Politikernas lightversioner av Lusten efter makt

Vad är politik egentligen? Jag blir lite bekymrad när jag läser i Sydsvenskan att miljöpartisten Anna Norrman menar att politik är synonymt med strävan efter makt. Nu vet jag inte om det är Sydsvenskans journalist som skrivit lite slarvigt eller om Anna Norrman verkligen menar det hon i artikeln påstås mena. Lite välvilligt skulle man väl kunna gå med på att utan makt går det inte att åstadkomma så mycket. Men därifrån till påståendet att politik är synonymt med strävan efter makt är det faktiskt en rejäl avgrund. För skulle det vara så blir det rätt så likgiltigt vilket innehåll politiken har, bara den leder till makt. För en sådan streber är det väl bäst att välja det parti som i opinionsundersökningarna ligger bäst till inför kommande val, och göra karriär i det partiet.

Utan tvekan är det så att för många politiker är makten mera ett mål än ett medel. Politik är att vilja, menade Palme, men viljan kan ju vara allt från den primitiva viljan till makt till den idealistiska viljan till ett bättre samhälle. I mina mest pessimistiska stunder vet jag egentligen inte vilkendera viljan som är den farligaste. Men tveklöst är det så att viljan till makt korrumperar det mesta vi gör, därför att viljan till makt är inte synonymt med viljan till något bra. När idealismen tar till sig makten som ett medel, är det bara alltför lätt att makten etablerar sig själv som mål och får idealismen att glömma själva dess drivande idé. Eller modifiera den. Världen är full av idéer som modifierats till fullständig oigenkänlighet.

Just miljöpartiet har länge visat en stark hunger efter maktens köttgrytor. Det kan vara lite farligt. Själv skulle jag aldrig våga rösta på ett parti som jag inte vet om det – för maktens skull – skulle kunna tänka sig liera sig med nästan vad som helst. Viljan till makt kan lätt ge ett opålitligt intryck.

Egentligen tycker jag bäst om emotiva pragmatiker. Idealister kan tala i så högstämt läge men har alltför ofta visat sig ha förmågan att vända fullständigt upp och ner på sin mest omhuldade idé och fortsätta brinna för densamma i dess ”förnyade” form. Inget attribut är mera populärt bland dagens partier än ”nya”. Centerns ”nya” kärnkraftspolitik är absoluta motsatsen till centerns gamla kärnkraftspolitik. Så vips kan man bli tumme med forna kontrahenter! Brann man för maoismen som ung är det inga problem att brinna för högerkonservatismliberalismen idag. Med inslag av lite gammaldags kristendom.

Idealisterna är således opålitliga. Börjar man brinna, får man se till att ta reda på varför man är så eldfängd, för det första, och sedan varför det man brinner för är så bra att brinna för. Lyckas man inte med det är det bäst att ringa brandkåren. Ni politiker är faktiskt folkvalda, och ni ska inte brinna för er egen makt, ni ska brinna för makt, vilken manifisteras i att den poilitik ni för är den vi röstade för. Sedan miljöpartiet första gången förhandlade med borgarna om ministerposter blev de inte längre något alternativ för mig. Utan illussioner om vikten av vad jag röstar på, måste jag nog i alla fall veta om partiet i fråga leder till en borgerlig regering eller inte. Med tanke på all den skit vår nuvarande regering i sitt högt uppskruvade tempo lyckats genomföra.

Vi har dock två huvudalternativ här i landet, ett borgerligt och ett vänstersocialistiskt. Om jag röstar på endera måste jag vara hundraprocentigt säker på att min röst inte blir på det andra. Åtskilliga miljöpartister har agerat så att jag inte är så säker på vad jag röstar på om jag röstar på miljöpartiet. Dvs än mindre säker än jag är då jag röstar på något övrigt parti.

Andra bloggar om: miljöpartiet, Anna Norrman, lusten efter makt, makt,

Ännu en som skäms över våra förtroendevalda

Såg ett inslag i kvällens Uppdrag granskning om de som på helt ideell basis ägnade sig åt att erbjuda dem som befinner sig här i landet utan papper den läkarvård de behöver. Beundransvärda människor! Som egentligen har som sitt främsta mål att inte behövas längre. Så blev det tyvärr inte. Med den förkrossande majoriteten 265 – 33 antogs igår den nya sjukvårdslagen, trots att den stött på massiv kritik från tunga instanser som FN, Läkarförbundet, Röda Korset och Svenska Kyrkan. Lyssna gärna på vad Anne Sjöberg, sjuksköterska vid Rosenbergska stiftelsen i Göteborg, har att säga i en intevju i tidningen Dagen:

- Lagen innebär att de papperslösa får lita till civilkuraget i samhället. De har ingen lagstadgad rätt till sina mänskliga rättigheter. Det blir helt godtyckligt vem som får vård och de kan när som helst bli avvisade. De kommer att vara svagare, räddare och sjukare innan de uppsöker vård, säger hon.

-Läkare och sjuksköterskor ställs inför ett omöjligt val. Att avvisa människor bryter mot det grundläggande i vårt uppdrag och mot läkarnas etiska regler. Vi behöver stöd och regelverk i vårt arbete. Det är en katastrof att det blir en sådan brist i regelverket, säger hon. Sjukvården ska alltid, till och med i krig, hållas utanför konflikter och får aldrig bli ett påtryckningsmedel.

Det finns alltså en stor grupp människor här i landet som saknar lagstadgad rätt till sina mänskliga rättigheter??! Men alla ni 265 riksdagsledamöter, hör ni inte hur det skär ihop som den allra mest misslyckade politiska soppa ni förmodligen åstadkommit? Skäms på er!

Anne Sjöberg fortsätter intervjun med att fråga sig om vi inte kommer att behöva en Lex-etik-lag, enligt vilken alla som gör sig skyldiga till brott mot grundläggande etik för alla som arbetar inom vård och omsorg, kan anmäla sig själva. Ett rimligt krav, från en som tidigare hade som målsättning att inte ens den verksamhet hon på sin fritid ägnar sig åt skulle behövas längre.

Kamfer-Charlotte har bloggat om detta här och här och här. Maziej Zaremba har skrivit om det här. Om sossarnas svek mot de papperslösa har Roya på Royas och Matildas blogg ett fantastiskt bra inlägg.

Andra bloggar om: papperslösa, sjukvård, sjukvårdslag, läkaretik

Högerns snurriga bostadspolitik

Lite snurrigt känns det när det blir som det blivit i Vaxholm. Först säljer man ut allmännyttan, därför att man tycker att stat och kommun ska inte äga, för det har man lärt sig att så ska man tycka om man är borgare. Sedan kommer man plötsligt på att man får svårare och svårare att rekrytera folk till vården och omsorgen, därför att undersköterske- och vårdbiträdeslönerna räcker inte till för att bo i kommunen. Så nu har borgarna i Vaxholm kommit på att det förmodligen bästa sättet att lösa problemet man ställts inför är att starta upp en allmännytta igen. Kunde inte detta bli ett lite varnande exempel för alla ägarhysteriker som i övriga delar av länet stävar efter att minimera det kommunala bostadsinnehavet, alltså allmännyttan. Om inte de som ska sköta våra serviceyrken har råd att bo kvar inom rimliga avstånd från sina arbetsplatser, då lär det bli problem. Och då kommer kanske till och med de mest fanatiska borgare på vad det var som var så bra med allmännyttan.

Andra bloggar om: allmännyttan, vaxholm, bostadspolitik

Åh denna ständigt så besvärliga demokrati!

Jag röstade ja till EU. Jag är förvisso inte ensam bland folk på vänsterkanten som säger ja till EU. Ändå upplever man mig ibland som någon sorts svikare. Jag röstade även ja till euron. Tyckte det kunde vara trevligt med lite nya pengar i stället för våra tjatiga gamla kronor och ören, men framför allt tyckte jag nog att en en europeisk centralbank har mindre makt över våra liv vad än en självständig nationell har.

Vänsterns rätt så massiva kritik mot EU är i och för sig begriplig. Om man upplever EU som framför allt ett projekt för att ge marknaden så fria tyglar som möjligt, då är det klart att många ställer sig avogt till idén. Själv röstade jag ja till EU med förhoppningen att flera inom vänstern skulle uppleva EU som en möjlig arena att agera politiskt på. Vänstern skulle ju faktiskt kunna göra EU-projektet till sitt.

På DN:s ledarsida skriver man idag om våndorna inför irländarnas folkomröstning om Lissabonfördraget. Som vanligt blir man besviken på den oberoende liberala tidningens ledarskribenter. Så här skriver man:

Folkomröstningar bör i det längsta undvikas. Det gäller i synnerhet i komplicerade frågor som nya EU-fördrag. Ofta blir andra omständigheter vid sidan av sakfrågorna avgörande, som till exempel stödet för sittande regering eller för EU som sådant. Dessutom är utrymmet stort för att fabricera vrångbilder som medborgarna har svårt att genomskåda. Folkvalda representanter bör kunna anses vara beslutsfähiga.

Ett eventuellt irländskt nej kan ge svenska inrikespolitiska konsekvenser. Miljöpartiet och vänsterpartiet får vatten på sin kvarn och kan försöka väcka liv i folkomröstningsdebatten. Och vänsterpartiledaren Lars Ohly kan pressa s-ledaren Mona Sahlin hårdare på att ett beslut om Lissabonfördraget i riksdagen ska innehålla ett vad han kallar ”juridiskt bindande undantag som skyddar kollektivavtalsmodellen”.

Naturligtvis är det många som fått kalla fötter i fråga om folkomröstningar i EU-sammanhang. Ehuru jag själv röstade ja till euron blev jag rätt så upprörd över att det nej som blev resultatet i folkomröstningen upplevdes som ”ett folkligt uppror mot eliten”. Om man går ut med en folkomröstning, i vilken det finns två alternativ, och där det ena alternativet av ledande opinionsbildare likställs med ”uppror”, då är vi alldeles fel ute. Då har vi hamnat på det sluttande planet där demokratin klassats ner till ineffektivitet och makthavarnas huvudvärk.

Ett juridiskt bindande avtal som skyddar kollektivavtalsmodellen – alltså det som Lars Ohly kräver – är ingalunda något orimligt krav. Medlemsländerna i EU ska konstra, det som händer i EU ska få inrikespolitiska konsekvenser, därför att det är så demokratin fungerar, så må den aldrig så mycket vara makthavarnas malande huvudvärk. EU finns och ett eventuellt nej i den irländska folkomröstningen, kravet på skydd för kollektivavtalsmodellen från Lars Ohly, och allt annat konstrande i folkomröstningar som beskrivits som ”uppror”, det är inget annat än demokratins levande kärna. DN:s ledarskribent vill ha ett EU styrt av en demokratiskt död byråkrati som inte störs av det dumma folkets okunniga invändningar. En sådan inställning torde medborgarna i det här landet inte ha alltför svårt att genomskåda.

Andra bloggar om: EU, lissabonfördraget, demokrati, Lars Ohly, kollektivavtal, folkomröstning

som på kinesiska

kall vår tyst fågel,
liv klöver honung doftar
hon källan lever

Hur ska man leva om man upptäcker att man är pedofil?

En människa kan säkert under pressade förhållanden begå avskyvärda handlingar, men knappast pedofili, åtminstone inte i någon form som i sig inte vore att betrakta som ett övergrepp, alltså något man på något sätt tvingats till.

Den knepiga frågan är ju huruvida man bör betrakta pedofili som en medfödd läggning eller som något man går in i genom mer eller mindre medvetna val. Jag har inga kunskaper om detta och jag undrar om nån vet säkert hur det ligger till. Men om pedofili är en medfödd läggning, så inte är det så kul för dem som är på väg att bli vuxna och upptäcker att hoppsan! – jag tillhör tydligen de si och så många procenten av mänskligheten som dras till barn. Inget kul att komma ut med, precis.

Men det man talade om i ett Rapportinslag härförleden, som jag såg, var nog en annan kategori av människor, som porrsurfar därför att de upplever en känslomässig tomhet i sina liv, som porrsurfandet egentligen inte kan uppfylla, och som de därför fortsätter med ut i det mer och mer förbjudna, utan att egentligen ha någon ”läggning” för detta. Jag brukar reagera för uppgifterna om hur mycket vissa människor laddar ner, att det ibland rör sig om så stora kvantiteter bilder och filmer att vederbörande måste ha varit fullständigt besatt av denna sysselsättning och ägnat sig åt den på heltid, och alltså egentligen inte haft något annat liv. Det där verkar mera handla om ett missbruksproblem, nämligen sexmissbruk.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad vi ska göra med våra pedofiler. Visst, jag vet, om någon av dem skulle gett sig på något av mina barn så skulle jag säkert velat mördat den jäveln. Å ena sidan detta, och å den andra: om si och så många procent av befolkningen faktiskt blir pedofiler, så hur ska vi förhålla oss till detta faktum? Vad ska vi göra av detta att en del av oss blir och förblir pedofiler? Och att det kanske inte är något som går att bota?

Någonstans måste det ju finnas någonting öppet även för dessa människor, dit de kan vända sig utan att bli fördömda som några fruktansvärda avskum. En pedofil kan ju antingen ge sig själv tillåtelse att utöva sin speciella sexualitet, och därigenom tvingas in i en härva av lögner för att försvara densamma. Eller också förbjuda sig själv att utöva sin sexualitet, därför att det är moraliskt orätt. De som väljer den senare vägen är fortfarande pedofiler, men ändå värda all vår respekt. Hur ska de leva sina liv och vilken hjälp får de att leva sina liv, som pedofiler vilka avstått från sin sexualitet? Detta tycker jag borde diskuteras lite mer än vad det gör.

Kamferdroppar bloggar om samma rapportinslag, det här inlägget var egentligen en kommentar till hennes text, men det blev så långt så det fick bli ett inlägg i stället.

Andra bloggar om: pedofili, barnporr, sexmissbruk

Sökandet efter en tankegång

När det är så mycket morgon att fåglarna börjar sjunga

och jag fortfarande är vaken

och inte riktigt hittar den där tankegången jag kan trippa mig till sömns på

och inte några bra skor till mina eventuella versfötter

vad gör jag då?

Vore jag varg så ylade jag,

för det begriper mina vargpolare och ylar tillbaks

men är jag bloggare så bara skriver jag rätt ut

i tomma intet,

ett fullständigt olänkbart inlägg,

ett hålfotsinlägg för fötter som inga hål har,

ett inlägg som inte är så där väldigt meningsfullt,

inte så mycket mera meningsfullt än det där fåglarna sjunger om,

när dom nu börjar sjunga

och jag fortfarande är vaken

och lyssnar på deras pi-pi-pi-pi-pi

och hoppas på den där tankegången

som leder mig över, förbi eller hem

eller åtminstone går att länka till något!

Så come, my coach! Good night, ladies;

good night, sweet ladies,

good night, good night.

[exit]

Andra bloggar om: Ofelia

Vi vill alla vara goda

Det finns väldigt få medvetet onda människor. Det vill säga människor, som upplever sig själv som onda och väljer den ondska de anser vara mest effektiv för att uppnå vad det nu är de vill uppnå. Hitler menade sig vara en god människa som ville eliminera det han såg som det starka judiska hotet mot den tyska staten. Stalin menade sig eliminera alla kontrarevolutionära hot mot den rådande proletariatets diktatur, som skulle säkra det framtida socialistiska samhället, vilket han menade var ett gott samhälle. Den tyrraniske tvättstugetanten, som vi har här i huset liksom alla har i sina hus, menar sig värna om tvättstugornas befrielse från dåliga inflytelser från sådana där normalslarviga typer som exempelvis jag.

Fritzl skriker på en löpsedel, att han inte alls är ett monster, han var bara orolig för dottern, som han menade inte kunde fixa friheten från honom, som hon av någon för honom obegriplig anledning försökte rymma ifrån. Satan tyckte att envälde var dåligt, att andra, exempelvis han, skulle kunna vara med och bestämma, vilket Gud å det bestämda motsatte sig eftersom Gud var det enda goda och alla andra som tycker sig goda och vill vara med och bestämma uppenbarligen måste vara onda. Pedofilerna är alldeles övertygade om att små barn inget hellre stundar efter än att få ha sex med vuxna och ger dem därigenom det de så hett eftertraktar; de upplever sig i den meningen som goda. Liksom alla tyranner, knepiga familjeöverhuvuden och tidningsdebattörer, ja till och med bloggare, är goda. Alla överlevare i blomrabbatten är goda, när de övervunnit konkurrentogräsen och sticker upp sina dallrande skira hjärtlöv ovanför den svarta jorden. Bakterierna är goda i sin kamp mot all antibiotika som vill eliminera dem som ras, de muterar i hjärtans lust, precis som våra goda politiska partier försöker mutera för att överleva.

Mörkret finns i felaktiga sätt att tänka. Därtill bristande förmåga att se. Därtill en skriande brist på kärlek. Det kan inte vara fel att tänka sig att Hitler skulle kunna bli annorlunda. Kan man inte tänka sig att en sån som Hitler, om han fått växa upp med kärleksfulla föräldrar som såg honom, alltså inte observerade, utan verkligen såg, som på alla möjliga sätt övertygade pojken om att han var älskad och välkommen till jorden, att en sån Hitler inte skulle funderat så mycket på judarna som roten till allt ont och därigenom inte ha blivit den monsterledare han blev, så har man kanhända någon sorts människosyn, men likafullt en fundamental oförmåga att se människan.

Roten till allt ont är dumhet och brist. Lägg till till detta vår oftast otillräckliga förmåga att se vår nästa – för vi ska komma ihåg hur lätt det är att ha en människosyn, jämfört med hur svårt det är att se en människa! Det behövs ingen metafysik, vi behöver inte det drama om undersåten som satte sig upp mot chefen, i vilket vi alla har att inordna oss och spela med i. Vi behöver kunskap och åter kunskap, psykologer, kuratorer, allmänhumanistiska pratkvarnar, konst och litteratur, essäister av typen Georg Klein, vi behöver kort sagt tänka, i stället för att oja oss över att där borta är det så mörkt så jag ser ingenting. Att offra den humanism vi under nittonhundratalet ägnat så mycket möda för att utveckla, därför att vi trott att det inte är alltför dåligt med kunskaper om ett ämne, till förmån för metafysikens tvivelaktiga glödlampor, tror jag inte är någon god idé.

Om ondska har det debatterats i Svd, av psykologiprofessor Martin Grann, av teologen och prästen Annika Borg, och krönikören Göran Skytte. Intressant har Tankar i natten bloggat om detsamma. Och Badlands hyena är som vanligt rolig!

Andra bloggar om: ondska, religion, metafysik, onda människor, Hitler, Stalin, Fritzl

Mellanhändernas tyranni

Vilka är det som äger, som ungdomarna brukar uttrycka det nuförtiden? Det är mellanhänderna! Mellanhänderna rules the world.

För inte är det Gud som styr. Många av oss har velat att det är Gud som styr, men vi får inte ihop det. Några väldigt uråldriga berättelser om några stentavlor är allt vi har, i övrigt är det tyst från institutionen Gud.

Och inte är det människorna som styr. Människorna vill så gärna och har till och med hittat på demokratin som styrelseform, men inte är det vi människor som styr. Inte kan det vara vi som styr det hela så käpprakt åt helvete.

Nä, det är mellanhänderna som styr. Prästerna och entreprenörerna. De som är övertygade om sin utvaldhet, om nu det är marknaden eller Gud som väljer sina exekutörer. Prästerna påstår sig veta vad det är som Gud vill med oss och entreprenörerna vet precis vad det är som marknaden vill med oss. Därför är det de som styr oss.

När jag som människa slår numret till Gud, för att klaga på sakernas tillstånd, eftersom vi uppenbarligen är på väg mot en katastrof här på jorden, så tutar det bara upptaget. Hela tiden tutar det upptaget. Uppenbarligen är det många som ringer men vi kommer inte förbi mellanhänderna.

Det Ena, som Plotinos filosoferade om, har nog alltid velat oss väl. Men så kommer det nån idiotisk alfahanne och skränar ”och jag är Hans (naturligtvis Hans) profet!”, och så går det år helvete. För väldigt snart kommer det en massa andra alfahannar som säger ”Nä det är jag som är hans profet”. Och så börjar alla mellanhänderna kriga. Och så går det åt helvete.

Entreprenörerna blir så lätt sårade när vi inte beundrar dem och tycker de är duktiga. Skit på dem! Eftersom det är de som styr så får de fan i mig finna sig i att vi är kritiska. Speciellt som allt helt uppenbarligen går åt helvete.

Lite makt hade vi en gång i tiden. Vi hade förmögenhetsskatten, som tog ifrån mellanhänderna lite av deras pengar och gav dem till oss, så att vi kunde använda oss av dem och styra lite vi också. Vi hade en progressiv beskattning, som gjorde ungefär samma sak. Men dessa möjligheter tog de ifrån oss. Den som inte får tala i kyrkan eller har vett att göra sig hörd på Stureplan får se till att hålla snattran. Har vi inte haft vett att bli entreprenörer, så få vi väl finna oss i att vara maktlösa. Shit happens.

Egendom är makt. Om det inte vore så att egendom är makt, så vore de liberala parollerna helt oproblematiska för oss. Nu hamnar egendomen, och alla enreprenörer som manipulerar densamma, i vägen för oss i vår kontakt med Gud eller vad det är.

När Martin Luther proklamerade sitt ”envar sitt eget prästadöme”, så gjorde bönderna i Tyskland uppror. Det hade Luther märkligt nog inte förutsett. För att rädda sitt eget skinn tog han kraftigt avstånd från upprorsmakarna. Han var inte en av dem, han vara en mellanhand, trots allt.

Kulturarbetare är också en svårkontrollerad grupp, som ofta menar sig ha en direktkontakt med högre makter. Poeter och såna där typer. Nu vill mellanhänderna kväsa även det, genom att göra kultuarbetarna beroende av sponsorspengar. Tänk vad de klurar ut det bra! Vad gör man inte för pengar?

Tja, vi människor gör nog rätt så mycket för inga pengar. Det finns fortfarande alldeles för mycket som inte låter sig köpas, för att mellanhänderna ska kunna vara säkra på sitt slutgiltiga paradis. Allt som vi inte gör för pengar leder oss i direkt kontakt med Gud. Eller ”Det Ena”, eller den mystiska urkraften, eller den kosmiska energin eller vad det nu är för något. Solidariteten. Alla möjliga fula ord i marknadsfundamentalistordböckerna.

Det finns naturligtvis en anledning till att man vill att kulturarbeteriet ska vara mindre finansierat av det offentliga och mera av näringslivet. Och den anledningen är förstås det fortlöpande arbetet att ta makten ifrån oss icke-entreprenörer och lägga den i handen på mellanhänderna. Så att de utan kritiska instanser äntligen kan få styra världen. Trots att den går åt helvete.

Andra bloggar om: mellanhänder, entreprenörer, entreprenörskap, kultur, kulturpolitik,

Så småningom civiliseras väl även vi…

Hur vår uppfattning om vad som är rätt eller fel legitimeras och hur den utvecklas över tiden är verkligen ett intrikat problem. Man skulle kunna tänka sig ett samhälle där det anses vara okej att pappor förfogar över sina döttrar och kan använda sig av dem som förlustelse och delvis föröka släktet via förbindelser med dem. I ett sådant samhälle skulle Joseph Fritzl inte anses vara en ondskefull typ. Han skulle vara rätt så normal.

I ett sådant samhälle lever vi inte. Däremot lever vi i ett samhälle där det är helt okej att spärra in djur i minimala lokaler i vilka de födes upp för att så småningom slaktas, för att vi ska äta dem. På senare tid har djurrättsaktivister och en del filosofer, såsom Peter Singer och även, har jag för mig, vår egen Torbjörn Tännsjö, ifrågasatt detta. Om deras perspektiv visar sig vara det rätta, så kommer mitt och många andra köttätares beteende att till slut förefalla riktigt ondskefullt.

Om vad som är rätt eller fel, ont eller gott, framför allt handlar om vad vi kommer överens om, så är känslan för rätt eller fel, aversionen mot det vi anser vara ont, så stark och så genuin att den snarare än som något framresonerat förefaller vara nedärvd i våra gener. Förmodligen för att den har en viktig funktion för vårt sätt att fungera tillsammans. Djurrättsaktivistens argument mot köttätaren är svåra att bemöta, eftersom djurrätsaktivisten egentligen har alla argumenten på sin sida. Och då blir djurrättsaktivistens moraliska indignation mot oss som äter död muskelmassa rätt så problematisk.

I fråga om vad som är rätt eller fel, ont eller gott, har jag ingen lust att välja mellan teologi, psykologi, filosofi eller vetenskap. Det är ett ständigt meningsutbyte utifrån skilda referensramar, och det är en ständigt fortgående process i stället för något en gång för alla avgjort. Det som är självklart för oss idag kan om hundra år te sig som monstruöst. Någon kan kläcka en tanke som ingen tidigare har tänkt och vips blir det som alltid varit så normalt något riktigt fasansfullt. Jag läser gärna det som skrivs vare sig det skrivits av teologer, psykologer, filosofer eller vetenskapsmän. Det är alltid fråga om texter, som på olika sätt väcker tankar. Att alla dessa genrer, eller vad man ska kalla dem, discipliner kanske, skulle utesluta varandra, är en omöjlighet, de fortsätter knorra sina käpphästar och kommer ibland i galopp på riktigt, så att de antingen tillför det allmäna något väsentligt eller också sluter sig in i sin egen omöjliga fanatism. De finns alla med i den utveckling där vi fortsätter komma överens om vad som är rätt eller fel och där vi åtminstone försöker komma överens om vart vi vill med det där som är vårt samhälle.

Andra bloggar om: ont, gott, filosofi. teologi, religion, psykologi, vetenskap