Vi strosade runt idag, sambon och jag, i stadens miljonärskvarter. Danderydsgatan i Stockholm är faktiskt rätt så fin och vi spekulerade i hur många år i bostadskön vi skulle behöva stå för att få en lägenhet på denna vackra gata. Om det nu skulle finnas några hyresrätter på Danderydsgatan, vilket kanske inte är så troligt.
För högerfolk har det här med bostadskö alltid varit en styggelse. Bostadsköer skulle man kunna få bort om man äntligen kunde få genomföra marknadshyror. Problemet har varit att den där besvärliga politiken hela tiden lagt hinder i vägen. Bruksvärdesprincipen har enligt många varit en bra princip eftersom den verkligen ger alla, säger alla, en reell valmöjlighet. Även om det kan ta decennier, så kan jag till slut få min drömlägenhet någonstans på Södermalm.
Nyligen flyttade en arbetskompis till mig in i just en sådan lägenhet, någonstans vid Hornstull. Hon är väl i femtiårsåldern. Eftersom hon arbetar i samma inte så lukrativa bransch som jag själv, så var den enda möjligheten för henne att få bo där hon ville att ställa sig i kön, och efter ett antal decennier så fick hon sin lägenhet. Detta är alltså fortfarande möjligt i Stockholm. Sambons och mitt köande har hittills bara fört oss så nära centrum som Farsta Strand. Men om några år kanske vi kan få något strax söder om söder, vilket inte vore så illa.
För de som står där med sina pengar och har råd att betala är detta naturligtvis frustrerande. Varför behöva köa när marknadens lagar om tillgång och efterfrågan så mycket snabbare skulle fördela rätt folk på rätt plats? Hela den här frågan handlar alltså om huruvida de populära lägenheterna i innerstan är något man ska kunna få tillgång till om man är beredd att betala för dem, eller om man är beredd att vänta på dem. Och de facto är det så att det förra alternativet utesluter de mindre bemedlade från att någonsin få sina drömmar uppfyllda, medan det senare egentligen bara frestar de mera bemedlades tålamod.
När det var så nästan hopplöst politiskt omöjligt att genomföra marknadshyror, så kom högerpolitikerna på en snabbväg: om man omvandlar så många som möjligt av innerstans hyreslägenheter till bostadsrätter, så kan man liksom kliva över det där så förargliga politiska hindret. Så det gjorde man. Självklart blev det populärt eftersom det för de flesta i innerstan innebar att man fick upp mot nån miljon till skänks, då hyreslägenheten man bodde i plötsligt omvandlades till en attraktiv bostadsrätt. Inte ens prominenta sossar kunde säga nej, vilket ledde till Laila Freiwalds fall som politiker. Jag förstår henne, jag hade nog inte heller kunnat säga nej om kommunen ville skänka mig flera hundratusen. Vilket inte alls hindrar mig från att sitta här och blogga om hur vansinnig hela den där cirkusen var – och är.
Men det räcker inte. Trots denna massiva omvandlig av hyresrätter till bostadsrätter är de krafter som fullt ut vill genomföra marknadshyror starka. I en utredning betitlad ”EU , allmännyttan och hyrorna” har man lagt förslag vars konsekvenser synas i en debattartikel i dagens DN, skriven av hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman.
Utredningen föreslår att hyrorna ska höjas med tre procent per år tills, som det heter, ”efterfrågan planas ut”. Med nuvarande inflation på fyra procent skulle det innebära hyreshöjningar på sju procent som säkert skulle hålla på rätt länge, eftersom efterfrågan inte kommer att planas ut förrän de som kan betala och är otåliga har fått sina hyreskontrakt. Innan dess kommer de låginkomsttagare, som bor där de inte borde bo, att tvingas flytta. Hyresgästföreningen har tagit fram siffror som visar att det handlar om en stor grupp människor. Hela 27 % av de som bor i våra tre största städers stadskärnor räknas nämligen som låginkomsttagare. I absoluta tal innebär det cirka femtitusen hushåll – eller hundratusen människor, som enligt förslaget ska tvingas flytta från sina hem i innerstäderna. Finns det fog för att tala om deportation? Eller åtminstone deportation light? Utdragen under så pass lång tid att den, hoppas man uppenbarligen, inte kommer att märkas så mycket?
Detta kommer naturligtvis att succesivt förändra karaktären på våra stadskärnor. Man har redan talat om ”yuppifieringen” av exempelvis Södermalm i Stockholm och denna uppklassning, eller kanske snarare uppglassning, kommer naturligtvis att fortsätta. Mera av gallerior för de köpstarka och mindre av sånt skit som secondhandbutiker och Hornstullsbiografer. Mera av glassiga coffeeshops som serverar ljummen espresso och mindre av alla dessa mysiga mörka caféer med sina galonsoffor, där denne bloggare så mången gång suttit och läst eller skrivit eller snackat med folk.
Så hur kommer det att gå för min arbetskompis som nyss har fått sin lägenhet vid Hornstull? Kommer hon att höra till dem som så småningom och lagom långsamt ska deporteras för att lämna plats åt de som kan betala för sig? Eller kommer tiderna att ändras, så att denna just nu allenarådande marknadsfundamentalism får ge plats åt mera humana idéer om hur vi ska forma vårt samhälle? Får vi ens ett val?
Strosade runt i miljonärskvarteren gjorde vi för övrigt för att vi ville se Linn Fernströms måleri. En rasande spännande konstnär!
Andra bloggar om: bostadspolitik, marknashyror, hyresgästföreningen, omvanding av hyresrätter till bostadsrätter, Linn Fernström
Obäddat 
Det låter inte bra med deportation. Det för tankarna till hemska historiska dåd. Men nu är det frågan om light, men ändå. Jag blir tveksam till marknader där det finns regleringar av politisk art. Människor är uppfinningsrika och löser problem oftast effektivare när de tillåts agera nära problemets kärna. Vem vet hur bostadsmarknaden kommer eller hade sett ut utan regleringar. Kanske hade även de som kallas fattiga fått plats i innerstaden i mindre utrymmen än vad som i dag är fallet. Det påstås att det inte råder någon bostadskö i Europas storstäder på grund av att där inte finns någon reglering. Stockholm och Sverige lär vara unikt med reglering av hyror. Kul i alla fall med bloggeriet.
Vad tyvärr båda sidor i diskussionen helt missar är en av rötterna till dagens problem. Många vill bo i innerstaden. Därför blir köerna långa och priserna höga. I förorten är priserna lägre och köerna kortare, eftersom det inte är lika attraktivt att bo där.
Varför drar ingen slutsatsen att en stor del av problemet handlar om att vi inte bygger som folk vill bo? Varför tror politiker på båda sidorna blockgränsen, liksom politiska aktivister ute i stugorna att dagens stadsgränser är någon slags oskriven lag? Det är som att man tror att vi tappade förmågan att bygga städer någon gång i mitten av förra seklet, när förorterna började breda ut sig.
En del av lösningen är naturligtvis att börja styra om nyproduktionen av bostäder så att det byggs just nya levande stadsmiljöer. Det har börjat så smått, men det byggs fortfarande långt mycket mer utströsslade punkthus i skogsbackar två mil från stan, än nya stadsmiljöer i direkt anslutning till den gamla innerstaden, eller i förorternas centrum.
Styr om bostadsproduktionen till stad! Det är det enda sättet som vi kan lösa dessa problem på lång sikt. Genom att bygga mer stad byggs mer av det som folk vill ha, bristen på stad blir mindre, och trycket och prisläget på stadsboende går ner. Och jodå, det finns folk som gillar förorten också. Men vi kan bygga uteslutande stad de närmaste 50 åren och ändå har mer förort än vad som behövs utifrån efterfrågan.
Pingback: Konsekvensen av marknadshyror | Svensson
Inge –
jo det var ett drastiskt ordval. Men om marknadsprincipen ska råda fullt ut så måste de fattigare flytta på sig så de rika kan avnjuta sin valfrihet fullt ut. Det är ingen vacker tanke och det är därför man går försiktigt fram.
Anders G –
inressanta idéer. Jag har inget emot en förtätning av stadskärnorna och kanske också en utvidgning. Dock är det lite svårt med Stockholm, vars ”innanför tullarna” är så väldefinierat av det omgivande vattnet.
kirira:
Nej, nu sprider du myter. Stockholms innerstad är för det första inte omgivet av vatten – det är bara de södra delarna som är. Och vad gäller de södra delarna är det knappast mer som hindrar en utvidgning än vad som en gång i tiden borde ha gjort det omöjligt att utvidga innerstaden från gamla stan.
Nog är det en hel del vatten runt innerstan, men som jag skrivit ovan är jag alls inte främmande för idén om en utvidgad stadskärna.
Visst är det vatten runt delar av innerstan (men som bekant inte mot alla delar av innerstan).
Men det går att bygga broar, såsom man gjorde när innerstaden en gång i tiden spred sig från gamla stan. Dessutom måste nya innerstadsområden breda ut sig som kan överleva på egna meriter, utan att behöva vara beroende av den lilla innerstad vi redan har. Själv hoppas jag att ”Söder om söder” kan bli ett sådant område, med stadsbygge i Liljeholmen, Gullmarsplan, Globenområdet och Årsta, liksom Värtan såklart. Vidare är det utmärkt att låta den redan beslutade överdäckningen över Norra Stationsområdet med bygget av stad ovanpå få fortsätta ända upp till Solna centrum så har innerstaden kraftigt expanderat.
Om man skippar alla den plat bilarna tar och istället bygger ut kollektivtrafiken får man palts med massor av bostäder och alla får eb bättre miljö både vad beträffar buller och avgaser!
Bygg för människor inte för trafik och bilar!