Poet som putsat sitt silver och odlat sin svärta

jag fick Bruno K:s senaste i födelsedagspresent av min älskade idag. Svart silver. Jag fascineras av denne poet och hur han tagits emot. När han som en av Vesuviusgruppens poeter debuterade för många herrans år sedan med ”Sång för anarkismen”, var han utanför mainstream och sågs närmast som småborgerlig av den då förhärskande vänstern. Det struntade han i och fortsatte köra sin grej. När vänstern drog sig tillbaka och ersattes av postmodernismens lite akademiska och ironiska generation passade han inte heller in, med sina romantiska poetlater och teatraliska uppläsningar. Det struntade han också i. Till slut började man på sina håll upptäcka att denne missanpassade outsider skrev rätt så bra dikter. Jag tror det var Lars Gustafsson som fick upp ögonen för honom och vips lade sig den vindkänsliga svenska kritikerkåren på mattan för missanpasslingen, som helt plötsligt fick något slags ikonstatus. Han passar fortfarande inte in, men att inte passa in passar sig tydligen nuförtiden, bara man är missanpassad på rätt sätt och tillräckligt envist hävdat sin rätt att vara det. Det har Öijer.
Jag har bara hunnit läsa lite i början av den nya boken och så långt tycker jag den är väldigt bra. Svart är protestens färg, den finns med redan i debutsamlingens hyllning till anarkismen, den finns i civilisationskritiken, den är den färg missanpasslingen alltid helst har iklätt sig. Svart är också den färg som silver antar då det blir gammalt och utsatt för omgivingens angrepp. Dock är det fortfarande silver, ädel metall, som nu hyllas så som den ädla whiskeyn Chivas Regal hyllades för ett antal år sen. Quality! Killen som strödde pengar omkring sig på Sergels torg har blivit som ett av objekten för dagens pengaströares beundran. Fina viner, svindyr whiskey, poesi av K Öijer. Silvret i titeln har fått mig att tänka på två rader av Mandelstam, översatt av mig från engelskan, som översatts från ryskan, så inte vet man väl vad som gått förlorat på den vägen:

Det som länge hållit ut mot rost
och föroreningar, det brinner som kvinnligt silver

Det vore bra om det svenska kulturetablissemanget blev mera lyhört för särlingar. Alla dessa med sina gammaldags fåniga idéer om vad frihet är för något, eller i alla fall vad den inte är förenlig med, nämligen lögn:

jag gick längs träden
utanför riksdagshuset
och hade knappt lagt märke till byggnaden
innan den svävade bort ur ögonvrån
som ett grått och meningslöst damm
en sky av lögn
och jag fortsatte under träden
medan vädret långsamt slog om
högt över grenarna
jag såg dom äldre mörka löven skynda till
och ta hand om dom yngre i blåsten
hålla om dom nyfödda ljusgröna
mata dom med regnstänk
och det prasslade svagt
överallt omkring mig växte ljudet
Jag vet inte varför
men för första gången på länge
kände jag ett visst lugn
den sortens lugnsom sprider sig inombords
och tar sig ut
går vid din sida som en vän

Andra bloggar om: Bruno K Öijer