Bloggpaus

Jag ska till Italien….

Poet som putsat sitt silver och odlat sin svärta

jag fick Bruno K:s senaste i födelsedagspresent av min älskade idag. Svart silver. Jag fascineras av denne poet och hur han tagits emot. När han som en av Vesuviusgruppens poeter debuterade för många herrans år sedan med ”Sång för anarkismen”, var han utanför mainstream och sågs närmast som småborgerlig av den då förhärskande vänstern. Det struntade han i och fortsatte köra sin grej. När vänstern drog sig tillbaka och ersattes av postmodernismens lite akademiska och ironiska generation passade han inte heller in, med sina romantiska poetlater och teatraliska uppläsningar. Det struntade han också i. Till slut började man på sina håll upptäcka att denne missanpassade outsider skrev rätt så bra dikter. Jag tror det var Lars Gustafsson som fick upp ögonen för honom och vips lade sig den vindkänsliga svenska kritikerkåren på mattan för missanpasslingen, som helt plötsligt fick något slags ikonstatus. Han passar fortfarande inte in, men att inte passa in passar sig tydligen nuförtiden, bara man är missanpassad på rätt sätt och tillräckligt envist hävdat sin rätt att vara det. Det har Öijer.
Jag har bara hunnit läsa lite i början av den nya boken och så långt tycker jag den är väldigt bra. Svart är protestens färg, den finns med redan i debutsamlingens hyllning till anarkismen, den finns i civilisationskritiken, den är den färg missanpasslingen alltid helst har iklätt sig. Svart är också den färg som silver antar då det blir gammalt och utsatt för omgivingens angrepp. Dock är det fortfarande silver, ädel metall, som nu hyllas så som den ädla whiskeyn Chivas Regal hyllades för ett antal år sen. Quality! Killen som strödde pengar omkring sig på Sergels torg har blivit som ett av objekten för dagens pengaströares beundran. Fina viner, svindyr whiskey, poesi av K Öijer. Silvret i titeln har fått mig att tänka på två rader av Mandelstam, översatt av mig från engelskan, som översatts från ryskan, så inte vet man väl vad som gått förlorat på den vägen:

Det som länge hållit ut mot rost
och föroreningar, det brinner som kvinnligt silver

Det vore bra om det svenska kulturetablissemanget blev mera lyhört för särlingar. Alla dessa med sina gammaldags fåniga idéer om vad frihet är för något, eller i alla fall vad den inte är förenlig med, nämligen lögn:

jag gick längs träden
utanför riksdagshuset
och hade knappt lagt märke till byggnaden
innan den svävade bort ur ögonvrån
som ett grått och meningslöst damm
en sky av lögn
och jag fortsatte under träden
medan vädret långsamt slog om
högt över grenarna
jag såg dom äldre mörka löven skynda till
och ta hand om dom yngre i blåsten
hålla om dom nyfödda ljusgröna
mata dom med regnstänk
och det prasslade svagt
överallt omkring mig växte ljudet
Jag vet inte varför
men för första gången på länge
kände jag ett visst lugn
den sortens lugnsom sprider sig inombords
och tar sig ut
går vid din sida som en vän

Andra bloggar om: Bruno K Öijer

Välkommen till kriget!

Det är mycket nu. Agendaprogrammet igår kväll med en målande beskrivning av hur högt i taket det är i moderata samlingspartiet och hur lite det hjälper när man blir så lång i ansiktet som exempelvis Karl Sigfrid måste ha blivit av det som statsministern och diverse andra partikamrater vräkte ur sig. Men det var sådant vi egentligen inte skulle höra.

Hörde fel gjorde vi uppenbarligen också när Carl Bildt påstod att FRA stundom hade informationsutbyte med diktaturstater. Mycket strikt, naturligtvis. Vi blev naturligtvis alldeles för långa i ansiktet för att höra riktigt exakt vad det var som Calle sa.

För övrigt blev jag riktigt lång i ansiktet också i morse, då jag läste den här artikeln. Vi är väl några stycken som tyckt att det är en skandal för de somalier som fick sina tillgångar frysta då banknätverket al-Barakaat terroriststämplades. Nu reder denne doktorand i juridik ut begreppen åt oss, så vi blir klara över att vi faktiskt inte vet varför det var rätt frysa dessa tillgångar och att det egentligen bara är för våra ansikten att bli ännu längre. Det juridiska språket i artikeln är ju rätt så svårt för mig, men jag tycker mig förstå det hela, då det står det så här:

Sanktioner enligt FN-stadgan är medel för att stoppa krig. De bör därför bedömas enligt krigets lagar, snarare än enligt mänskliga rättigheter.

Krigets lagar bygger på en annan avvägning mellan statens intressen och humanitära hänsyn än de fredstida reglerna.

Enligt krigets lagar, såsom fjärde Genèvekonventionen om skydd för civilpersoner i krigstid, är det tilllåtet att frysa ekonomiska tillgångar utan domstolsprövning i en omfattning som fredstida regler inte medger.

Jaha. Krigets lagar. Medel att stoppa krig. Där krigets lagar gäller blir de som trodde att mänskliga rättigheter var betydelsefulla – ja, just det: långa i ansiktet.

Förmodligen gäller krigets lagar också för FRA. Förmodligen också på moderata riksdagsgruppens möten, eftersom det där tydligen förekommer skottlossning då och då. Jag känner mig lika balanserad i denna vår samtid som en giacomettifigur.

Och inte nog med att det är krig, det är kris också. Just när Odell ska sälja vårt enda statliga bolåneinstitut, så socialiserar man två av de största bolåneinstituten i USA. Och vad man ska göra åt Lehman Brothers bankrutt återstår att se. Det är inte bara i somaliska banknätverk som det är osäkert att ha sina pengar.

Så det är lika bra att sluta vara civiliserad och fatta att det är krig nu. Det kanske det alltid har varit, för den delen:
Andra bloggar om: Karl Sigfrid, FRA, moderaterna, al Barakaat, terrorism, krig

Svamp och flyktingpolitik

Till glädjeämnena i dessa lågkonjunkturtider hör att det verkar bli ett riktigt svampår i år. Jag gick ut i skogen för att se om det fortfarande gick att hitta karljohansvamp, och det gick det:

ännu mera glad blev jag när jag längre in i skogen hittade årets första trattisar:

och helt fullständig blev lyckan näsr jag plötsligt stod i ett hav av trumpetsvamp:

Så ut i skogen och plocka, samla i ladorna för bistra tider!

Angående gårdagens postning, så vill jag gärna ge en eloge till Södertäljes förträfflige kommunstyrelseordförande Anders Lago. I en artikel på DN debatt skriver han bl a:

Det är kris i flyktingarnas Södertälje. Men vi behöver ingen ytterligare hjälp med att beskylla eller misstänkliggöra flyktingar. Vi har redan gott om främlingsfientliga partier och andra mörkerkrafter som oseriöst sprider myter och lögner för att smutskasta allt som är främmande och nytt.

Detta som ett exempel på ett utmärkt sätt att bemöta politiska motståndare, nämligen att argumentera mot dem. Betydligt bättre än att helt eller delvis anamma motståndarnas politik, som verkar ha blivit ett riktigt elände i svensk politik.

Andra bloggar om: svamp, karljohansvamp, trumpetsvamp, trattkantareller, flyktingpolitik, Anders Lago

Vore det val idag, skulle jag offra min meningslösa röst på vänsterpartiet

Faktiskt börjar jag känna sympati för vänsterpartiet. De senaste utspelen från aktiva sossar och miljöpartister och före detta aktiva sossar och miljöpartister har inte övertygat. Det har alltför mycket låtit som om bara sossar och miljöpartister får ta över, utan någon störande inblandning från vänsterpartister, så kommer de att kunna föra den borgerliga politiken mycket bättre än borgarna gör. Jag har inte känt mig som så mycket vänsterpartist tidigare, men de senaste utspelen från sossar och miljöpartister får mig att läsa vänsterpartiets reaktion i dagens DN med ett visst mått av sympati.

Alla dessa debattinlägg förstärker den där obehagliga känslan av att vi inte har något val längre. Att när vi går till valurnorna, så gör vi det som något slags imitation av våra forna liv som aktiva medborgare, men att inget av det där egentligen har någon betydelse längre. Inför ekonomin står politikerna ibland som medicinmännen i det som brukar kallas primitiva samhällen; de är lika övertygade om att deras politik spelar någon roll för om ekonomin rör sig hit eller dit som de primitiva samhällenas medicinmän var om att det var deras dans varje morgon som gjorde att solen gjorde sig omaket att gå upp. Vi lyssnar förstrött på dem, medan vi med spänt intresse avvaktar huruvida vår politiskt oberoende riksbank ska höja räntan med 0,25 % eller inte.

Vore det val idag skulle jag rösta på vänsterpartiet, bara av den anledningen att varje annan röst skulle kännas som tappad in i något slags allmän politiklöshet, som om min röst bara vore en positiv acklamation av det faktum att ekonomin tagit över och att politiken blivit lika meningsfull som de primitiva samhällenas medicinmän. Ska jag gå till valurnorna, så måste det kännas som avgivandet av en viljeyttring, annars är det meningslöst.

Luftar sin besvikelse över senaste tidens sosse- eller miljöparti- eller sosse+miljöpartiuspel gör bland andra Kamfer-Charlotte, Hjärta-rött-Ilse-Marie och motvallsbloggen.

Andra bloggar om: vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, politik, ekonomi, , demokrati, val

Partikeln som ska förklara allt för oss

Den heter Higgs-partikeln. Eller kanske Higgs-bosonen. Enligt den moderna fysikens teorier måste den finnas, men den har ännu inte kunnat experimentellt påvisats. Nu har man byggt en två och en halv mil lång accelerator för att fånga Higgs-partikeln. Kan man visa att partikeln verkligen finns, skulle åtskilliga av universums gåtor vara lösta.

Det är som om vi ältar samma problem, men på grundval av att vi vet så oerhört mycket mer idag än för hundra eller tusen år sedan. Det vi då antog måste finnas, för att få lite rim och reson i frågan om varför någonting överhuvudtaget finns, var Gud. Problemet med Gud var emellertid inte helt olikt problemet med Higgs-partikeln: vårt antagande kunde förädlas till tro och till och med till hängiven tro, men förblev ändå ett antagande, eftersom det inte fanns några påtagliga bevis för att Han fanns. De klassiska gudsbevisen haltade, det var inga problem för den som så ville att kasta dem över ända. Men människorna på den tiden framhärdade: för att få någon vettig förklaring på att något överhuvudtaget fanns, antog man existensen av något man visserligen inte kunde påvisa, och vars existens inte gick att leda i bevis, men som ändå förklarade allt.

Så när man nu försöker locka fram Higgs-partikeln, rör man sig i samma fysiskt-metafysiska osäkerhet som tidigare. Vi vet inte, vi stackars människor, varför vi finns till och varför jorden vi trampar omkring på finns till. Och vi vet inte varför vi ibland tycker den är så vacker och berusas av den, och ibland så meningslös. Vi söker efter gudar och vi söker efter Higgs-partiklar. Vi hoppas på utomjordingar som är klokare än vi och som ska komma hit och förklara alltihopa för oss. Vi hoppas att de där forskarna som är kritiska mot projektet i Geneve, därför att de menar att det under detsamma skulle kunna bildas ett svart hål som sög oss alla in i sin egen förintelse, inte ska ha rätt. För vi håller ju på att välja nytt kakel till badrummet och det vore ju synd om vi inte fick se hur det kommer att bli…

Många miljarder kostar anläggningen i Geneve. Tänk om projektet om några sekel kommer att te sig lika skrattretande som då man under förrförra seklet försökte påvisa själens existens, genom att mäta kroppsvikten strax före och strax efter döden? Hur mycket vi än tror, så längtar vi efter att få veta, fast vi inte riktigt vet om vi verkligen vill veta eller varför vi vill veta. Vi har alldeles nyligen i vår historia som homo sapiens fått erfara att vi har ansvar för den här jorden vi befinner oss på, och vi är alldeles överrumplade bara av det. Om Higgs-partikeln visar sig finnas, kommer det naturligtvis att vara en intressant upptäckt, men det kommer förmodligen inte att ändra någonting i vår belägenhet.

Får väl passa på att säga adjö till förträfflige bloggaren och f d politikern Birger Schlaug.

Andra bloggar om: Higgs-partikel, Higgs-boson, Gud

Nu ska de fattiga lagom långsamt deporteras!

Vi strosade runt idag, sambon och jag, i stadens miljonärskvarter. Danderydsgatan i Stockholm är faktiskt rätt så fin och vi spekulerade i hur många år i bostadskön vi skulle behöva stå för att få en lägenhet på denna vackra gata. Om det nu skulle finnas några hyresrätter på Danderydsgatan, vilket kanske inte är så troligt.

För högerfolk har det här med bostadskö alltid varit en styggelse. Bostadsköer skulle man kunna få bort om man äntligen kunde få genomföra marknadshyror. Problemet har varit att den där besvärliga politiken hela tiden lagt hinder i vägen. Bruksvärdesprincipen har enligt många varit en bra princip eftersom den verkligen ger alla, säger alla, en reell valmöjlighet. Även om det kan ta decennier, så kan jag till slut få min drömlägenhet någonstans på Södermalm.

Nyligen flyttade en arbetskompis till mig in i just en sådan lägenhet, någonstans vid Hornstull. Hon är väl i femtiårsåldern. Eftersom hon arbetar i samma inte så lukrativa bransch som jag själv, så var den enda möjligheten för henne att få bo där hon ville att ställa sig i kön, och efter ett antal decennier så fick hon sin lägenhet. Detta är alltså fortfarande möjligt i Stockholm. Sambons och mitt köande har hittills bara fört oss så nära centrum som Farsta Strand. Men om några år kanske vi kan få något strax söder om söder, vilket inte vore så illa.

För de som står där med sina pengar och har råd att betala är detta naturligtvis frustrerande. Varför behöva köa när marknadens lagar om tillgång och efterfrågan så mycket snabbare skulle fördela rätt folk på rätt plats? Hela den här frågan handlar alltså om huruvida de populära lägenheterna i innerstan är något man ska kunna få tillgång till om man är beredd att betala för dem, eller om man är beredd att vänta på dem. Och de facto är det så att det förra alternativet utesluter de mindre bemedlade från att någonsin få sina drömmar uppfyllda, medan det senare egentligen bara frestar de mera bemedlades tålamod.

När det var så nästan hopplöst politiskt omöjligt att genomföra marknadshyror, så kom högerpolitikerna på en snabbväg: om man omvandlar så många som möjligt av innerstans hyreslägenheter till bostadsrätter, så kan man liksom kliva över det där så förargliga politiska hindret. Så det gjorde man. Självklart blev det populärt eftersom det för de flesta i innerstan innebar att man fick upp mot nån miljon till skänks, då hyreslägenheten man bodde i plötsligt omvandlades till en attraktiv bostadsrätt. Inte ens prominenta sossar kunde säga nej, vilket ledde till Laila Freiwalds fall som politiker. Jag förstår henne, jag hade nog inte heller kunnat säga nej om kommunen ville skänka mig flera hundratusen. Vilket inte alls hindrar mig från att sitta här och blogga om hur vansinnig hela den där cirkusen var – och är.

Men det räcker inte. Trots denna massiva omvandlig av hyresrätter till bostadsrätter är de krafter som fullt ut vill genomföra marknadshyror starka. I en utredning betitlad ”EU , allmännyttan och hyrorna” har man lagt förslag vars konsekvenser synas i en debattartikel i dagens DN, skriven av hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman.

Utredningen föreslår att hyrorna ska höjas med tre procent per år tills, som det heter, ”efterfrågan planas ut”. Med nuvarande inflation på fyra procent skulle det innebära hyreshöjningar på sju procent som säkert skulle hålla på rätt länge, eftersom efterfrågan inte kommer att planas ut förrän de som kan betala och är otåliga har fått sina hyreskontrakt. Innan dess kommer de låginkomsttagare, som bor där de inte borde bo, att tvingas flytta. Hyresgästföreningen har tagit fram siffror som visar att det handlar om en stor grupp människor. Hela 27 % av de som bor i våra tre största städers stadskärnor räknas nämligen som låginkomsttagare. I absoluta tal innebär det cirka femtitusen hushåll – eller hundratusen människor, som enligt förslaget ska tvingas flytta från sina hem i innerstäderna. Finns det fog för att tala om deportation? Eller åtminstone deportation light? Utdragen under så pass lång tid att den, hoppas man uppenbarligen, inte kommer att märkas så mycket?

Detta kommer naturligtvis att succesivt förändra karaktären på våra stadskärnor. Man har redan talat om ”yuppifieringen” av exempelvis Södermalm i Stockholm och denna uppklassning, eller kanske snarare uppglassning, kommer naturligtvis att fortsätta. Mera av gallerior för de köpstarka och mindre av sånt skit som secondhandbutiker och Hornstullsbiografer. Mera av glassiga coffeeshops som serverar ljummen espresso och mindre av alla dessa mysiga mörka caféer med sina galonsoffor, där denne bloggare så mången gång suttit och läst eller skrivit eller snackat med folk.

Så hur kommer det att gå för min arbetskompis som nyss har fått sin lägenhet vid Hornstull? Kommer hon att höra till dem som så småningom och lagom långsamt ska deporteras för att lämna plats åt de som kan betala för sig? Eller kommer tiderna att ändras, så att denna just nu allenarådande marknadsfundamentalism får ge plats åt mera humana idéer om hur vi ska forma vårt samhälle? Får vi ens ett val?

Strosade runt i miljonärskvarteren gjorde vi för övrigt för att vi ville se Linn Fernströms måleri. En rasande spännande konstnär!

Andra bloggar om: bostadspolitik, marknashyror, hyresgästföreningen, omvanding av hyresrätter till bostadsrätter, Linn Fernström

När skogen promenerar i mig…

I morgon ska jag gå i skogen. Det fina med hösten är att det inte längre är stickigt klibbigt svettigt och myggigt att gå i skogen. Man kan plocka stora svampar i stället för pyttesmå blåbär. Eller man kan låta bli att plocka svampar. Man kan bara gå, och låta tankarna spinna sig kring varann, så att man till slut inte längre märkar att man går utan känner det som om det är skogen som är ute och promenerar i en själv. En bäck rinner gnolande förbi. Två trädstammar knirkar mot varann. Några kantarelleller lyser gula, som vore det de döda som stack sina hörlurar upp ur marken för att höra vad vi levande har för oss.

I skogen finns det stenar och på stenar växer lavor. Förundransvärt att något kan växa på sten! Lavsorterna lever på de näringsämnen som finns i regnvattnet, har jag hört. Att umgås med existensformer som lever på regnvatten är givande. Även om dessa existensformer är rätt så tystlåtna av sig. Dom är nästan lika tystlåtna som Gud…

Peripatetiker kallades en grupp filosofer dit bland annat Aristotelse hörde. Ordet kom från peripathein, som betyder att gå omkring. De ansåg att man filosoferade som bäst just då man strosade omkring och jag tror de har en poäng där. Strosar man inte omkring i skogen kan man strosa omkring i stan. Alltid är det något man ser. I Birkastan nu i kväll såg sambon och jag en kille med fyra papegojor, exempelvis. En satt på axeln och tre på armen. De kvittrade eller skränade eller vad papegojor nu gör för något. Tjusiga pippiar i alla fall.

Även om jag haft svårt att tro på en personlig Gud som skapat allt det fina omkring oss, så har jag alltid trott på skapelsen, helt enkelt därför att jag i mina bästa stunder befunnit mig mitt uppe i den. I mina sämsta stunder har det inte varit lika kul, då har allting liksom varit färdigt och jag har stått där som nån skolpojke som kommit försent och missat allt det häftiga. Skapelsen pågår, den är på gång, man är en del av den eller man är inte en del av den. När vi arbetar borde vi vara en del av skapelsen. Jag känner mig inte som en del av skapelsen, nu när semestern är slut och jag har börjat arbeta. Jag känner mig som nånting post. Man lever ju i en tid då allting liksom är post. Kom post. När jag arbetar känner jag mig redan postum. Alla grejer som är färdiga liksom innan de hunnit bli påtänkta. Långt från de långsamma lavarnas värld och dess regnvattenförsörjning. Det jag skriver på min blogg är postningar; de har överlevt mig själv som den jag är då jag skriver dem och övergått i sin postuma tillvaro som en av alla egentligen postuma texter på nätet. Så jag ger er alla min postlav, mina postknirkande träd och mina postsvampar, redan i kväll ger jag er dem, redan innan jag i morgon har gått i skogen och upplevt det hela. Nu ska jag posta denna postning.

Praetereo senseo att FRA-lagen måste rivas upp.

”En styggelse” kallar i en artikel på DN-debatt en rad forskare den nyligen antagna FRA-lagen. Så mycket större styggelse eftersom politikerna uppenbarligen inte vet vad de röstat igenom. Inte ens vi bloggare, som trodde oss veta, visste i själva verket vad det handlade om, enligt denna debattartikel. Så här skriver man:

Lagstiftningens förespråkare har ofta sökt tona ned kränkningen av den personliga integriteten genom att framhålla att behandlingen inte görs av människor. För oss är det just potentialen i den automatiserade behandlingen – där till synes harmlösa data med statistikens hjälp förvandlas till en fullständig kartläggning av våra liv – som är det verkligt hårresande med FRA:s verksamhet.

FRA har en specialreglering i förhållande till personuppgiftslagen (pul), nämligen lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet. Av den framgår att vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexualliv får användas som sökbegrepp om vissa villkor är uppfyllda. Av 1 kap. 17 § i nämnda lag framgår det att personuppgifter insamlade av FRA ”får föras över till andra länder”.

Genom denna form av analys av sociala nätverk kommer FRA ofta ha bättre kunskap om en viss människas liv än vad denna själv har, till exempel omedvetna vanor. Det stora problemet är att data måste samlas in under väldigt lång tid och vi kan inte i förväg veta vem som uppfyller kriterierna för en ”avvikande” person kopplad till ett yttre hot. Därför måste FRA spara på sociogram över en stor mängd människor, med andra ord en omfattande kartläggning av helt oskyldiga människor.

Tidigare under kvällen såg jag de fyra allianspartiernas partiledare sitta och diskutera med Ekdal i ett program på fyran. Man medgav att frågan om FRA skötts illa, men var uppenbarligen fortfarande av den åsikten att det hela mest handlade om ett pedagogiskt problem. Göran Hägglund anlade sin mest avspända min och påstod att vad det handlade om var bara att lagfästa det som FRA de facto sysslat med de senaste tjugo åren. Jag minns inte hur länge vi haft teletrafik genom kablar, men inte är det tjugo år.

Dessa politiker skrämmer mig, inte därför att jag egentligen tror att de vill övervaka mig och en massa andra, utan därför att de sitter i en regering som uppenbarligen har noll koll på vad det är för lag de drivit igenom. Det enda de talade om var att de sett tecken på att debatten hade svängt, att händelserna i Georgien skulle fått folk att tänka om, att allt flera accepterade att vi faktiskt behövde en underrättelsetjänst. Som om det vore det som ifrågasatts! Vilken regering som helst skulle ha antagit en lag lik den som vi har drivit igenom, påstod Göran Hägglund. Nej, vilken regering som helst skulle inte det. Bara en riktigt medioker regering förvaltar sitt regeringsmandat så skrämmande illa som den vi nu dras med har gjort.

FRA-lagen måste rivas upp och den kommer att rivas upp; det finns helt enkelt alltför många förnuftiga människor inom alliansblocket för att en sådan skrämmande lag ska kunna finnas kvar. Den är inte förenlig med ett anständigt demokratiskt statsskick.

Andra bloggar om: FRA, sociogram, Göran Hägglund, allianspartierna

Häromdagen kände jag mig fri

Orkanen Gustav var guschelov inte så farlig. Då kanske den ekonomiska krisen vi är på väg in i heller inte är så farlig. Kanske klimatkatastrofen vi närmar oss går att lösa på nån vänster. Och kanske det nyuppväckta kalla kriget inte blir så kallt heller…

Om skolan står vi i valet och kvalet: ska vi motivera våra ungar att gå dessa kala korridorers väg mot klassrummen för att det är bra och roligt att lära sig saker och ting eller ska vi piska dem framåt genom att hota dem med hur illa deras liv blir om betygen blir dåliga?

Göran Greider hade en kolumn i Metro, som jag läste i morse.  Han hade varit ute med hunden och kände den där friheten då han kunde lossa densamma från kopplet, som jag själv känt så många gånger. Får man inte nosa som man vill är det omöjligt att skaffa sig bestående kunskap.  Greider gjorde en ”koppling” till dagens skoldebatt och menade att elever i våra skolor varit kopplade i hundrafemtio år.  En av kommentarerna till spalten var rolig: ungarna har varit kopplade, nu är de uppkopplade..

Greider talade om frihetskänslan i att lossa hunden från kopplet. Det är bra. Vänstern måste återerövra begreppet frihet, som borgarna alltför mycket har gjort till sitt. Fri kände jag mig då jag häromdagen hamnade i skogen och hittade karljohansvamp, vilken jag senare stekte med en skvätt vin till en alldeles förnämlig svamppasta.

Rönnbären lyser som vanligt. Annalkande klimatkatastrof, ekonomisk depression, kallt krig och monstruösa stormar, tänder de sina små lyktor till trots. Jag älskar dessa klasar. Jag lossar mitt koppel och springer dem till mötes. Jag fattar inte hur de kan veta att världen inte kommer att gå under.

När jag var i tjugoårsåldern läste jag om termodynamikens andra lag. Den var inte alls rolig. Den säger att allt strävar mot större oordning och att universum till slut kommer att nå värmedöden, då allt frusit till absoluta nollpunkten och inget är i sammanhang med något annat längre. Minns hur ödsligt det kändes där i det lite kala studentrummet i Lund. jag slutade med fysiken och började läsa poesi i stället.

Liv är ordning, all konst och poesi värd namnet och all kärlek är ordningar i uppror mot den oordning, som gärna vill maskera sig som ordning och som vill piska oss in i sig själv. Tacka fan att många finner det så kallade utanförskapet mera tilltalande.