Som jag bäddar

Det händer att gamla män vandrar ut i vattnet.

Vilhelm Moberg vandrade ut i vattnet.

En kompis till mig hade en morfar som gjorde det.

Annars tuffar det mesta på

som om ingen visste något.

Fåglarna sjunger som besatta om morgnarna.

Skatorna har byggt sitt risiga bo i trädet utanför vårt fönster

och sjön ligger där nere lika vacker som alltid

men det är som en barriär plötsligt rests mellan världen och hennes skönhet.

Hennes outgrundliga skönhet. Hennes Edith-Södergran-skönhet.

Den där skönheten de flesta av oss i någon enslig stund fått en skymt av.

Njutningsmedelsleverantörerna vet detta och levererar.

Njutningsmedelskonsumenterna vet det också och konsumerar.

För dem som går ut i vattnet är det oftast så att de vet ingenting.

De har aldrig trott på möjligheten att kunna gå på vattnet;

de vänder ut i det okända och det känns nästan som i tonåren

då man av något slags inre tvång också vandrar ut i det okända

och det hela är så märkligt, så obegripligt och lite förtvivlat.

Männen som vandrar ut i vattnet kanske plötsligt ser den,

den där barriären som skiljer världen från dess skönhet,

medan kvinnorna står där på tvättbryggorna med sina lakan fladdrande i vinden.

Det är då det är som om något blivit så sent på jorden

och som om det minst viktiga just nu vore att skriva en dikt

om hur sent på jorden det är. Om hur män ibland vandrar rakt ut i vattnet

och om hur en del börjar mörda besinningslöst

för att deras moral trasats sönder.

Det hela tuffar gladeligen på

som om vi hade en värld i morgon också.

Andra bloggar om: poesi, livet efter döden, gamlas självmord, självmord, öde