi önskar,
landet som ser våra kedjor som vårt problem,
men som erbjuder oss månen
om vi behöver svalka vår sargade panna.
Mitt liv var en het villa,
men min längtan var hela tiden att det som är
skulle få vara i än högre suveränitet.
I landet som är
går min älskade och tvekar
inför min kärlek.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna vet ju ingenting.
Vem är min älskade? Vad heter hon?
Himlarna välver sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn vill ingenting annat vara än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Men det kommer inget svar
mer än möjligen: jag är den ovisshet du måste älska
om du inte nöjer dig med den visshet som lovar
sig vara den du älskar och alltid ska älska.
