Juldikt

Och alla bilarna på essingeleden,
alla bilar på väg in mot eller ut ur staden
ligger jag och lyssnar på med örat mot
ditt hjärta. Jag vet inte så mycket om någon annan kärlek
än denna, eller den som utspelas
på förlossningsavdelningarna på SÖS och annorstädes,
för jag är en sån som bara kan älska
det förhandenvarande. Förhandenvarande barn
och förhandenvarande älsklingar.

Pinters kusliga realism

Så har Harold Pinter gått ur tiden och jag sitter och funderar över vad det var för fullständigt omtumlande upplevelse vi hade, jag och mina kompisar, då vi gick och såg ”Födelsedagsfesten” någon gång tidigt på sjuttiotalet på Helsingborgs stadsteater. Det var på en gång absurt och surrealistiskt som det var (på ett mycket engelskt sätt!) realistiskt: medan Becketts pjäser utspelar sig i något slags bortomverkligt ökenlandskap, medan Ionescos pjäser är alldeles stolliga, så utspelar sig en typisk Pinterpjäs i ett engelskt vardagsrum med en sliten gammal soffa och femtitalsmöblemang. Man fick en kuslig känsla av att det som hände faktiskt mycket väl skulle kunna hända, fast det var lika absurt som i en Becketpjäs och väl så stolligt som i en Ionescodito. Som om Pinter gjorde teater på dels det han såg i de stora absurdisternas pjäser och dels det han observerade i våra småelaka, makthungriga vardagsrelationer. Han var något slags kusligrealist och för oss, som omtumlade gick hem efter att ha sett ”Födelsedagsfesten”, var det något alldeles nytt.

Leif Zern skriver i gårdagens DN att Pinter var vår tids största dramatiker och det är svårt att säga emot. Han skriver också om det märkligt thrillerartade i Pinters pjäser och det är sant. Karakteristiken förtjänar att återges:

Kafkastämningarna i Pinters pjäser var inte bara mystifikationer. Han var besatt av att gestalta maktförhållanden. Han såg förbindelsen mellan våra privata liv och samhällets hierarkier. Det är det som gör hans pjäser så thrillerartade – allt som sägs kan lika gärna var en lögn, ett spel, en intrig som aldrig får sin lösning.

Jag blev glad när han fick nobelpriset. Jag hade absolut inget emot den avhyvling av Bush och Irakkriget han levererade i sin nobelföreläsning. Detta gjorde valet av Pinter kontroversiellt, på ett både dumt och småaktigt sätt, eftersom Pinter fick priset för sin konst och inte för sina politiska åsikters skull. Det var ett välförtjänt pris.

Läs också vad Charlotte skriver om Pinters verksamheter inom filmen.

Andra bloggar om: Harold Pinter

konkurrensutsatt hjärnverksamhet

Jag har inga tomtar på loftet längre. Dom han fått skägget i brevlådan någon annanstans. Tomtarna har förmodligen överlag lagt ner verksamheten. Trötta på alla amatörer som går där i hyrkläder och supervitt syntetskägg som aldrig nånsin blir grått och oftast inte behöver läsglasögon för att läsa vad som står på klapparna. Amatörerna är mera kostnadseffektiva. Och tomtar på loften-tjänsterna har tagits över av en massa andra bolag, ADHD, Aspergergruppen, Thourette banking, noterade på börsen allihopa. Eller kanske på väg att noteras. Eller kanske ännu så länge bara i Staël von Holsteins kuvös, vilket naturligtvis är det mest tänkbart lovande för framtiden. Min hjärnas forna galenskapskultivatorer har således konkurrensutsatts. I stället för tomtarna som tidigare skötte loftet ska det således i fortsättningen komma nån typ från manpower. Så om det tänks konstigt på denna blogg framöver, så kan det bero på detta. Och tomtarna då? Dom är alla på väg att flytta. Till det nya, allt större och lovande landet Utanförskapet, vilket inte ligger på Nordpolen, men alldeles i närheten.

Andra bloggar om: staël von holstein, staël von holsteins kuvös, företagskuvöser, kuvöser i största allmänhet, utanförskapet

Inför den stundande helgen

Nu är det snart julefrid och jag har tagit semester julafton för första gången i mitt liv. Så nu hotar sambon med sällskapsspel, hon säger att hon till och med kan tänka sig spela Monopol. Ni vet det där spelet där man kan köpa hela Hornsgatan för nån tusenlapp. De nya versionerna lär man ha gjort om så nu är det väl städer ute i landet man kan köpa. Ändå är det ju ett rätt så obsolet spel! Själva grejen att det är en som vinner och resten förlorar (och är sura sen hela helgen) stämmer ju inte alls med vad nyliberaler de senaste tjugo åren upplyst oss om. Monopolspelet borde göras om! I det nya, moderniserade  monopolspelet borde vi alla vinna, ungefär som på dagis, så att ingen blir ledsen.

Och när sen julen är över väntar oss nyår, då vi ska öppna våra billiga öststatsskumpor och önska varandra gott nytt skitår.  Och sedan rullar det på igen, jobba och blogga, gnälla och gå ut med hunden. Snabbt gömma undan alla brev som handlar om den kommande pensionen. Inte titta! Undvika banker. Titta på Kaurismäki- och Roy Anderssonfilmer.

Så till alla som tittar in här ibland och följer mitt gnäll och lämnar en kommentar då och då, och även till alla främlingar som hamnat här efter att ha sökt på de mest konstiga ord, vill jag önska en god win-win-jul och ett riktigt gott nytt skitår!

Andra bloggar om: julhelgen, monopolspel, skitår

Hur vi gör när vi fängslar våra barn

Det var en riktig tv-kväll i går kväll; först ett dokument-inifrån-program om Thomas Quick, vårat grannaste exemplar av seriemördare, som uppenbarligen inte mördat någon enda av de trettio han kraftigt drogpåverkad och sönderterapeutad påstått att han mördat. Det som blir lite beklämmande är att jag faktiskt vill tro på alla möjliga former av terapier, och faktiskt också tror på dem, men att det uppenbarligen i branschen finns så många charlataner som egentligen är livsfarliga för vår rättssäkerhet. Spaningarna efter de verkliga mördarna har lagts ner, de mördades anhöriga har, åtminstone i fallet Johan Asplund, varit övertygad om att Quick är en bluff och sålunda känt sig sviken av rättsapparaten och allt har rullat på bara därför att det bildats en grupp som, om Quick skulle avfärdas som mördare, skulle ta prestigeförlusten alltför hårt.

Sådana situationer känner vi igen sedan tidigare: en sammansvetsad grupp som satsat alltför mycket på ett kort, för att inte våga ta den prestigeförlust det innebär att säga: ”kanhända hade jag fel”, utan i stället än mera frenetiskt fortsätter hävda sin allt mindre trovärdiga ståndpunkt. Glöm inte bort att det finns offer för deras försvarade prestige, och att det då handlar om människor som fått sina liv förstörda. I fallet Quick får man verkligen hoppas på att den begärda resningen i målet bifalles.

Det andra programmat var ett dokument-utifrån-program om hur barn nästan från födelsen manipuleras till att bli fullgoda konsumenter. Det var skrämmande. Någon i programmet, som framför allt handlade om reklam riktad mot barn i USA, det dystra föregångslandet i alla sådana här sammanhang, jämförde reklammakarna med pedofiler: samma utforskande inställning till barnen för att utröna hur de fungerar för att desto lättare kunna manipulera dem till att gå med på deras vilja och förstå att det är just exakt vad de själva egentligen vill. Och detta bara pågår! Det är ju egentligen inget nytt, vi vet ju alla om det, och vi bara tillåter det. Konsumismens propaganda är värre än den öststatspropaganda vi fram till kommunismens sammanbrott förfasade oss över. Den är värre därför att den är mera sofistikerad, använder sig av nyare kunskap för att finna en alltmera effektiv metodik och därför att den är så mycket svårare att strida mot därför att den tämligen aningslöst är accepterad i samhället på ett sätt som propagandan i öststaterna aldrig var.

Vi fängslar således alldeles frivilligt in våra barn i en prylvärld, där inget av värde finns utanför prylarnas värld, eftersom prylarna är de enda värdeetiketter som erkänns. Sådan är den frihet som det så livligt propagerats för de senaste tjugo – trettio åren. Det var ett kusligt program att titta på. Förmodligen desto mera kusligt för dem som, i likhet med mig själv, är eller har varit föräldrar, och därigenom vet hur omöjligt det är att stå emot en sådan massiv propagandaapparat.

Nu ska jag inte vara alltför pessimistisk så här alldeles före jul. Jag tror faktiskt att vi är mitt inne i en vändpunkt. Alltfler begriper att den alltför frisläppta marknaden är förödisk för samhället och att det nyliberala paradigm som rått under de senaste decennierna står för något helt annat än det vi menar då vi talar om frihet. Överlämnad åt sig själv löper marknaden amok och det finns inga hinder för vad giriga aktörer kan ta sig för för att vinstmaximera den egna verksamheten. Man drar sig inte för mentala övergrepp på barn, så som programmet igår kväll så tydligt visade. Det låter onekligen lite konstigt då till och med Anders Borg talar om socialism som kapitalismens vakthund. Men det ligger något i det. Överlämnad åt sig själv blir kapitalismen lika farlig och människofientlig som socialismen blir, om den överlämnas åt sig själv. De rena formerna av dessa fenomen, som har så lätt att finna sina propagandister, är bara skit. Det är blandformerna som ger oss våra överlevnadsalternativ.

Men om någon i alla fall vill sätta skinkan i halsen, så läs gärna det som Opassande skriver i sitt senaste blogginlägg. Hon har så rätt så rätt. Det är verkligen riktigt illa ställt i vårt senkapitalistiska postsossesverige.

Andra bloggar om: Thomas Quick, reklam, reklam för barn, pedofili, marknadsfundamentalism, nyliberalism, Anders Borg, socialism

Så har vi ännu en skitlag på gång

Så har IPRED-lagen gått igenom och det var ingen bra lag. Jag har inte skrivit något om detta tidigare men nu känner jag att jag måste. För det är så många frågor kring det här som enligt min mening måste särskiljas.

För det första upphovsrätten. Upphovsrätten kom ungefär samtidigt med individualismen och möjligheten för privatpersoner att tjäna pengar på sina verk genom försäljning. Den är således intimt förknippad med den moderna kapitalismens framväxt. Den består av två delar, varav den ena brukar kallas ideell upphovsrätt och den andra ekonomisk. Båda dessa är viktiga. Den ideella innebär att upphovsmannen har rätt att skydda sitt verk mot förvanskningar. Har jag skrivit en bok och har upphovsrätten till den kan jag säga nej till exempelvis en tafflig översättning, en i mina ögon dålig bearbetning och liknande. Den ekonomiska innebär att jag har rätt att uppbära ersättning för mitt verk, då det säljs på en marknad. Någon annan kan inte hur som helst trycka upp min bok och håva in förtjänsterna av att sälja den. För att göra det måste den personen teckna ett avtal med mig, som reglerar hur förtjänsten ska fördelas mellan mig och förläggaren.

Enligt min mening är denna upphovsrätt viktig att värna. Flera som deltagit i debatten menar att den tillhör en gammaldags teknik och alltså bör kastas på sophögen. Jag har svårt att förstå en sådan uppfattning och desto lättare att förstå de artister, författare m fl som reagerar emot den. Självklart vill en upphovsman ha rätt till sitt verk, såväl den ideella som den ekonomiska rätten. Som en filmare uttryckte det i dagens Studio ett, det är dyrt att göra film, jag har familj och si och så många barn, jag måste ju faktiskt överleva. Om denna den ekonomiska upphovsrätten skulle kastas på sophögen skulle väldigt mycket av det som är lite smalare förmodligen också kastas på sophögen. Vilket enligt min mening vore katastrofalt, eftersom jag gillar det som är lite smalare och eftersom de flesta inte begriper att det som nu är brett förmodligen växt fram ur det som en gång var smalt.

Att därför bara avfärda artisters och andra skapande människors krav på rätten att få ersättning tycker jag är att avhända sig ett problem ganska lättvindigt. Att å andra sidan driva igenom en lag som ger de stora skivbolagen rätt att bedriva privatspaning mot oss alla är dock ett ännu sämre sätt att lösa det. Att skydda sitt ip-nummer genom att gå via anonyma servrar är inte så svårt, så de som lärt sig fildela kommer säkert att lära sig det också. Och de som aldrig i sitt liv fildelat kommer förmodligen också att skaffa sig anonyma ip-nummer, för vem vill ha en massa folk snokande i vad man har för sig på nätet?

Någon form av avgift för bredbandsuppkoppling, som går till upphovsmännen på samma sätt som STIM fungerar för musik som spelas på radio och annorstädes, borde varit ett vettigare alternativ att diskutera. Naturligtvis inte perfekt, eftersom det kanske inte blir möjligt för den som aldrig fildelar att slippa betala. Men även den radiolyssnare som bara lyssnar på P1 får ju betala för musik. Just STIM har för övrigt skisserat ett förslag i denna riktning. Det är olyckligt, tycker jag, att detta förslag inte övervägts lite mera. Att STIM stöder IPRED-lagen, om än med reservationer, tycker jag är ännu mera olyckligt. Det är en alltför hastigt och alltför tanklöst genomdriven skitlag. I stället borde man tagit sig tid att hitta fram till en fungerande lösning, som, som jag ser det, måste bli någon form av kompromiss mellan fildelare och upphovsrättsinnehavare.

Andra bloggar om: fildelning, IPRED, upphovsrätt

Någon är lite vaken på DN:s ledarsida!

Det känns lite underligt att läsa vad Anders isaksson skriver på DN:s ledarsida  idag. ”Våra nya herrar? frågar han sig och utvecklar det hela:

Ingen annan akademisk specialitet kan numera mäta sig med ekonomernas breda inflytande, klassiska statusbärare som ingenjörer, statsvetare, sociologer, medicinare och naturvetare är alla reducerade till andraplansfigurer. Ekonomer finns överallt på ledande befattningar, genomsyrar varje institution, förvaltar privat, kollektivt och offentligt sparande, dominerar ledningen i flertalet företag och präglar både sättet att tänka och att tala. En lika homogent utbildad meritokrati finns bara i affärsjuridiken, även den med utpräglad förmåga att ta bra betalt för sina tjänster.

Det är ju ganska otroligt! Inte själva innehållet, därför att det har ju flera av oss vetat i en tio femton år nu. Det visste vi då ekonomin inte blev ett av ämnena i våra nyhetsprograms rapportering, utan ett särskilt program, som på ett underligt sätt befriades från den kritiska granskning som i övrigt var nyhetsrapporteringens själ och hjärta (och samhällsfunktion inte minst!).

Det visste vi när avregleringarna genomfördes i början av nittiotalet. Peter Malmqvist, som då skrev riktigt läsvärda krönikor i Svenskan, beskrev det hela som att ge en Ferrarri i födelsedagspresent till en artonåring, så klart att de körde i diket! I en djävla fart dessutom, så det bara blev mos av den fina bilen.

Det visste vi när vi alla skulle bli kapitalister genom ett pensionssystem som vi nu blir lusfattiga pensionärer av, eftersom vi naturligtvis valt fel (fanns det något rätt val egentligen?). Men vi skulle naturligtvis tränas i att tänka som herrarna tänker, för så har herrar i alla tider tyckt att de som inte är herrar ska tänka.

Det visste vi när förmögenhetsskatt och arvsskatt avskaffades, eftersom det försvårade successionsordningen för våra ekonomistiska herrar. Om sonen till Wallenberg eller Stefan Persson ska kunna ta över från farsan är ju de där skatterna ett djäkla besvär. Och dröm inte om att den ekonomiska makten tillhör demokratin! Den har som sitt ideal en riktig gammaldags feodalism, där makten ska ärvas från far till son (ok ibland från far till dotter, men det är mindre intressant i detta sammanhang).

Det visste vi när vi märkte att det blev allt tystare på våra arbetsplatser, eftersom de horisontella nätverken försvagades allteftersom de vertikala lojaliteterna förstärktes. Det är med företaget vi ska identifiera oss, inte med någon gammal mossig fackförening eller något sådant som samhället, som redan Margareth Thatcher förklarade att något sådant finns inte.

Det visste vi när den nya regeringsalliansen proklamerade jobblinjen och försvagade fackföreningsrörelsen, på det att vi alla må bli mera lojala uppåt i stället för solidariska i sidled. Som när man sätter såna där lappar på hästar: titta framåt, skit i omgivningarna! Skygglappar, som de kallas.

Så det otroliga är inte innehållet i det Isaksson skriver, det otroliga är att det står att läsa på DN:s ledarsida, som om man till och med där har upptäckt det enorma maktskiftet som skett de senaste tio femton åren. Där har man upptäckt att till och med sossen Mona Sahlin är impregnerad av ekonomismen. Tidigare på denna ledarsida har vi annars mest fått veta att det är vi som är impregnerade av socialdemokratismen. Vilket vi kanske var för ett par decennier sedan.

Härligt att se folk vakna! Eller kanske det bara var någon som rörde sig i drömmen???

Karl Popper och kristendomen

Något som då och då diskuteras är kristendomens roll i historien. Det har exempelvis framhållits att det mörker som vi brukar kalla för medeltiden och som inträder strax efter romarrikets fall och sedan fortsätter fram till renässansen, till stor del kan förklaras med att kristendomen lade sin filt över allt tänkande och därigenom hindrade människans intellektuella och vetenskapliga utveckling. Utan att vara medeltidsromantiker har jag lite grand varit på kant mot denna bild, helt enkelt därför att medeltiden inte var utan sin storslagenhet. Araberna förvaltade väl arvet från greker och romare och lärde våra poeter att rimma, arkitekturen utvecklades till något alldeles enastående under elva- och tolvhundratalen, filosofin hade väl åtminstone några tänkare av rang. Men det var ändå en tid av förtryck, och det var framför allt kyrkan som stod för förtrycket. Det gjorde den i och för sig långt in på artonhundratalet, då gemene man plågades med husförhör och katekes, och häxor brändes ännu på sextonhundratalet.  Men var det kristendomen som – så att säga – var primus motor i denna förtryckarapparat? Jag har alltid ställt mig lite tveksam till det. Snarare var det de byråkratier som inrättade sig då antikens sista imperium föll samman, byråkratier som till sin natur blev bevarande och reaktionära. Den kristna rörelsen utgjorde till en början ett hot mot dessa byråkratier, vilka fann det bäst att införliva hotet i sig själv, dvs göra kristendomen till statsreligion.

Då jag nu läser Popper finner jag att han är lite av samma mening. Den kristna församlingen var till en början av det egalitära slag som karakteriserar det som Popper kallar för ”Det öppna samhället”. Den var mera lik den atenska demokratin än den kyrka som till slut skulle bli till och Popper fortsätter sin tankegång (min översättning):

Men parallellen mellan Den Stora Generationen [dvs de atenska tänkare som förespråkade demokrati, min anm.] speciellt Sokrates, och den tidiga kristendomen är djupare. Det råder knappast något tvivel om att styrkan hos de tidigaste kristna låg i deras moraliska mod. Det låg i det faktum att de vägrade att acceptera Roms anspråk på ‘att det hade rätt att tvinga sina undersåtar att handla mot sina samveten’. De kristna martyrer som tillbakavisade styrkeanspråk för att sätta en standard för vad som är Rätt led för samma sak som Sokrates hade dött för.

Detta bröts då Kristendomen själv fick politisk makt. Popper skriver:

Frågan reses huruvida detta officiella erkännande av den Kristna Kyrkan (och dess senare organisering efter modellen för Julianus Avfällingens neo-platonska anti-kyrka) inte var ett genialt politiskt drag från de styrandes sida, utformat för att bryta det enorma moraliska inflytandet från en egalitär religion – en religion som de förgäves försökte bekämpa med sin styrka såväl som med anklagelser för ateism och bristande fromhet [...] Hur det än må vara med den saken, är det tvivelsutan med Justinianus förföljelse av icke-kristna, kättare och filosofer (a. d. 529) som medeltiden börjar.

Så långt Popper. Ändå kan jag bli lite förvånad över att han inte så mycket bryr sig om den kristna lärans roll i historicismens historia. Det enastående med kristendomen var ju framför allt hoppet om det eviga livet. Och inte i någon glåmig dödsrikesform, som judar och antikens greker och romare föreställde sig, utan i ett paradis, där det som gick förlorat i syndafallet återlöses för evig tid (försåvitt man, naturligtvis, levt ett rättskaffens liv). Den kristna människans liv blir således inbegripet i ett drama som sträcker sig från tidernas begynnelse och långt in i en framtid, då jorden som vi känner den redan gått under i Yttersta Domen. Den rättvisa som man finner omöjlig att realisera här på jorden blir för den kristne möjlig genom att mänsklighetens drama får denna tidsdimension. En gång kommer allt att bli rätt, och då för all evighet. Var det inte just tron på detta skeende, denna grandiosa Historia om livet på jorden och dess fortsättning i ett hinsidesliv, som var det som framför allt gav de tidiga kristna det fantastiska mod som Popper talar om? Modet och handlingskraften hos den som är inbegripen i en profetia, låt vara om denna åberopar religion eller vetenskap som sin grund? Visst känns det skönt och visst blir man stark av att veta att man handlar i enlighet med det som man vet måste ske?

Så kristendomens roll i historien är inte så lätt att utreda. Den kristne har – likaväl som för övrigt marxisten – ett ansvar för hur han/hon förvaltar sin tradition. Personligen fruktar jag de trosvissa och finner ibland modet hos den som är stark i tron synnerligen tvivelaktigt. Hellre en sund skepsis inför var och vilka vi är och vart vi ska.

Det ska tilläggas att det finns inslag i kristendomen som alltid haft ett starkt inflytande i mitt eget liv. Tanken på det Heliga Ordet, som blev kött och nedsteg bland oss för att genomleva ett människoliv ”to the bitter end”, är helt enkelt storslagen. Det är det där med Uppståndelsen och hela den därpå följande världsbilden som jag aldrig kunnat svälja.

Lite bloggtips: Charlotta skriver om mötet med en rasist i simhallen och hur lätt en vandringssägen kan ta sin början, Leo funderar över hur svårt det är att tänka rätt, Strötankar tänker lite djupare på vad FRA-debatten handlar om. Och Thomas (f d ”Diskussionsforum”, numera ”Tankspritt”) skriver också om Popper.

Andra bloggar om: Karl Popper, kristendomen, historicism