Stranden vi alltid gått längs

Girigheten talas det just nu mycket om. Girigheten är den goda driften som får igång marknaden och driver mänskligheten framåt. Eller girigheten är det som främst förorsakat den stora krisen vi just nu befinner oss.

Jag tror inte girigheten spelar så stor roll. Jag tror inte att de som håvar in miljoner varje månad främst vill ha miljoner. Jag tror de vill ha makt. Pengar är maktmarkörer.

Rosenön heter en vacker liten ö i närheten av Smådalarö, där det finns ett slags konferenscentrum, ägt av hyresgästföreningen. Den ön ville Niklas Zennström, han som blivit rik genom att komma på, introducera och sälja Scype, ha, och lade då ett bud på väldigt mycket. Då¨hyresgästföreningen sa nej, la han ett bud på dubbelt så väldigt mycket. Då lade sig hyresgästföreningen och sålde. Så snart är denna ö inte längre tillgänglig för allmänheten.

Pengar är makt och makten är det åtråvärda. Har jag tillräckligt många miljoner kan jag göra vad jag vill. Eftersom det finns väldigt mycket pengar hos en del sker en långsam maktförskjutning i samhället, på ett sätt som vi inte riktigt märker. Inte förrän vi går på en strand där vi alltid har gått, tittat på skarvar och samlat snäckor och kanske tagit oss ett dopp, och så får erfara av någon som kommer och säger till oss att så får vi inte göra längre. Därför att kommunen sålt stranden till någon som vill ha den för sig själv och inte vill att vi ska vara där längre. Att skaffa pengar för att kunna göra så är inte girighet, det är lust efter makt. Därför är nuförtiden strandskyddet hotat. Och av ungefär samma anledning har vi fått reclaim-the city grupper, som menar att det offentliga rummet även i stan är hotat.

På samma sätt duger det inte att VD:n för Erikssonkoncernen i Sverige har mindre lön än en dotterbolagschef i USA, så därför driver detta babianliknande rangordningsmarkerande på absurdlöneutvecklingen tills vi alla tar oss för pannan. Vi tycker bara det är så väldigt mycket; för dem, direktörerna, handlar det bara om hur penningen ska bli ett fungerande instrument för den nödvändiga (???) hierarkiseringen. Inte så mycket girigheten som drivkraft där heller, tror jag.

Pengar har inte mycket till egenvärde, det är makten de ger eller markerar som är ett värde. Just därför blir det ett samhällsproblem. I ett samhälle där det inte finns några spärrar för hur mycket de rika kan berika sig hjälper det inte mycket hur många smulor från dess bord som trillar ner till de fattiga, eftersom problemet i ett sådant samhälle är den uppkomna maktstrukturen. För samtidigt som smulorna sipprar ner, så sipprar makten upp.

Andra bloggar om: strandskyddet, Rosenön, maktstruktur, girighet,